Magnusevangeliet

Det här läste jag i en blogg förut idag:

"Vem är normal? Vad ÄR normalt?

.... Detta är två av många frågor som det inte finns svar på...
Tänkte på detta när jag stod i duschen och såg att det stod "normalt hår" på balsam flaskan!
vad menas med det??
det finns ju shampo för tunt hår, lockigt hår, färgat hår och för normalt hår.
Vad menas med normalt hår?? hum...
själv så gillar jag inte ordet normal.... det finns INGET som är normalt!
Jag tror att ordet normal är nånting som vi männsikor har skapat för att vi aldrig kan vara nöjda...

Alla har ju skavanker.... ingen har samma... men alla har dom!

Jag är inte normal. det vill jag aldrig bli. Den dan man blir normal så finns man inte...

alla är unika på sitt sätt!



Detta blev lite djupt, men det är såna där tankar som kommer ibland...
lämna gärna din åsikt! "

Att hon just skriver att det blev lite djupt tycker jag verkar konstigt. You ain´t seen nothing yet säger jag..

Hon ringde idag. Hon sa att hon hade drömt om mig, och sen sa hon hade hon drömmer rätt ofta om mig, Det kändes fint att höra på nått sett. Sen började hon prata om saker som dom gjort och sånt, kändes inte lika bra.

Jag funderar på hur länge jag ska orka ha det såhär, orka bära på alla tankar och känslor. Jag tänker att jag kämpar på ett tag till, och att det kanske blir bättre med tiden, fast det känns som att det har blivit sämre dom senaste åren

Läste hennes blogg förut. Nu för tiden så läser jag hennes nya inlägg ganska fort första gången, för att det inte ska bli lika jobbigt, om det står nått som är jobbigt, På slutet hade hon en låttexet, en låt jag hörde senaste igår. jag tänkte på henne när jag hörde den, och tänkte att jag skulle leta upp den på Youtube. Det tänkte jag igår, idag står texten i hennes blogg, känns som nått slags bevis på att vi hör ihop..

 

Ibland undrar jag om det är fel på mig, om jag är deprimerad eller nått. På ett sätt vore det skönt om jag var det, då finns det en förklaring till att jag mår som jag mår ibland, men det vore också skitjobbigt, för det skulle behöva gå rätt långt innan jag tog tag i det och försökte få hjälp.
Särskillt idag har jag funderat på det här. Jag kan inte säga vad exakt jag tänkte på, men jag tänkte på vardagliga saker som är jobbiga, som man måste göra varje dag, kände att jag inte ville leva då, att det var för jobbigt. Känner mig rätt känslig. När jag var uppe och hälsade på henne i Onsdags så mådde jag inget vidare, kände en jävla press på mig hela dagen. När vi skulle köpa läsk så sträckte jag fram pengarna, för att kassörskan skulle ta emot dom, men det gjorde hon inte och jag bara släppte dom rakt ner i disken, dom skulle i en sån här automat. Kände mig skitdum efteråt.

Idag när jag var på Ica kände jag mig nere också. Det var fullt av gamla fula tanter, och en gubbe som är nått fel på, vet inte hur, han säger aldrig nått iaf och går konstigt stod bakom mig i kön, han hade en massa tidningar han skulle köpa, och han tappade hälften, jag brydde mig inte först men han verkade inte kunna ta upp dom själv så jag samlade ihop dom och slängde upp på bandet, sen ville jag bara därifrån. När jag kom ut och satte mig i bilen så kände jag att jag inte vill åka nånstans, jag ville inte åka hem, inte hem till nån kompis och inte bara åka en sväng, jag ville ingenstans. Åkte en sväng till slut, det var varmt och ja hade rutorna nere och det fläktade jätteskönt, det hade varit jättebra om jag inte tänkt på henne, och att jag inte hade nån att uppleva den där stunden med. 

