Magnusevangeliet

 

Funderar mycket på hur mitt liv har blvit såhär, mest på det sociala planet.

 

Fram till snart tre år sen så var vi ett gäng om umgicks och som gjorde mycket ihop. Sen träffade en, den jag umgicks mest med en tjej, och hon blev med barn ganska snabbt. Efter det så splittrades gänget kan man säga, samtidigt som jag drog mig tillbaka lite och började umgås mycket med en annan kompis, i perioder också den enda. Han har även jobbat hos mig när jag har behövt hjälp, tills för fem månader sen då han skaffade annat jobb och sen dess har han hört av sig två gånger, och han svarar knappt när man ringer, så jag har slutat ringa.

 

Jag har aldrig haft en självklar plats nånstans, och nu känner jag mig mer ensam än någonsin. Jag försöker att hälsa på folk, trots att det bara är typ två st, men ofta känner jag att även om jag vill så orkar jag inte, självkänslan är i botten med, tror väl att ingen är så intresserad av att umgås med mig, även om jag alltid känner mig välkommen när jag hälsar på.

 

Och så saknar jag L så fruktansvärt mycket. Alla tankar dom senaste dagarna har kretsat kring henne. Har bjudit hit henne på Lördag, men förmodligen så kommer hon inte att komma, vill skulle gå ut hade jag tänkt, men egentligen spelar det ingen roll vad vi gör, bara jag får vara med henne.

 

Vi sågs för en månad sen. Jag var i stan och skulle julhandla, då ringde hon och var på väg in till stan hon med, så vi sågs lite spontant då, vilket vi aldrig gör annars pga avståndet. Vi hade inte hörts av på ett tag innan heller.

Vi pratade lite och för första gången på flera månader pratade jag lite om hur jag kände för henne. Hon var mest glad att vi kunde umgås som vanligt, hon hade varit rädd för att det kanske inte skulle gå.

 

Efter det så kändes det lättare, det blev to.m lättare att vakna på morgonen. På ett sätt är det härligt att ha en person i sitt liv som kan påverka en så, men samtidigt är det fruktansvärt jobbigt.

 

Blir förvirrad av mina egna känslor, och tankarna som följer dom, allt är bara en enda röra, förutom en sak, hur jag känner för henne.

Jag älskar verkligen henne, över allt annat, Nånstans har jag väl alltid gjort det, men jag kan fortfarande inte förstå hur det har blivit så här. För ett år sen hade vi mindre kontakt, sågs nångång ibland, var inte lika nära som vi har varit. Sen tog det slut mellan henne och hennes kille, jag försökte stötta men det fanns ett avstånd mellan oss. Samtidigt som tankar om att jag kunde kanske få en chans till kom upp, som sen blev till känslor. Efter att jag berättat om hur jag kände kom vi varann närmare igen, men nu håller jag inne mer med hur jag känner, för jag vill verkligen inte att hon ska bli ledsen, att hon ska tycka att det är jobbigt att träffa mig. Hon har ju sagt att hon inte känner likadant.

 

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. När det har varit jobbigt har jag tagit ett steg tillbaka, inte hört av mig lika ofta, vilket nästan bara leder till att saknaden sliter sönder mig till slut, men när vi ses ofta och har mycket kontakt så skenar känslorna totalt, jag börjar hoppas för att bara crasha igen. Hoppet är ju det sista som överger människan..tyvärr.