Det är mycket nu..

Att jag aldrig lär mig, att istället för att be en trög pesionerad gubbjävel att göra nått enkelt, så kan man göra det själv. Jag bad honom göra några enkla saker, och förklarade så jag trodde at han var senil., han har inte gjort nått av det jag sa, utan istället gjort så att jag för göra om en sak imrogon, som var perfekt som det var..blev så arg så jag har lite ont i huvet nu...

Tänkte att hon kanske kunde vara inne på msn så jag kunde beklaga mig lite. Det var hon inte. Jag ringde henne vid ett idag, bara för att höra hur det var med henne. Jag ringde två gånger igår och skickade ett sms, det är väl inte för mycket begärt att få ett svar, det går att ringa, smsa, msn eller mail, men inget. jag vet att hon har mycket nu men ändå, jag har ju varit väldigt dålig på sånt med iofs.

Satt och läste lite i henne blogg efteråt, från tiden då det var "vi". En del kändes som det handlade om mig, som när hon skrev om hur vilka förhoppningar hon hade varje gång det gröna skenet kom från mobilen, men det var ett inlägg om han med stort H, och det var inte jag. Det kanske är på ett ytligt sätt men det känns som hon var lite friare då, åkte runt mycket och så, men nu har ju nått tryggt och nått som varar, det är väl det hon vill ha nu. 
Hon sa nångång att hon aldrig skulle kunna var otrogen. Synd sa jag. Hon sa då om hon var otrogen med mig skulle hon kunna vara det mot mig också, så det skulle inte vara så mycket att bygga ett förhållande på då. Om det är så att det aldrig kommer bli nått emellan oss så är det ju lika bra att jag tar det jag får, inte för att det skulle hända nått, var mest i teorin.
Känns fel att det är såhär, vi hör ju ihop, det ska ju vara vi. Önskar att nån kunde ha sagt nått, hur bra vi passade ihop.

När vi pratade idag och skulle säga hejdå sa hon att vi kanske hörs senare, jag var lite frågande men jag orkade inte förklara hur jag menade, kändes lite som när vi höll på att bestämma att ha sex flera dagar innan, eller jag var det väl, kände mig inte riktigt som "den spontana killen". Men när hon sagt att vi kanske hörs senare så har vi inte gjort det, men det kanske bara var nått man säger sådär, även om jag inte gör så..

Jag saknar verkligen henne, för en vecka sen var jag spänd och lite nervös för att hon skulle komma hit. Nu vet jag inte när vi kan ses nästa gång, tänkte försöka ta mig tid så fort som möjligt, men hon ska ju ha tid också. Det fanns en tid då jag var viktigast för henne, när hon alltid hade tid, eller tog sig tid, hon sa aldrig nej när jag föreslog nått, vi kunde prata på msn två gånger om dagen ibland, i en timme på dagen och några timmar.

Känns bara så fel...   

Soundtrack of my morning...


Har tänkt och längtat efter henne hela morgonen. Jag tänkte på att jag är nog bättre mot henne nu, än när det var "vi", så nått gott har dte väl kommit ur der här. Det var så mycket att inte tänkte på då..Några sekunder efter jag tänkt det så spelade dom en låt i P3 som stämde väldigt bra....


Maybe I didn't treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn't love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
I just never took the time

You were always on my mind
You were always on my mind

Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me, give me one more chance
To keep you satisfied, satisfied

Maybe I didn't hold you
All those lonely, lonely times
And I guess I never told you
I'm so happy that you're mine
If I make you feel second best
Girl, I'm sorry I was blind

You were always on my mind
You were always on my mind

Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me, give me one more chance
To keep you satisfied, satisfied

Little things I should have said and done
I just never took the time
You were always on my mind
You are always on my mind
You are always on my mind

Sen spelade som en låt som jag kännt igen mig i många gånger: .Popsicle - Not Forever.