Jag läser i en interjuv med Anderas Kleerup att han för ett år sen fick diagnosen ADHD, och att alla barn inte blir överenergiska, utan en del blir istället långsamma och dagdrömmande, och i vuxen ålder upplever en känsla av inre rastlöshet. Dagdrömmande är jag ju absolut, resten stämmer väl in lite mindre, men jag känner igen det. Kleerup fick frågan: "hur på verkade det dina relationer?" Han svarade: "det gick åt helvete". Precis som för mig då.

I trean på gymnasiet träffade jag en tjej på en julfest. Det var första gången jag var kär på riktigt. Första gången jag kommit nära nån. Jag vart sårad flera gånger av henne. Botten var väl nådd när hon blev ihop med en kompis, som jag känt sen vi började på lekis, och vi hängde ihop enda till gymnasiet, då gick han i en annan klass, men vi bodde ihop första terminen, dom gjorde det dessutom bakom ryggen på mig, och jag fick tvinga fram saningen hur henne, typ.

Nästa tjej var jag lite intresserad av ett litet tag, tills hon skaffade pojkvän, var inte mer med det, tills hon sa nått på en fest, om att om hon varit singel hade hon gärna gjort nått med mig, typ, kommer inte exakt, då sa jag att jag hade varit intresserad av henne innan, då sa hon dom där orden jag inte kunnat glömma: "hade du sagt nått då hade jag varit din". Typiskt, är väl ordet. Jag var ju inte väldigt kär i henne, men då hade det dugit bra med det som jag kände då.
Hon vart singel sen, men träffade snart en ny.
Samtidigt träffade jag henne, hon som är en väldigt stor del av mitt liv idag, det gick ju också åt helvete kan man säga, flera gånger, men vi träffas fortfarande. Hon har sagt att det känns konstigt ibland att vi fortfarande ses, och det har hon ju lite rätt i, men vi hör ihop på nått sätt känns det som. Nu när jag har det väldigt jobbigt så har jag väl känt ibland att jag bara vill lämna allt, och hade det varit nån annan, vem som helst så hade jag nog gjort det också. Hon sa att jag kommer nog träffa nån som passar mig bättre, vet inte exakt vad hon syftade på, men jag har inte kunnat komma på nån som skulle passa bättre än henne, hon var ju perfekt för mig, jag insåg det för sent bara.. 

Jag måste erkänna att jag inte hade listat ut hur man lägger in youtubeklipp i bloggen till igår, så framöver kommer det bli mycket mer musik.

Jag skulle diska duscha och gå och lägga mig, jag har suttit vid datorn bara, och pratade med en kompis ett tag, mest om bilar.
När vi var ute i går så stod det en Dogde ram på parkeringen med flaket fullt av basar och spelade, alla tyckte att den var skitfrän. Jag var mer tveksam, speciellt när två platinablonda tjejer satte sig i bilen, som kände han som hade bilen, jag funderade mest på om dom fick betalt för att var med eller om man känner såna tjejer när man har en frän bil. 
Jag har också en frän bil, en ( om jag får säga det själv) jävligt frän Cheva som är höjd med skitstora hjul. Den gick bakaxeln sönder i höstas, och i Augusti får jag reda på vad det kostar att renovera bakaxeln, blir nog över tiotusen iaf. Sen måste den besiktas men den är rostig, så det blir nog en ekonomiskt svart hål med den där bilen.
Men när folk gick förbi och tyckte att den där Dodgen var skittuff så tänkte jag på min Cheva, jag ville väl inte direkt synas och så men det är rätt kul att ha en sån bil, folk har kommit fram och pratat för att jag har den bilen.
Så är det inte nu. Jag har en Merca diesel från 87, men jag gillar den. Den är tyst och går väldigt bra och drar bara 0,7/mil och den kostade åttatusen, det har blivit många mil i den, sen förra torsdagen har jag kört över åttio mil, rätt mycket för nån som mest jobbar.
Jag ska köpa en riktig bil sen. Jag vill ha en bil som drar lite mindre och så vill jag ha xeonextraljus, mest för att det ska bli bättre att åka till henne.

Vi ska ses på Onsdags, jag har kommit på att om jag går upp i tid på mornarna så kommer vi ses lite längre än annars, och jag får mer gjort alla andra dagar, men då måste jag gå och lägga mig tidigare, nu är det försent men jag får försöka rädda det jag kan av sömnen...

