Magnusevangeliet

Idag har det var extrem bergochdalbana ( är det ett ord ? tror knappt det).

Jag blir rätt ledsen när jag tänker på hennes finfina liv hon har, eller att jag är så utanför. Kändes rätt tydligt ikväll. Hon satt och åt med sin kille och visste inte om hon orkade prata på msn ikväll. Jag vet ju att jag betyder mycket för henne, men det tar inte långt tid förens jag börjar tvivla, inte på henne utan att jag är nån som betyder nått, en gång var jag allt för henne, det var inte så längesen...

Det här med msn och sms känns rätt löjligt egentligen, men är så jävla dålig på att ringa. Runt årskiftet så mådde hon dåligt, vet faktsikt inte av vad, och jag ville så gärna ringa henne, men jag var rädd, rädd för vad jag skulle få höra. att hon skulle vara jätteledsen, kanske gråta och jag skulle sitta 13 mil bort och inte ha nått att säga, eller kunna hålla om henne,
Ett tag efter det så ringde jag, och då verkade allt bra, hon hade flyttat till sin kille, hon pratade med nån i bakrunden, efteråt kom jag på att det var nog han, kändes jobbigt, ville inte var med om det igen. Så därför ringer jag inte, inte om vi sagt nått om det innan iaf. Att jag inte ringt förut är väl helt enkelt att jag är dålig på det, sen hade jag nån idé om att det skulle bli roligare att träffas, typ att uppleva en sak till man saknat, rösten. Men nu känns det bara så jävla dumt..

Hon är så mycket för så många. I Lördag skulle hon äta middag med sin killes föräldrar. Dom har säkert sagt nån gång: "vilken trevlig flicka han har hittat". Hon hade nyklar dit to.m deras kompisar pratade säkert om dom, att dom skulle bli ihop. Knappt nån av henens kompisar vet att jag finns, dom som vet det tycker inte om mig, killkompisar iaf. Jag skulle lika gärna kunna vara hennes låtsaskompis, finns ju knappt några bevis för att jag finns, finns inte ett enda kort på oss ihop, efter snart tre år.
 Jag vet att allt är mitt fel, och jag ångrar mig. jag har tänkt att försöka prata lite mer om henne iaf, mina kompisar har ju träffat henne nån gång, men det har inte blivit av riktigt. Det har varit rätt skönt att hon varit lite utanför, och hon har tyckt samma om mig. Det är ju en del skitsnack och sånt, men ingen kände ju henne, så dom kunde inte säga nått. Jag tänkte att det löser sig den, när vi blir ihop, så det kanske aldrig löser sig då.

Hon pratar om att hon vill komma och hälsa på, men jag vet inte. Ett problem är att mina närmaste grannar är mina föräldrar, bor på samma tomt, jag har aldrig haft nån nära relation till dom, inte som andra har. Just det känns som ett mindre problem, det skulle ju bara vara att säga "Hej, det är är min tjej..." Nu är hon ju inte min tjej, utan det största misstag jag gjort, att hon inte är min tjej. Att hon skulle vara hemma hos mig vore ju som mina drömmar skulle gå i uppfyllelse, jag vill ju dela livet med henne, dela vardagen, men lika fort som hon kommer hit kommer hon att åka härifrån, och jag kommer sitta här och och se mycket mer av det jag missade. Jag vill inte göra vissa saker med henne för jag vill inte se vad som kunde varit, se vad jag missade. Jag saknar henne så jävla mycket, men saknaden går inte över av att ses eller av att ringa. Längtan är så jävla stark. Jag skulle lämna allt för henne, om jag fick chansen.

I Lördags fick jag höra henne säga dom där tre orden igen, till sin kille, Jag älskar dig. Jag vart lite sur, för det var runt 20 minuter kvar tills jag skulle åka, så jag tyckte att hon kunde vänta, men det gjorde hon inte. Det gör så jävla ont att höra henne prata med honom. Jag begär ju inte att hon ska anpassa sig efter mig, men nu var det inte så mycket tid det handlade om.
Jag vill hålla hennes liv lite på avstånd, jag måste det. Hon sa en gång att jag kunde ju hälsa på nångång, i deras hem. jag tror inte det, det skulle kännas som ett långsamt självmord, Jag vet att jag måste acceptera att det är dom, men inte nu, tiden måste gå, jag måste gå vidare, eller nått. Det här med kärlek är slut nu, blir ju bara värre, förlorar mer och mer varje gång.