 


 


"I can´t stand to see you happy people smile"

Mustasch spelade i P3 live ikväll. andra låten var Bring me everyone, hennes favorit. Det är sju månader och två dagar sen vi stod och kollade på Mustasch. När dom började spela den där låten så vände hon sig om och sa :det är är den bästa låten". Hon har sagt att hon var lycklig då, när vi stod där. På morgonen åkte jag hem, jag vände mig inte om när jag gick emot bilem, för då skulle jag nog aldrig tagit mig hem, det skulle ta mycket längre tid iaf. Det var sista gången jag kysste henne. På vägen hem så lyssnade jag på Counting Crows, på skivan August and Everything After, det finns två låtar på den jag lyssnade på en del innan, resten orkar jag inte höra på. Jag kommer ihåg när jag åkte hemåt, många tankar i huvet, klockan sju på morgonen efter den underbaraste natten jag varit med om. Men på kvällen sen så sa jag nej. Nej till kärleken och lycka. Nej till att ha någon vid min sida. Nej till fler såna nätter. Nej till att kunna vara glad på riktigt...

Det var sista chansen jag fick. Det enda jag vet nu är att jag älskar henne och gjorde mitt livs misstag när jag sa nej. Jag vet inte om jag vill jobba med det jag gör, om jag vill bo där jag bor. Om jag ska satsa eller avveckla. Jag skulle nog flytta om jag inte hade företaget och det. Jag har inte så många kompisar jag träffar regelbundet, så om vi skulle ses varannan helg istället för varje så skulle det vara en mindre skillnad.    

Jag är inte nere i en svacka, jag är nere i en grop, som jag grävt helt själv. Och jag gräver och gräver tills jag når botten eller tills det jag grävt upp rasar ner och begraver mig.

Jag tänkte på om det skulle vara så farligt att "vänta" på henne. Eller jag kanske har läst för många "vi blev kära igen efter 50 år ifrån varann" repotage. Men jag har ju ändå inget annat för mig, när det gäller kärleken iaf. Det vore väl nästan lättare än att leta efter "den rätta". Jag har ju hittat henne. Jag vet vad hon heter och var hon bor, det är ju en bra bit på väg.



Mitt cv från livet är inte mycket att visa upp..


När vi såg på tv i Söndags såg vi en trailer för sanningen minut. Jag sa på skoj att jag skulle anmäla henne till det, då sa hon att det fanns hon helst höll för sig själv. Ska inte skriva vad hon sa för exempel, men det hade med sex att göra. Det var inget jag jätte gärna ville höra. Det är jobbigt att tänka på vad hon gjort med andra. Förr så har hon pratat en del om det, men då hade jag inga problem med det, för då var det ju vi. Men nu har det hon sagt förut kommit åt mig på ett annat sätt.
En annan sak är att jag kommer nog aldrig få vara nära henne igen, så som jag varit förut. Om jag saknar henne är det bara att åka och hälsa på, om jag vill prata med henne är det bara att ringa, men saknaden att få vara nära henne finns inget som hjälper emot.
När hon sagt det där så frågade hon om jag hade haft nån vild period i livet, jag tror jag inte sa nått speciellt, men det närmast är väl gymnasiet. Hon hade sin när hon var femton. På ett sätt känns det som jag inte kommit nånstans i livet. Jag var full första gången i ettan på gymnasiet. jag har aldrig frågat chans eller varit ihop med nån i bara nån vecka. Jag blev av med oskulden rätt sent och har inte varit särskillt aktiv sen dess.

Det är inte viktigt för mig att jag inte gjort så mycket sånt, men jag tror att jag hade haft många nyttiga erfarenheter. Allt jag vill ha nu är en trygg relation, med nån som gett upp mig för längesen. 

När det gäller sex är jag rätt kluven, när det gäller mig iaf. När det gäller sex i allmänhet är jag så jävla trött på det, finns ju överallt. Jag tycker man kan ha sex hemma, ifred. När det gäller mig så är jag som sagt kluven. På ena sidan så är det ju skönt och så, rent fysiskt. På andra sidan så kan man lägga till ett berg med känslor för den andra så blir det så jävla mycket bättre. Dom känslorna finns ju, men som som sagt har jag förlorat henne på det planet. Och att ha nära, härligt underbart sex med nån annan., vem fan skulle det vara? Det tog oss nästan tre år att komma dit, och jag orkar inte släppa in nån ny.