Jag fick den här låten av henne, jättebra är den..

När vi träffades första gången var det studentvecka. Vi var uppe halva nätterna och jag sov tre timmar om natten i tre dagar. Vi sov ihop alla tre nätterna. Hon tyckte att jag hade väldig självdiciplin som gick upp och åkte hem klockan sex på morgonen. Sanningen är att jag gick och la´mig en timme eller så när jag kom hem.

Jag är skittrött, skulle kunna somna nu om jag ville, men jag ska sätta mig i blen och åka många mil till ett ställe jag aldrig varit, alla kompisar är ju där redan. Ska åka nästan till Jönköping,

Jag har inte gått upp i tid på två månader, undantaget när hon var här. Jag måste jobba några timmar på morgonen, och om jag gick ut tidigt så skulle jag ju komma in tidigt, och umgås mer med henne. Det var en underbar helg.

Du har fått lite fel bild av mig, jag har inte mycket självdiciplin, jag är en morgontrött katastrof... 

En gång när vi satt och pratade i bilen så frågade hon vilken min favorit Winnerbäcklåt var, jag funderade en stund, det var en rätt svår fråga tycker jag. jag sa Tidvis, men jag har insett att det finns en annan låt som nog alltid kommer vara min favorit, oavsett vilken artist det handlar om. Så är här den, min favorit låt, den låt jag grät senast till, vilken var ett tag sen faktiskt, lite bättre är det just nu.

Lars Winnerbäck - Inte för kärleks skull. 






Han spelade den på turne´n 06. Det året gick jag själv båda gångerna. Första gången sågs vi efteråt. Jag borde ha bjudit med henne den andra gången, hon hade nog uppskattat det väldigt mycket, särskillt med tanke på hur hon hade det då.

Lasse beskriver låten såhär: "En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör."

Hon sa att hon kände sig inte helt bekväm med att allt jag skriver, och att okända kan läsa det. jag vet inte riktigt vad vi kom fram till så jag ska tänka lite mer på vad jag skriver ett tag tills jag vet vad vi kommit fram till.

Under tiden kan man avnjuta ett dagsfärskt skämt:

Varför är drunkning den vanligaste dödsorsaken hos kurder? Dom kan inte simma i land.

(För dom har ju inget land alltså, för dom som inte förstod) 

Jag hade inte ätit så mycket idag, men så köpte jag en kebabpizza, med pommes på, då vart jag mätt, för mätt, mådde skitdåligt. Sen jobbade jag i ett par timmar, när jag kom in igen mådde jag fortfarande skit, sen spydde jag, nu mår jag bättre iaf.

Jag var uppe hos henne idag, det var väldigt trevligt. Vi var hos hennes hästar och åt glass, men tillslut satt vi där i bilen och pratade, som vanligt. Vi är bra på att prata, och jag fick några svar på mina funderingar, och tvärtom. När jag suckade över att det skulle dröja ett tag (till nästa vecka typ) tills vi sågs igen tyckte hon att jag skulle vara glad över att vi hade setts idag, istället för att deppa över att det  kan dröja till nästa gång, och jag försöker tänka på de bra sakerna, åtminstone i ett par dagar till. Det var visserligen några saker hon sa som kändes lite jobbiga, men allt annat var jättebra idag. Jag vet inte hur många gånger idag jag sa att hon var knäpp, men hon är knäpp på ett bra sätt, det sättet man blir glad av, to.m när vi köpte glass ;):P

Nu ska jag kolla lite på nån amerikansk actionfilm innan jag sover, lite skönt hjärndött..

