Magnusevangeliet

 

Hon var här i helgen. Egentligen skulle vi gå ut, men del så blev den vi skulle åka med sjuk. Sen så hörde hon av sig, hon ville inte längre gå ut, men eftersom vi ändå inte hade nån skjuts så gjorde det inte så mycket, så hon kom hit iaf. Kände att det nästan inte är värt att hitta på nått sånt här, inte när det inte blev så mycket av det som jag hade tänkt. Det krävs en del planering för allt, särskilt när jag inte har så mycket ordning hemma, jag har satt upp gardiner och lampor och städat- Det blir en så stor grej att hon ska komma, jag önskar verkligen att det inte var så.

 

Jag har låtit både tankar och känslor skena ett tag, när vi sågs för två veckor sen så kändes allting jättebra, men jag åkte dit, igen. Det har ju hänt flera gånger att det har känts bra emallan oss och jag har hoppats och vi har hörts oftare då. Sen har nått hänt eller jag har insett att hon inte känner samma för mig, då har jag tagit ett steg tillbaka, försökt att få mer distans och inte hört av mig lika mycket.

 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag väl förhoppningar på kvällen, att en kul kväll ihop, alkohol och två som tycker om varann, att nått skulle hända, men vi åkte ju ingenstans. Jag kände på nått sätt på kvällen att det jag känner så fruktansvärt starkt för henne, det finns inte hos henne, och idag kände jag att vi funkar nog bäst som vänner. Men samtidigt känner jag så jävla starkt att jag vill vara nära henne, har ett minne av oss, ett ögonblick, en känsla av att vara så nära nån som det överhuvudtaget är möjligt, skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen.

 

Hon åkte hem lite tidigare än vad hon brukar, och jag var helt ledig för första gången på över ett år, så när hon åkte så blev det så fruktansvärt tomt. Det luktar rök ifrån köket, och tröjan som hon sov i luktar väldigt mycket henne.

Även om jag har tänkt att jag inte har hängt upp allting på henne så känns det helt tomt nu, totalt. Det värsta är att jag har haft svårt att tag att hitta nån mening i nånting, och nu känns det omöjligt.

 

Jag har ju jobb, massor av jobb, och trots att det är fruktanvärt krävade så ger det nog mer glädje än jag har förstått, men idag är jag ju ledig så det får jag vänta med till imorgon.

 

Det jag har mest svårt för är nog att tiderna förändras, jag är inte alls bra på det. Efter gymnasiet där vi bodde i två hus med lägenheter med bara vänner så flyttade jag hem igen, där jag hade dom bästa kompisarna en mil bort, resten från gymnasiet mer än 10 mil, det var väldigt jobbigt ibland. Nu har några kompisar både fru och barn, eller bara flickvän, och vi har inte haft lika mycket kontakt som förut, nu försöker jag komma tillbaka lite till det, och när jag hälsar på så känner jag mig alltid välkommen, men jag har väldigt svårt att veta vad som gäller, jag har liksom tappat tråden.

Och så L,som blev singel efter mer än 6 år i ett förhållande, och jag var den sista hon hade innan det. Vet inte om jag har vant mig än vid det än. 

Och så kan det komma ett besked från henne i veckan som kommer, som kan vara för hemskt att ta in.

 

Människor föds och dör, flyttar ihop och slits isär, upplever lycka och sorg. Det kallas livet, och jag vet inte om jag klarar av det.