Magnusevangeliet

Det där jag skrev sist om att jag skulle ut i helgen, det blev visst inte så mycket av med det, eller, jag ska väl ut, själv och nykter, är ju ändå lite folk där som vore trevligt att träffa. Det var väl tänkt att vi skulle åka ett gäng, men dom flesta kände ingen lust idag. Jag vill inte vara beroende av andra, men praktiskt blir det svårt eftersom behöver skjuts, och så är det ju roligare att åka iväg några fler, även om man träffar andra där.

Igår var det trevligt iaf. En kompis fyllde år och bjöd på lite fest. Men det kändes även lite jobbigt, när jag kom hem. När jag ser mina kompisar med sina flickvänner så blir jag väldigt avundsjuk, särskilt av dom förhållanden som bara varat några månader, för det kan jag känna igen mig i, hur det är att bo ihop har jag ingen aning om.

När jag äntligen kunde släppa L (inte helt förstås) så kände jag efter ett tag en stort tom rumm kände att jag inte hade nån väg, ingen riktnng ingen att gå på eller efter. Jag kan lätt bi intresserad av någon, men jag har väldigt svårt att bli kär.

Sen har jag ju missat en del chanser, eller sumpat rättare sagt. För ca fem år sen skrev jag till en tjej på lunarstorm. Jag tyckte jag hade sett henne ute några gånger när jag hade hälsat på kompisar, och hon verkade ganska så intresserad av mig. I vänbeskrivningen skrev hon :"Magnus, jag vill lära känna sig". Jag försökte ju med, när det aldrig blev av att prata på msn så fick hon mitt nummer. En kväll när hon hade lagt sig så skickade hon en bild på sig själv. Det jag ångar mest var väl att jag tänkte vid minst ett tillfälle "vad är det för fel på henne". En gång när jag var ute me mina kompisar som bodde i den stan så pratade en kompis med henne, och jag stod brevid, och sa inget. Det kändes så konstigt att säga "hej, det är jag från lunar". Det var enda gången vi "träffades". För 6 månader sen blev hon ihop med en kompis till mig, som jag iofs inte träffat på ett år, och nu är dom förlovade, och hon är snyggare än någonsin.

Jag ägnade ca 6 år åt att vara olyckligt kär i två olika tjejer, så känns det ´som jag kommit efter mitt eget liv. Som att det bara är att rota fram några spillror ur askan och försöka att klara sig på det... 

Jag har mycket att skriva, det finns tydligen dom som vill läsa det, men jag har väldigt ont om tid och ork, och diciplin. Ikväll låg jag och halvsov i soffan i några timmar, nu skulle jag ha sovit för en timme sen, men var tvungen att betala försäkringen på bilen.

Jag kommer ihåg för några år sen, en sommarkväll, jag satt hemma och såg en film, på dvd. Det var längesen jag såg en film egentligen, som jag valt och satt i och tagit mig tid att se. Jag har kommit på varför det var så länge sen, jag hade inte internet hemma då, lånade mina föräldras dator till sånt. Nu står datorn nästan alltid i vänteläge, den väntar på att ta min tid ifrån mig, och jag låter den göra det. Även om jag bara ska lyssna på musik så finns är internet fullt av saker som är roligare än det jag egentligen borde göra.

Den här veckan har jag mest bara väntat på att tiden ska gå att det ska bli kväll så jag får gå hem, så att en ännu en dag har passerat så det blir närmare till helgen. Ska väl ut på Lördag, även om inget är bestämt, var ett tag sen nu.

Just nu lysnar jag massor på  David and the citizens -Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark. Gör det ni också!

Jag har en ny klocka i köket som jag köpte på tradera, och jag tycker att den tickar lite högt, men det tycker jag bara är bra.
När jag och L träffades så sov vi ihop tre nätter i rad. Första natten i en kompis säng, med två andra och med Pirates of the caribbean dvd menyn på tv:n, vi hade hunnit kolla lite på filmen innan vi somnade. Dom filmerna har gått en del på tv nu, då tänker jag också på dom där dagarna.
Dom två andra dagarna sov vi hos henne, och hon klagade på att hennes klocka tickade för högt. Den tredje morgonen så stod hon vi fönstret och rökte, i linne och trosor, minns fortfarande hur fin hon var. Plötsligt tog hon klockan från vägen och slängde ut den på gatan. Jag sitter och ler när jag tänker på det, det är precis såna saker som gör henne så speciell.. 