Jag pratade med henne förut, och det känns lite lättare. Tänkte innan att det var så mycket jag ville prata med henne om, men det räckte att bara få prata med henne. Jag sa att jag var väldigt förvirrad när det gäller oss och så, men hon sa att det inget hade ändrats hemma hos dom iaf. Så jag behöver väl inte oroa mig för det just nu iaf.
Det är nog ovissheten som är värst. Den har gjort att jag ibland tänkt och skrivit saker som har varit ganska orättvisa mot henne, mest för jag inte vetat hur det är egentligen, och att jag inte vet hur det är emellan dom så tankarna tycker att det vara hur som helst, allt är möjligt. Hon hade mycket nu och visste inte när vi kunde ses, men om hon var ledig och orkade så kanske det gick, och då måste jag ta ledigt, så det ger mig lite mer motivation att jobba mer, om det är nån mer mening med det.

Jag sa till henne i Torsdags att det var rätt bra med mig, emot vad det har varit. Jag har inte vetat om jag vill jobba med det jag gör, men när jag pratade med henne så sa jag att det kändes bra nu, men nu när jag vart nere igen så vet jag inte längre, och det handlar väl mest om henne. Om jag förlorar henne så har jag inget, och då kanske jag borde flytta nånstans för att försöka hitta nått annat, typ ett ställe som inte påminner om nånting. Eller tvärtom, om det blir vi men hon inte vill fytta hit, då får jag väl lägga ner bara. Det är konstigt, när jag är nere så skulle jag lägga ner allt för hennes skull, när jag mår rätt bra så hoppas jag väl att det ska lösa sig ändå.

Jag känner väl lite att jag vill bort, inte lika mycket som förut. Efter midsommar ville jag inte alls bort, mest ville jag till henne. Nu vet jag inte riktigt vad jag skulle göra om jag tog semester. Två alternativ var Peace and Love eller Arvika. Borlänge för musiken och Arvika för..ja, Värlmand och lite för musiken med. Nu har båda varit, så jag vet inte vad som finns att vara ledig för. Husvagnen var ju upptagen när Arvika var också.

Jag blev lite sugen på husvagn efter helgen, men jag borde ta ledigt innan jag skaffar nån. Vi är ju några kompisar som har en stor husvagn ihop, men det funkar inte bra, ingen vill göra nått. I våras ville jag sätta i cd-spelare och högtalare, det ville inte några andra. Det är ingen som vill göra nått, knappt städa känns det som, och jag har aldrig sovit i den än. Så om jag skaffar en egen så kommer den bli så jävla bra, som allt funkar i, med cd och dvd och hela skiten..kanske..

Satt i en husvagn i Lördags hos två systrar jag aldrig träffat förut. Husvagnen var mycket mysigare än våran. och så regnade och vi var dyblöta, det bidrog väl lite också. När jag satt och kollade lite i bilddagboken så kom jag in på den ena tjejens sida, som typ kände hälften av alla jag kände på gymnasiet, världen är liten ibland. (tyvärr är den stor när jag ska åka och hälsa på henne, hon som jag älskar). En kompis är ihop med en tjej i Skåne, jag tror det är typ 38 mil dit. En tjej jag "känner" lite över nätet bor i Enköping, och har sin kille i Lund, det är 65 mil. Så vad är 13 mil egentligen, det är ingenting.

Läste att dom har upptäckt att män också har en biologisk klocka, att män över 40 är mindre fertila. Jag har tänkt en del på sånt där. Jag vet egentligen inte om jag vill ha barn, har inte ens nån att diskutera det med, har diskuterat det en gång och då var det på allvar. Om jag ska ha barn vill jag ha det rätt snart. Min pappa är 45 år äldre än mig, han kunde ju varit min farfar. Min farfar dog när jag var 4-5 år, jag kommer knappt ihåg honom, min farmor satt i rullstol och pratade tyst så länge jag kände henne. Jag vill inte att mina barn ska få samma relation till sina farföräldrar, eller att ha gamla föräldrar. Mormor och morfar var bättre. Vi bodde hos dom ibland och drack oboy som klumade sig och försökte klappa den rädda katten.

Farfar, farmor och morfar dog emellan 2001 - 2003. Det blev många begravningar för nån som aldrig varit på nån förut. Min pappas svåger är visst sjuk, det blir lätt så när man rökt hela livet, hans fru (min faster) dog ju av det. Tänkte då hur många begravningar jag måste gå på i framtiden. På ett sätt är det ju ett sätt jag ta farväl, men det känns inte som att det riktigt behövs när man aldrig haft nån riktig relation till dom, min faster hade jag inte träffat på flera år när hon dog, inte hennes man heller, och jag har ju förändrats mycket sen dess.