Jag känner mig ju rätt nere ibland och lite nere rätt ofta, men dom enda problemen jag haft egentligen är två jobbiga relationer, plus att jag blev mobbad på högstadiet, men det var ju längesen nu, så det har jag kommit över för längesen.  
Det värsta som hänt mig personligen är kärleken. Första gången jag blev på riktigt så vart jag väldigt sårad, många gånger. andra gången vad det jag som sårade, många gånger. Vore trevligt att få se en annan sida också, nångång, men det finns så många (för många) i min omgivning som gått igenom så mycket värre saker, men som tar sig upp ur sängen varje morgon. Om jag hade en liten del av deras ork skulle jag klara mig rätt bra tror jag.

Eftersom kärlek är det värsta som hänt mig har jag haft en föreställning om att dom som har en pojk/flickvän är lyckliga, att det är det enda som behövs. Jag vet ju egentligen att det inte är så, men jag har tyckt det så länge att det sitter rätt djupt, försöker ändra på det.

Ikväll är jag lite nere, till och från. Jag har ingen aning om hur jag ska komma över henne, men det finns ju saker jag vet också:
Det jag kan göra är att låta tiden gå och försöka vara en bra vän.
Jag ska försöka vara en bra vän, även om jag vill så mycket mer.
Det kommer att bli jobbigt, väldigt jobbigt ibland.

Kom inte på mer just nu.

En annan sak jag funderade på är vilket som är jobbigast. Att vara vän med henne även om jag är kär, eller att inte var vän alls. Har inte kommit fram till nått egentligen, och jag brukar ju ändå inte göra det lätt för mig....

Problem i mindre skala..

Jag har länge kännt att skulle vara lite jobbigt att hon skulle komma hem till mig och hälsa på, särskillt efter att det "tog slut" emellan oss. Men det känns som bortblåst nu. Nu är mitt största problem att hinna städa varje millimeter av huset innan Söndag. Hade tänkt att göra det på kvällarna, men jag har räknat ut att jag bara har två kvällar kvar. I kväll har jag betalat räkningar och slöat, imorgon ska jag på möte, på Fredag är det ju nästan helg och jag ska väl träffa kompisarna för första gången på två veckor och på Lördag ska vi nog ut. Sen är självdiciplinen rätt dålig..Som te.x att jag sitter här istället..

Kanske skulle flytta istället? :P

Meningslöst..

Jag borde gått ut för längesen, men jag har ingen lust, har ingen lust med nånting, allt känns bara meningslöst. Pratade med henne igår och frågade om vi skulle ses till helgen, tyvärr vart det inget bestämt. Behöver nått att se fram emot.
Jag tänker på henne när jag vaknar, och undrar hur jag ska orka med ännu en dag utan henne. Försov mig i morse också, fast jag har inte gått upp i tid på länge. Jag bryr mig knappt. Jag gör saker för att dom måste göras, träffar kompisar för att inte känna mig helt ensam, men så fort jag är själv så känns det bara tomt igen. Saknar dig...

Hur fan kunde det bli såhär...

"Tittar i en atlas bläddrar och gråter
Vad är det med dig säg det
Alla kartor och städer vatten och platser som vi aldrig ska få se..."
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Hur man tänker rätt...


Hon berättade nyss att nån slagit sönder alla rutor på hennes bil, hon sa inte så mycket mer, var ju rätt ledsen.
Först kändes det förjävligt, sen tänkte jag på vem kunde kunde ha gjort det, inte för att jag har nån aning. Känner inte ens hennes kompisar, så jag har ju ingen aning om vem som vill henne så illa. Tankarna forsatte med att vara glad att hon har en pojkvän med mycket pengar, så bilen kan nog fixas rätt snart och sen tänkte jag att om hon hade bott hos mig hade det inte hänt, då kände jag mig väldigt självupptagen.
Då började jag fundera. Vad ska jag tänka? Vad är rätt?. Det finns väl inget rätt eller fel när det gäller tankar, eller jo, vissa extrema fall. Om en tjejs pojkvän dör och man tänker "då kan det ju bli vi", då tänker man väl fel iofs.

