It´s a big fat giant hole to fill...
Har tänkt förut att om det inte skulle funka emellan oss så skulle vardagen inte påverkas av det, för hon är inte en del av den, på det sättet, men jag hade nog fel. Inga mms med bilder jag tagit, inga youtubklipp som jag tror att hon ska gilla, inga låtar att skicka.
Var i Jönköping idag. Var tveksam in i det sista att åka, mådde rätt illa, men det var skönt att komma iväg lite, bara att sitta i bilen och inte göra nått var skönt. När vi skulle se på traktorpulling så satte vi oss i en grässlänt, jag lade mig ser och bara titta upp mot molnen, nått som jag nästan aldrig gör annars, men jag önskar att hon hade varit där, brevid mig. Det vart inte bättre av att alla tjejer i min ålder som var där, var där med sina pojkvänner, framför mig satt det ett par, dom kysstes lite, saknade henne ännu mer.
Det har kommit in en ny person i mitt liv. Det händer inte så ofta nu för tiden, och när det hände oftare så tänkte jag inte på det på det sättet. Hon verkar trevlig, och ser rätt bra ut. Har bara träffat henne två gånger. Nu är jag inte så intresserad på det sättet, men det vore trevligt att lära känna henne mer och så, umgås mer. Det kanske kunde få mig att tänka på annat.
Jag har en idé om hur jag ska göra, men jag ska ge den lite tid, det måste blir rätt, eller iaf göra så lite ont som möjligt..
Upptäckte att Peace and love i Borlänge skulle passa mig rätt bra, musikaliskt iaf, men det är rätt snart, så jag vet inte om jag hinner, känner bara att jag behöver semester, har aldrig haft det, inte på fyra år iaf, sen studenten..
"Jag ser vad du tänker
en idiot som står och glor
men det är inte som tror
nej jag lovar det är värre"
Emil Jensen - Jorden runt i motvind
"I'm a Double Nature"
Den andra sidan försöker vara en bra vän, försöker hålla tillbaka dom känslor och tankar som inte passar sig emellan två vänner, som är väldigt glad att ha en sån underbar vän som hon..
Sen igår att jag den första personen, helt och hållet.
Jag vet fan inte hur jag ska göra, var ett bra tag sen jag mådde såhär dåligt. Har aldrig varit såhär jobbigt att träffa henne. Hon trodde det skulle bli bättre om jag träffade hennes pojkvän, det vart det inte. Det blev värre än jag kunde tro. Jag orkar inte med det här länge till.
Den där ringen förföljer mig också. Bara tanken på att hon, efter bara sju månader har en ring på fingret slår mig til marken, snart reser jag mig inte mer...
Jag måste bort, vet knappt ifrån vad. Ska försöka att komma till Arvika i år. Det är på tryggt avstånd från allt. Får se hur detgår med det, antagligen inte alls. Jag tror att alla tvivel jag har beror på henne. Mitt liv kommer att stå still så länge det är såhär.
Ps. Jag vill inte bli anklagad för att ändra mig och sånt, men jag mår verkligen skit av det här. Har du tänkt på det nångång?
En mur är bara en bro på högkant, eller tvärtom enligt mig..
Jag har egentligen massor att skriva om, har många "upplägg", men jag skriver bara om den här dagen. Om jag skulle lära mig lite om musik, så kanske låtarna kommer av sig själv så småningom.
Jag var uppe hos henne idag, hälsade på henne, hennes hund och framförallt fölet. Innan jag åkte ringde hon, och sa bland annat att hon väntade på att hennes kille skulle komma med mat till henne. Så hela vägen upp tänkte jag bara på att jag kanske skulle träffa honom, mådde illa, och det blev värre ju närmare jag kom, att jag skippade frukosten för att komma iväg var inte så bra heller.
När jag kom dit var han inte där, trodde jag skulle slippa, men han skulle komma senare, och jag mådde skitilla, det vart inte bättre av att bedömt vädret fel och bara hade en t-shirt, så att jag frös också. Sen kom han, han som hon kallar älskling, han som jag "gav bort" henne till. Sa mest hej och lite, tittade bort när dom kysstes, sen när dom stod och rökte och kysstes så umgicks jag med hennes hund, sen åkte han.