I somras skulle vi på konsert på en Mc-klubb, men vi kom inte in. Vi åkte in till stan och käkade och lite. Sen sa vi " nu åker vi hem". Hem. Det var enda gången som "hem" betydde att vi skulle till samma ställe, skulle kunna haft det så varje dag. "Ska vi åka hem ?" "Jag är hemma" osv.... 

Ibland känns det bara omöjligt, och en del är ju det med. Vi kommer aldrig komma tillbaks till det som var. Hon sa att det kändes fel att sakna "våran" tid, jag tycker det känns helt fel att det tog slut, det kunde har varit en början. 
I morse låg jag och halvdrömde om att hon skulle följt med mig hem efter vår sista natt ihop. Hade visat henne runt och så, lite iaf, mest hade vi nog sovit, det var det jag gjorde när jag kom hem, när jag åkte ifrån henne. Jag kommer aldrig mer komma dit..

Känns så svårt ibland, hon blandar ihop vad jag vill med vad jag kan/orkar/tror. Jag vill verkligen att det ska funka emellan oss, och jag kämpar för att det ska det. Då känns det rätt jobbigt när hon tror att jag inte vet om jag vill vara vän med henne. Jag vill vara hennes vän, vill ju vara mer än så, det är ju det som krånglar till det.

Jag har funderat många gånger om vi, eller jag, skulle ta ett uppehåll, men det känns inte som jag skulle orka det, vill inte missa vad som händer i henens liv, även om jag inte riktigt vill veta allt, och när hon var sjuk för ett tag sen kände jag att om nått skulle hända henne, skulle jag vara den sista som får veta nått. Om nått riktigt hemskt skulle hända så är dom omkring henne upptagna med sin egen sorg, inte orka tänka på nått annat...

Vi träffades idag, det kändes bra, och inte så nervöst innan heller, men när jag kom hem kände jag bara att det här inte funkar. Men så läste jag det här :

"Känns som att vi är riktiga vänner, kan prata så bra med dig. Synd att du är kär bara, det krånglar till det hela lite, men inte så mycket att det inte skulle fungera. Hade jättekul idag =)"

Det behövde jag verkligen läsa, känns som att det är verkligen värt att kämpa för, att vi ska kunna vara vänner. Är man bitter (som jag är ibland, eller ofta) så kan man ju säga att vara vänner är det bara det näst bästa. Men jag har henne mycket hellre som vän än inte inte alls...

Finns massor att skriva, men en veckas sömnbrist gör sig påmind...

Hade massor av tankar och funderingar idag, sen ikväll när jag pratade med henne fick jag tvinga fram tankarna igen, och bara hälfen blev sagt. Bland det värsta som finns är när jag går och deppar över nått som jag tänker på, hur saker är, och så får jag det bekräftat, att det är så illa som mitt negativa jag trodde. Det handlade om att jag har så lite tid, oftast har jag inte tid, men ibland har jag inte tagit mig tillräckligt med tid åt henne.
Jag är övertygad om att om man älskar varann och vill så kan man få det mesta att funka, nu är jag ju ensam om att vilja så....har så mycklet känslor men ingenstans att göra av dom. När vi sågs i Fredags kände jag flera gånger att jag ville kyssa henne, vara nära henne, men som tur var så var hjärnan med och stoppade mig, det hade blivit väldigt konstigt om jag hade gjort det...

Jag hade en vinstlott, högsta vinsten, men jag kastade bort den....

Civilstatus: Jävligt ångerfull frivillig singel...

Jag hade inte hört den här låten då, men det känns som den handlar om oss. Andra och tredje versen...sommaren 05..kommer du ihåg...

http://www.youtube.com/watch?v=4Nps8w2HkMU