Hela det är inlägget är nog ett bevis på att jag tänker för mycket. Vill passa på att tacka en "främling" från Värmland för att hon försöker stötta mig :)

"Plötsligt blir det så lätt att skriva. Fingrarna bara far iväg, man behöver knappt tänka eftersom texten tränger sig ut under naglarna på en så fort man snuddar vid tangentbordet.."
/Leif GW Persson

Det fanns mycket jag kunde sett fram emot, men inte nu längre. Tänkte för några dagar sen hur kul det vore om hon kom hit i helgen, även om vi bara satt hemma vore det trevligt, nu blev det inte ens det, hon var upptagen och jag kände mig dum som hade glömt bort det. Jag tänkte att vi kunde ses ikväll istället, men det gick inte heller, så nu får jag vänta till nästa vecka. Medans hennes ex träffar henne varje dag och gör en del saker ihop. Har börjat med det igen, att jämföra och känna mig värdelös.
Jag är bara så orolig för hur det kommer att bli, orkar knappt tänka på det, vill inte tänka på det. Jag kan inte ens tänka på det för att vara mer förberedd. Man kan inte förbereda sig. Jag kommer känna mig död om hon berättar det för mig, så är det bara. Vet inte vad jag ska tro, så jag tror allting. När hon var här var det helt underbart, jag fick vara lycklig för en stund, kände mig nykär, och när jag tänker på det så känner jag bara att det måste betytt nått, det måste det göra, annars vet jag nog inte vem hon är längre..

Hon är typ den enda jag kan prata med om sånt här, lite jobbigt när det är hon det handlar om, och hon behöver inte det här, hon har tillräckligt att tänka på, hon behöver inte ta hänsyn till mig, det vill jag, nästan. Jag måste ju också kunna säga hur jag känner med allt det här, men inte just nu...

Jag pratade med en kompis ikväll, vi kom lite in på tjejen han har träffat, men han visste inte vart det var på väg. Jag tänkte efter midsommar helgen att det kanske var våran tur nu. han hade varit hos hennes familj på midsommarafton och jag hade hon som betyder allt för mig med mig på midsommardagen, hon träffade mina kompisar och var ute på det ställer jag varit varje sommar sen jag fyllde arton, det var helt underbart. Känns jättebra nu med, en del av det. Att kunna prata om henne med kompisar eller att prata om kompisar med henne, och hon vet vilka jag pratar om, och vart några av dom bor och så. Det kvällen vart bättre än jag vågade hoppas på, därför känns det lite som en dröm nu efteråt, som det egentligen inte har hänt. Det kändes som att vi hör ihop, och att vi hittade tillbaka till varann den kvällen. Vad hon tänkte vet jag inte, har inte vågat fråga tror jag

Jag kommer ihåg en gång i våras, jag hade varit runt och pratat med massa folk om saker. Som te.x en som kanske kunde jobba lite istället för mig så jag fick lite ledigt ibland, och en som skulle laga bakaxeln på en bil jag har. Jag pratade med henne om det här på msn och hon sa: "Du ska nog se att allt löser sig". Inget av det har inträffat, jag har inte ens haft sovmorgon i år, och bakaxeln kunda jag få ett beked om vad det skulle kosta i Augusti.

Hon kommer ju läsa det här så lite lägger jag väl över på henne, även om jag inte vill det, men jag måste få det ur mig, när ingen annan lyssnar, även om det är jag som inte säger nått... 

Jag hade skrivit ett långt inlägg om henne och allt omkring, men det vart nått fel så nu är allt borta, och det går ju inte att återskapa, inte på det sättet.

Känns skit. Kände mig dum när jag glömde att hon var upptagen i helgen, kände mig värdelös för att jag inte kan laga (eller stava till) hennes favoriträtt, känner mig hopplös för att jag suttit här i över två timmar och inte gjort nått av det jag hade tänkt.. 