Jag mådde inte illa sen, och vi satte hos på en filt vid hagen. När man såg över fälten såg man huset där hon bodde förut, där vi hade vår sista natt ihop, hon tog upp det, tyvärr, eller ja, jag hade väl gjort det annars. Fick se att hon hade en ring också, jag sa inget, ville inte säga nått, men hon pratade gärna om den, och illamåendet kom tillbaka.
Vi småbråkade lite, kittlades och så, sen fick hon dag i min mobil och sa hon skulle messa lite, det tyckte inte jag så jag försökte ta tillbaka den. Plösligt blev hon tyst, stannade upp och hon såg inte bra ut. Jag tänkte om hon gjorde sig illa eller så, men så höll hon sig för hjärtat, hon får ju inte anstränga sig för mycket, det vet hon egentligen, och det borde jag också veta det. Många tankar gick genom huvudet, vad ska jag göra? Ska jag ringa ambulans? Hon sa att det inte var nån fara. Skulle jag lita på henne? Tänk om hon hade dött där, i mina armar. Framför sitt föl hon kämpat så mycket med, som var tre dagar gammalt. Det kändes både verkligt och overkligt samtidigt. Men det gick bra, hon återhämtade sig rätt snabbt, men jag tog det rätt lungt med henne sen.
Jag hade väldigt svårt att prata idag, om oss och så. En anledning var att jag inte ville förstöra henne fina humör. Hon var så glad är hon visade fölet, och jag blev ju glad av att hon var glad. Hon sa att jag verkade glad, och jag hade tänkt att försöka hålla skenet uppe, men jag orkade inte, men ändå så tyckte hon att jag verkade glad. Men inutti så är det kaos, en massa tankar och känslor som snurrar runt i en sörja som jag drunkar i...
Det var verkligen trevligt att träffa henne men när jag åkte hem ville jag bara hem och stänga in mig, inte åka utanför komungränsen, resa upp murar runt mig, men hon tar sig igenom dom som luft..
Det känns skit faktiskt, har ingen aning hur det ska gå till det här. Men jag försöker, hela tiden..
Det blev inget Hultsfred ikväll, är för trött och har ingen lust, ingen lust för nånting. Allt jag gör utan henne har mindre betydelse..
Nya liv...
När hon frågade hur det var med mig så gav jag ett rätt otydligt svar, men den kom jag fram till att överlag var det bra. Jag har ju haft lite jobbiga tankar, men jag försöker att hålla dom borta, försöker vara en bra vän. När jag skulle somna för nån dag den så låg jag tänkte på den krångliga situation vi är i, men efter ett tag så tänkte jag mest på hur härligt det är att älska henne, hur rätt det kan kännas, även om verkligheten tyvärr inte tillåter mig att få uttrycka dom känslorna..
Mer än tusen ord.
Saknar..
Känner igen det här. Ikväll när jag skulle åka hem från en kompis så stod vi och pratade lite, när jag stängde dörren kom tomheten över mig direkt. Jag kom inte så långt och pratade med en annan kompis sen, när jag satte mig i bilen kom den där känslan över mig igen, tomhet. Hur klarade jag mig innan? Det kändes inte lika tomt då. Nu känns det som en stor del fattas i livet, som att jag nu låter livet gå på tomgång tills det löser sig.....
To in love to let it go...
Hon var här igår, känns redan lite overkligt. På morgonen väntade jag på att hon skulle ringa, till slut ringde jag, inget svar. Låg och tänkte att det kanske blir för sent eller om nått hade hänt så hon inte kunde komma. Jag hade jobbat rätt bra på deppigheten när hon ringde, och en dryg timme senare så såg jag hennes bil ute på vägen.
VI pratade lite och jag visade henne runt, eller jag pratade i telefon när hon gick runt i huset, jag bor ju inte så stort. Kändes härligt att ha henne vid vid sida, bokstavligt talat. Vi gick runt och tittade på allt, och sen gick vi in och kollade på tv, eller vi bråkade om fjärrkontrollen och vilken kanal vi skulle kolla på, precis som för nästan tre år sen, fast inga kyssar.