Här om dagen så ramlade jag in på en tjejs fb sida. Hon hade precis börjat jobba på ett ställe i närheten, och så gick hon på samma skola som mig på gymnasiet, men jag hade ingen aning om vem hon var, så jag tog fram skolkatalogen. Jag kände igen henne, på fotot, men har nog aldrig sett henne i verkligheten.
På sidan mitt emot satt E och såg söt ut. jag tänkte, och har nog tänkt så förut, att det var hon jag blev kär i, tjejen som satt där på fotot, inte hon som dök upp förra hösten på en kräftskiva med min kompis. Det är över ett år sen jag sa upp kontakten med henne. Visst tänker jag på henne ibland, och på fb så dyker henne bild upp ibland och det har hänt att jag saknat henne ibland, men jag känner fortfarande att jag gjorde rätt. Även fast hon sa en massa fina saker så var det bara ord, inget hon visade nångång.

Ps. Tack för din kommentar Emil, det värmde.

För ett år sen skrev jag om min nyårskväll, om hur jag dansade med H till hallelujah med Jeff Buckley. Då skrev jag om hur bra det var, fast det var det inte. Jag tänkte att jag skulle skriva om det i en del 2, men det blev aldrig nån. Det var ju bra tills det var dags att gå hem. Jag skulle sova hos H, men jag skulle gå dit själv. Så jag tänkte att fågelvägen skulle gå snabbt.
Så jag gick uppför en skidbacke och sen ner igenom skogen och hamnade helt fel. När jag väl kom fram så var det släkt och tyst. Dom har ett hus och en stuga och jag hade ingen aning vart jag skulle sova, när jag tog i handtaget till huset så började hundarna att skälla, och ingen svarade i telefon. Så jag gick tillbaka där festen hade varit och hoppades att jag kunde sova där, men det var helt tomt, så jag fick åka hem, jag kände mig inte särskillt full, mest trött. Fick skit för det av L sen, men jag ville inte vara kvar där då. H:s syster hade ett tillfälligt nummer, jag fick ett sms från henne, och en kompis till H hörde också av sig efteråt. H har inte sagt nånting om det, eller frågat nånting.
Hon är svår att inte tycka om, men jag litar inte på henne överhuvudtaget.

Sen dess har det blivit helt annorlunda. Från dans och kyss på nyår från att knappt hälsa, inga vad-kul-att-se-dig kramar.

Det här året har varit sämre, med det mesta. 2009 var nått visst. Det kändes äntligen bra emellan mig och L. Mina känslor för henne hade väl avtagit lite, men mest så lärde jag mig att hantera hela situationen. Jag köpte en bil (det gör jag iofs varje år nästan) som jag verkligen gillade, H gillade den med, och med den åkte jag iväg och lärde känna massa nya människor. Jag var på countryfestival och kunde för första gången stanna hela helgen, vi hade husvagn och våra nyfunna vänner bodde brevid och vi var ett eget litet gäng där. Jag var på Hultsfred för första och sista gången och kände att det här med festival var nått för mig, även om, jag inte tog tillvara på tiden där fullt ut.

Det är året har varit lite av en besvikelse. När vi varit på samma fester och festivaler har det inte varit lika bra som förra gången. I December förra året så var vi på julfest, vi åkte i två bilar, och L var med allt var kul. I år åkte jag själv. Och min fina bil körde jag på ett rådjur med, den är inte skrot men jag har inte haft varken tid eller råd att fixa den. 

Igår så jobbade jag sent, sen gick jag hem åt kladdkaka och somnade. Och idag på fb så kan man läsa hur kul alla andra hade det. Festen i Stockholm hade nog kunnat bli kul så här i efterhand, med lite bättre planering så. Den största anledningen till att åka dit var tjejen jag träffade vid midsommar, idag står det att hon har ett öppet förhållande.

Egentligen borde jag välkommna 2011, när jag tänker efter så har varannat år varit bra, men med förhoppningar lägger man grunden till besvikelsen. Ok kanske inte jämt, men ibland är det så.

Jag skriver ju inte lika ofta och jag har blivit lite knackig på det känns det som, nu skriver jag på jobbdatorn som jag inte alls har samma flyt på. Ber om ursäkt för det iaf.