En annan sak jag tänkte idag är att jag tror ju knappt att jag kommer se nått gott i det här som blev emellan oss, men om man har lite fantasi så kan to.m jag se nått positivt i att det aldrig blev vi. Om hon skulle bli nån slags galen mördare som torterar sin pojkvän i flera veckor, då är jag ju tacksam för att jag inte är hennes pojkvän. men chansen/risken är väldigt liten, som tur är....

Nu ska jag sova, hoppas jag har fått ett sms från henne när jag vaknar...

Var det allt...?


Så var valborg över. Hade sett fram emot kvällen, men inte velat hoppas på för mycket, och det var tur. Visst var det kul men inte som förra året.  Då hade jag ju också nått vemod över dagen efter, men det var över att det roliga var slut.

Även om jag var full och träffade mycket folk så saknade jag henne. Tänkte att jag hellre skulle titta och titta på torkande målarfärg med henne, än att vara på fest, ensam.


Sen har jag fått en liten ålderskris. Kom på att för 6 år sen gick i ettan på gymnasiet, och drack hembränt. Känns inte så längesen. Krisen handlar om vad jag gör om ytterligare 6 år. Redan känns det som dom roliga dagarna var för längsen, hur ska det då kännas när jag är 28 29 år.Jag har blivit vuxen, på pappret och borde ha gjort nått med mitt liv, uppnått saker .Eller deppa över att inget blev som jag hade tänkt, men jag har ju svårt att tänka på det, hur det kommer att bli.

En tjej som gick på gymnasiet samtidigt som mig har två barn, och är förlovad. Jag har inte ens haft ett riktigt förhållande. Det har inte blivit så, helt enkelt. Känns som jag lever ett passivt liv. Saker bara händer, jag låter dom hända och sen går det som det går. Ett bra exempel är när vi ska hitta på nått på helgerna. jag kanske har nån idé men så säger dom andra nått annat och så blir det så.
Men det här med förhållande får vänta, jag varken vill eller orkar träffa nån, och det är väl när man minst anar det som det händer, men om man tror att nått oväntat ska hända så händer det inte, sen så har jag ju inte ens börjat med att fundera över att komma över henne. jag kan inte ens känna igen mig i låttexter som handlar om saker som varit, för jag är mitt i det.

Jag känner mig ensam ibland, oftare nu på senare tid, jag har alltid velat ha nån speciell att tänka på, jag kommer ihåg när jag hörde en låt och jag kände att jag inte hade nån att tänka på till den låten, kändes konstigt,  men jag blir inte kär. Har varit kär två gånger, på riktigt. Första gången var för fyra år sen, den andra är nu. Däremellan har jag varit intresserad av en del, rätt många när jag tänker efter, men det har aldrig blivit mer än det. Det är därför det känns extra jobbigt, hon fanns ju där, i två år hade jag chansen, nu sitter jag och ser vad jag förlorat.

När man är ute på helgerna så känns det som man är där för en anledning, iaf när man har druckit. När man är nykter så är man där för att det var inte roligare hemma. Igår kändes det som man skulle träffa nån, att det var därför man var där. Känns som en hopplös jakt på nått sätt, att hitta nån man kanske känner lite och prata med. skulle var rätt skönt att slippa det, skulle vara skönt att ha henne, skönt att vakna upp brevid henne, skönt att slippa tänka på det som varit och det som kunde blivit, skönt att gilla nuet och leva i det, skönt att ägna tankarna åt att fundera ut hur jag kunde göra henne lycklig.....


Nyare inlägg
RSS 2.0