Magnusevangeliet

 

Har gått ganska bra idag, tills nu. Jag har nog lyckats göra allt värre för mig själv. Jag vill inget hellre än att ringa henne, eller smsa, men jag har valt att hålla mig borta, jag tror jag behöver det iaf, och så vill jag inte ljuga för henne och säga att allt är bra, när inget är bra, vill inte ta det här över telefon, det skulle inte kännas rätt. Men jag har varit nära att sms:a henne och fråga om hon vill ses, men jag har lyckats låta bli. Grejen är att jag har ingen aning om hur kommer att reagera när jag berättar allt det här, risken finns att vi kommer ifrån varann ännu mer.

Jag räknar dagarna till vi ska ses och vill bara att dagarna ska gå, går och lägger mig tidigt för att slippa tänka, försöker jobba så gott jag kan. 

 

Har nog gått igenom allt som hänt emellan oss dom nio åren vi känt varann. Jag har mycket färre minnen från dom senaste 2-4 åren än dom innan. Var längesen hon ringde mig när hon var ledsen, längesen hon skickade fylle sms, längesen hon ringde och väkte mig sen på natten. Att det var längesen hon ringde till mig och grät hoppas jag ju på att det är för att allt är bättre än vad det var då.

Innan hon var här i helgen hade hon inte varit här på två år, hon tyckte själv att det var rätt illa. Kommer ihåg när hon ringde en kväll och var nedstämd, hon ville hitta på nått, jag skulle iväg, men väntade några timmar, hon kom ner och följde med ut, minns att det var en härlig kväll, det hade vi i Lördags med, vi brukar ha kul ihop.

Är så mycket jag vill dela med henne, inte bara de stora akerna, utan lika mycket de små. 

Jag hoppas att vi kommer ha bättre kontakt framöver, samtidigt så är det det här jävla avståndet som bara sliter i mig, som aldrig kommer att minska, och det är mycket därför jag har sökt hjälp hos en kurator, för att jag måste lära mig att hantera det som inte går att påverka 

 

Om 6 dygn kommer vi att ses. Tror inte att jag har kämpat med nått lika mycket som jag gör nu..