Skit också..
 

Jaha, det är sent och jag har inte fått nått gjort, ikväll iaf, jobbat har jag gjort idag som fan åtminstone. Var på "dans" ikväll med en kompis. Kom på att jag är nog den enda som går ut och inte vill prata med nån, kände så ikväll iaf, men kompisen hade druckit och känner nästan alla, typ. Men vi kom iväg rätt bra ändå.
Tänkte på henne hela tiden. Hade velat visa upp mer av mitt liv och min tillvaro, och om hon var med hade vi åtminstone haft tråkigt ihop.
Om jag bara visste hur hon har det. Jag har egentligen ingen aning, kan bara försöka tänka mig., men hjärnan drar det några varav extra ibland känns det som. Det som är värst är ovissheten och saknaden.

När jag åkte hem förut så funderade jag på hur jag ändrat på mig sen i höstas. Jag har bekämpat mina egna begränsningar, dom var rätt som, det känns så nu iaf, men ändå ett stort steg. Jag känner mig inte lika maktlös inför att stötta henne längre, förutom nu då. Jag vill verkligen finnas där för henne, så det känns jobbigt när jag inte "får" vara det, men det finns säkert en bra förklaring till hennes beslut, och nu är det nog inte så långt tid kvar innan jag får höra hennes röst igen...

Det kör ihop sig ikväll. Hon ska komma hit, men är försenad. kompisarna ska inte ha med husvagnen, så vi kan inte sitta där innan vi går in, och då vill jag inte lämna bilen där över natten heller. Jag vet inte om hon ska dricka, även om hon inte ska det så är det nog inte så kul för henne att köra på mig. Men det ska väl lösa sig tillslut, men inget blir som jag tänkte från början..

Vi sågs igår. Jag var på fest med några kompisar. När vi kom dit hade dom en partytält bakom huset och en högtalare vänd utåt. Just när jag skulle gå in så ringde hon. Vi pratade en stund, hon sa bl.a att hon tyckte att jag skulle komma upp, vet inte hur alvarligt menat det var, men vi sa hejdå sen och så. Efter fem minuter i tältet hade jag tråkigt. så jag sms:ade till henne att jag kunde komma upp om hon ville. Hon sa att hon var trött och att det nog inte skulle bli så kul för mig. Men sen ändrade hon sig.
Vi satt i bilen och pratade som vanligt, kändes jättebra. Det som kändes jobbigt sist vi sågs var som bortblåst.
Jag hade ju skjutsad två kompisar till den där festen, och jag var 10 mil bort när dom ringde. Men den ena gick hem till sin bror och den andra fick lift, så det löste sig med.

Jag är ju lite hemlig mot mina kompisar när det gäller henne, så när jag sa att hon skulle med så fick dom nått att prata om. det vet jag eftersom en kompis mobil är lite fel på, så han trodde att den dog men samtalet var kvar, så jag hörde när dom sa :"han skulle ha en tjej med sig" och "är det hon 740 tjejen" och "nu blir jag nyfiken". Jag tyckte det var skitkul att höra dom ,men jag lade på sen, är inte mycket för att tjuvlyssna och hade jag forsatt att lyssna så kanske jag hade hört saker jag inte ville höra.

Om en timme borde hon vara här...
 

Eftersom jag känner att livet tog slut när jag förlorat henne så måste jag försöka på nått sätt att få igång det igen. Då kändes det lämpligt att det kom in en ny tjej i livet, fast det låter bättre än det är. Grejen är ju det att jag blir lätt intresserad, men väldigt sällan kär. Så det är inget sånt jag känner för henne. "nytt och spännande" som nån skulle ha sagt kanske..

Men det blir nog inte med det. var hos en kompis nu ikväll, när jag kom dit satt hon där i soffam, när jag ringde honom några timmar innan så svarade han inte, och han ringde inte tillbaka, redan då tänkte jag att han kanske var med henne, och jag hade rätt, hatar när jag har det ibland.
Jag känner henne ju inte ens, har träffats tre gånger, hon har sovit hos honom, skulle nog göra det inatt med, jag ligger rätt mycket efter. Särskillt eftersom allt måste "gå" igenom mina kompisar, dom känner henne ju mer, men jag litar inte på dom i såna här saker.

