I´ll be the acid spy, jag gör vad jag vill

 
För en vecka sen var jag väldigt nere, det märkets väl i mitt förra inlägg. Morgonen efter var seg som vanligt, men när jag gick upp kändes allt lättare på nått sätt, jag hade plötsligt mer ork. 
Hon ringde mig också. hon hade varit hos veterinären med sin hund och berättade om hur det hade gått och så. Det betyder väldigt mycket för mig, att hon vill dela med sig av både stora och små saker i hennes liv. Vi lever ju våra liv på varsitt håll.
 
Sen har vi hörts lite i veckan, och det har kännts jättebra, men inte för bra. Jag har lyckats hålla både tankar i känslor i någorlunda schack.
 
Men idag blev det sämre,har ofta söndagsångest, det spelar ingen roll vad jag gjort i helgen, och jobbar ju varje dag. Jag saknar henne, det är väl det. Skulle verkligen vilja ha med henne ut nån gång, vi har ju oftast väldigt kul ihop, men jag vill också bara ligga i soffan dagen efter och se på tv, vill bara vara henne nära.
 
Här hade jag tänkt att skriva om hur jag ska göra framöver, för att det ska funka, men jag har ingen aning. Jag vill att det ska vara som det varit den senaste veckan, men det är känslorna som styr, och dom ger sig inte så lätt.
 
 
 

Det luktar lite dig om mig.

Förra fredagen var vi på Thåström, det var bra, men L kände sig inte alls bekväm bland allt folk, det är nått som har kommit rätt nyligen. Hon behövde vara lite full för att kunna följa med, så jag fick hämta henne.När jag skulle parkera på gatan så stod det en vit 240 där, hon hade skickat en bild på en vit 240 några dagar innan, som jag antar tillhör han hon träffar nu, och utanför hennes hus tyckte jag att jag såg två som kysstes, det var det inte, det var en som satt på en rullator, men när hon kom så hade jag hunnit gå ner mig över det, hon märkte det direkt, men jag sa bara att det var det vanliga. 
När vi åkte hem pratade vi en del, vet inte ens om det var nått särskilt, men det kändes som att vi pratade på ett sätt som vi inte gjort på länge, sen parkerade jag på gatan och vi satt nog i två timmar och pratade. det kändes som att alkoholen gjorde att hon hade lättare att prata. Jag berättade lite om att jag mådde dåligt över hur det är emellan oss och så, men när jag sa att jag kände att hon inte kände samma saker som jag gör när hon var hos mig så sa hon att hon inte visste vad hon kände. Hon sa sen att hon inte hade något att säga, men den dagen hon ar det så kommer en bli glad och två kommer att vilja slå ihjäl henne. Jag känner väl att jag inte är nån av dom, men jag antar att hon menar mig, hennes ex och hennes "nya". Att hon sa att hon inte visste vad hon kände är ju ett halmstrå som jag försöker hålla mig ifrån att försöka greppa efter. För om det skulle vara så att det står emellan mig och hennes nya så ligger inte jag bäst till, det är ju inte med mig som går på middag och bio med, och det här jävla avståndet, när hon har haft det jobbigt så försöker jag verkligen ställa upp för henne så mycket jag kan, men jag är alltid 12 mil bort, och hon kommer alltid ha någon som är närmare till hands. Vi sågs några timmar i Torsdags, och jag fick känslan av att hon försökte hinta om hur det egentligen är, att hon har en ny. Te.x så hade en kille lagt in sig själv som bakgrundsbild på hennes mobil, och hon kunde inte byta, så hon bad mig, och jag lyckades. Sen dess har jag väl försökt att förbereda mig på den stora smällen, för den kommer ju att komma en dag, som inte bara kommer innebära att allt jag hoppas på aldrig kommer bli, utan även vetskapen, som jag egentligen redan har, om att allt jag längtar efter och drömmer om, har hon med någon annan, nån som är snyggare, bor mycket närmare och som inte har sårat henne djupt. Sen jag började inse att det förmodligen är kört så har jag fått svårt att se framåt, och det är inte ens medvetet, jag gör väl saker mer för att jag måste, inte för att jag vill. Jag har också börjat tänka att om att det inte blir bättre inom ett år eller så, så får det nog vara, med allt, med livet. Chattade lite med en kompis häromdagen. Hon har varit sjukskriven länge pga psyket. Nu hade hon haft en utredning och fått en diagnos. Jag tänka lite på det där, har ju varit övertygad om att jag bara är nere och att det räcker med att gå hos kuratorn, men jag kanske skulle öppna lite för att det behövs göras mer. Jag ser det som att det finns dom två att välja emellan, att få mer hjälp, eller att ge upp totalt. Då är ju möjligheten att kunna leva och må bra väldigt lockande. Har två veckor kvar till jag ska prata med kuratorn, får se hur tiden fram till dess känns. Har rätt nyligen känt väldigt saknad efter L, fysiskt. Närheten som jag inte upplevt med någon annan, saknaden efter tiden då en kyss eller smekning var självklar. Mitt liv har aldrig känts så tomt som det gör nu, och jag måste fylla det med något om jag inte ska gå sönder. jag tror det gör att jag har så svårt att släppa tanken på L, det finns hon, och så finns det ingenting, klart att jag klamrar mig fast vid tanken på L då.

RSS 2.0