Det var skönt med henne, min riktiga kärlek, det var ingen av mina kompisar som kände henne, kunde inte snacka skit eller nått. Vi träffades ju när jag hade slutat gymnasiet, när jag gick där kände alla alla typ.
Vi pratade lite om den första tiden i Fredags, kommer inte ihåg vad vi sa, men jag sa nog aldrig det jag tänkte säga. Jag ville verkligen vara kär i henne, redan från början, men dom känslorna fanns inte där, när jag behövde dom. Dags att komma nu...

Alla tankar leder till henne. Idag när jag tänkte på att jag borde laga bilen nu innan midsommar så tänkte jag att jag brukar åka i min bil då. Förra året var det Chevan, året innan det var det den blå 240:in, året innan det så.....träffade jag henne, på en parkering, en kort bit ifrån där hon bodde ibland. en kompis och jag hade inget att göra så vi åkte runt mest, och jag hade pratat med henne om att ses då men inget var bestämt, men jag ringde henne och vi åkte dit. Vi stod mest och pratade, tror att jag försökte hindra henne från att röka, redan då. Sen när vi skulel åka och sa hejdå, så kysste hon mig. Det var bara början, jag kunde fått henne när jag ville men tog inte chansen..

Känns märkligt att skriva så mycket om "den nya tjejen". Men hon ger väl lite hopp, ett avbrott från det vanliga, hopp om att det faktiskt finns andra, om inte hon så kanske nån annan....



Men lika bra som dig blir det ju aldrig....

Stockholmsjävlar! Det är nog dom gör att jag sitter med en känsla av hopplöshet. Dom kom ju på att dom skulle ha en rockfestival, som "råkar" inträffa exakt samtidigt som Hultsfred. Jag tänkte åka dit imorgonkväll, men nu vet jag inte, ska boka billjetten iaf, får se om jag löser ut den imorgon. En annan sak är att jag hade tänkt att sova för länge sen, men det vart jobb tills nu istället. Lite hemma och lite hos en kund, men nu är det klart iaf.
Det blir aldrig som man tänkt sig, förutom när man tror att nått är illa, då är det det.

Ska åka upp till henne imorgon iaf, känns ganska bra. "bara ganska?" skulle hon frågat. Jag har nån olust av nått slag, inte så väldigt stor, men ändå. Jag får se om den är kvar imorgon, isf är det bara att köra över den. Är inte ofta jag gör så, inte ofta jag orkar, men jag orkar, för hennes skull.

Det är också situationen emellan oss som känns hopplös, ibland iaf. det är gått rätt bra sen vi sågs sist. Men jag har lite jobbiga tankar, men dom orkara jag inte skriva om, inte för att det är jobbigt utan för att jag är trött helt enkelt...

"I would walk through fire for just one more day"

Jag sitter ibland och kollar runt på facebook. Det finns ju rätt mycket folk där och så. Men ibland käns det som jag inte kommit nånstans i livet. En klasskompis från gymnasiet 250 vänner och lika många bilder och har rest runt i Indien och sånt. En granne, hon pluggar i Umeå, gjort sitt examensarbete i Australien och har fler vänner uomlands än vad jag har totalt. Jag har ju ett liv, men det är inte dokumenterat. Jag vill inte åka till Indien eller Australien men det känns ändå som jag är avundsjuk på nått sätt.

Det är konstigt egentligen. Jag har inte tänkt såhär förut, inte förens jag insåg att jag älskade henne, men att jag också hade förlorat henne. Jag ifrågasätter mitt liv för henne. Det var två veckor hon var här, två veckor sen vi sågs. Hon ringde häromdagen, det var trevligt. Jag harde tänkt att ringa ikväll nu men det vart bråk och så, så jag orkade inte, skickade ett sms till henne iaf, att jag hade tänkt att ringa, hoppas att hon inte blev besviken.
Jag hade funderingar på att åka upp till henne ikväll, men sen kände jag att jag var tvungen att vara realistisk, jag skulle aldrig orka åka 13 mil enkel resa, speciellt inte eftersom jag sov rätt lite inatt, och sovit för lite hela veckan.

Jag behöver hennes stöd, men jag måste också vara hennes stöd. Det känns som vi kommit ifrån varann, igen. men det har vi ju inte, vi har bara mindre kontakt just nu. När jag känner att vi kommit ifrån varann så tänker jag " är vår relation så skör?" Att vi måste ses minst en gång i veckan för att jag ska känna att hon finns där. Men så är det ju inte, bara i mitt huvud. Vi har klarat allt hitils, även om det är en rätt jobbig "fas" vi är i nu. Att jag är kär men hon har pojkän och vi måste jobba på att ha en kompisrelation, vi har inte haft det förut, vet inte vad man ska kalla det vi hade innan, nära vänner, nära fysiskt också, och det är ju inte riktigt ok om man har nån annan..

     

Tänkte skriva nått halvlångt men jag orkar inte.

Poängen med allt jag skulle skrva var iaf att det inte finns nån som hon, eller som ens kommer i närheten. När vi var ute ikväll så satt  jag och kollade lite ibland efter folk, mest tjejer då. Rent ytligt finns väl några som var intressanta, men hur ska jag kunna vara lika nära som vi är med nån annan? Hur ska jag orka släppa in nån?

Föra året träffade jag en tjej som jag vart lite intresserad av, hon såg bra ut och bodde i närheten (om nu fem mil räknas som närheten). Vi pratade lite i telefon och på msn och sånt, men det blev aldrig nått. Hon hade just blivit singel när vi träffades, men sin nuvarande pojkvän träffade hon rätt snart, hon var singel i en knappt halvår, det är lätt för en del. Sen hon blev ihop med honom har vi inte hörts av så mycket, och det är inte bara pga av mig, som jag annars skulle trott.
Henne träffade jag ikväll, eller jag sa hej och hon sa hej lite förvånat, så det kan bli. Från att ringa till varann till att bara säga hej, och inget mer, det är det som känns mest deppigt nu efteråt, eller näst deppigt, för att jag slösade så mycket tid på henne, tid som jag kunde ha lagt på nån annan. Nån bättre, som verkligen var värd den, och som ville ta emot den..

Vi måste ju ses snart..

Fick ett sms av henne nu ikväll. Vi pratar inte så mycket just nu. Hon sitter ju och vaktar häst hela nätterma och sover på dagarna. Men det är ju bara tillfälligt nu så..
När jag läste sms:et för andra gången, när jag var klar med allt och allt var lungt, så kände jag att jag verkligen älskade henne, inte för att det stod nått speciellt i sms:et, det var bara känslan av att läsa det och veta att det var hennes ord. Nu kan jag ju inte säga att jag älskar henne, men jag tycker väldigt mycket om henne, det kan jag säga, och to.m få höra tillbaka.

Om fem timmar och en kvart går klockradion igång, kanske bäst att försöka sova. Hon säger att hon har svårt att sova, när hon har så mycket i huvet. Jag har inga såna problem, när jag sover är enda stunden jag slipper tänka en massa. Ibland, eller rätt ofta, är hon det första jag tänker på på morgonen..

Har inte tid att skirva så mycket nu för tiden, jobbar typ minst 7 - 23., men det tar ju slut snart.

Hon ringde ikväll, det var trevligt. Det är bara lite tråkigt att vi mest pratar om jobbiga saker, men det är ju mycket sånt nu, mest för henne, och lite emellan oss, men nu känns det mest bra. Jag försöker få tänka ut när vi kan ses. Jag föreslog fredag, men nu verkar det ändå som jag inte kan, men hon hade heller inte tid. Hon sover i stallet tills fölet kommer, hon sa att jag fick sitta med henne i stallet isf. Det har jag inget emot egentligen, det är bara det att sömn är en bristvara, och har varit hela veckan. När jag tänker på det så är det nog hon som jag offrat mest sömn för, men det har det varit varit värt, varenda minut..