När jag skulle äta middag så ville hon inte följa med, det hade jag inga problem med, förstår att hon har svårt för en del saker. När jag kom tillbaka så låg hon och sov i soffan, den soffan som för några dagar sen kändes väldigt tom. Kände inte så då men nu när jag tänker på det så känns det jobbigt att ligga vid henne och se henne i mitt hem, men inte få röra henne, inte få stryka bort håret från hennes kind och pussa på henne.
Jag har kommit på en sak jag gillar med hennes pojkvän. Han har så bra ideér. Hon sa att han hade sagt nån gång att hon hellre ville ha mig och att hon skulle lämna honom. Det låter som en jättrebra idé tycker jag. Det känns ibland som det finns nått kvar, nått mer, men hon har bestämt sig. Hon har valt en väg som går ifrån mig, på det planet iaf och den vägen får man inte göra en u-sväng på....jag själv står nog i en återvändsgränd..
En annan bra sak med att hon har pojkvän är att hon inte är ensam. Visst, jag skulle ju vilja vara hennes pojkvän, men om jag fick välja mellan att hon skulle vara ensam eller att hon har sin pojkvän så tar jag det det andra. Hon behöver ha nån som stöttar henne, och jag kan inte göra det där jag sitter, inte jämt iaf..
Jag kan inte styra över mina känslor. Om jag kunde det så skulle vi varit lyckliga för längesen, jag ville vara kär i henne när vi träffade i början. men jag kan försöka att tänka på andra saker, som te.x att inte tänka på hur bra hon har det och att jag aldrig skulle kunna ge henne nått sånt, så kan jag tänka på vad vi har. Vi har en underbar vänskap, som tyvärr känns komplicerad ibland, men det kommer väl lösa sig, nångång...
En sak jag aldrig sa igår var att hon fick stanna hur länge hon ville, om hon ville skulle hon fått stanna i flera år...
"Jigssaw falling into place"
Kom hem nyss. Vart ett rätt mislyckad utekväll, var inget folk alls. Men jag får ju sova lite extra, och det behöver jag. Hon kommer hit imorgon, om allt går som det ska. Är rätt nervös. men det ska nog gå bra...
Ska sova lite nu..
Skriver av mig lite snabbt bara...
Jag kände mig bättre när vi pratade ikväll. Jag kanske bara behövde få prata lite om det du går igenom nu. I det fallet kan jag inte lova att att jag ska vara där för dig, men jag kan försöka..
Längtar till Söndag...
"Och när jag lagt mig ner hos dig inatt så säg att allt är bra "
Vad är det som händer egentligen? Det är en sak att jag går och deppar ihop av mina tankar och så, men så kommer det ännu mer problem. Mest för hennne, men jag går ju ner mig ännu mer, och jag tvivlar på om jag kan vara den vän som jag vill vara, och borde vara.
För bara några dagara sen var jag rätt glad. Jag hade gjort framsteg, jag hade börjat ringa henne mycket mer och var beredd att träffa hennes kille. jag hade to.m kunnat se att det kom nått gått ur det här, den sidan som hon säger att jag visat mer för henne den sista tiden. Nu känns det som allt är borta. Finns inget ljus, inget hopp. Hur ska vi kunna vara vänner? Hur skulle vi inte kunna vara det?
Vår sista natt ihop känns så lång bort så det känns som att det knappt har hänt. Känns som matrix. Jag fick se en glimt av den "rätta" världen, men jag fegade ur och nu sitter jag in min gamla tomma värld, och försöker minnas den andra världen...
"Vi tar oss aldrig mera dit igen"
Tankar en vanlig kväll....
Jag halvlåg i soffan och såg på tv, jag blickande plötsligt bort på den andra delen av soffan, den var tom, som resten av tilvaron. Hon kunde ha varit där och fyllt tomrummet, men jag lät henne inte göra det. Eller så fanns det inte så mycket tomrum då.
VI hade nått speciellt, såg saker i varann som inga andra, och vi hade inte knappt börjat.
Vart ska jag göra av alla känslor och tankar? Vad kommer hända med oss? Är det så att det finns en speciell för alla? Den "rätta". I så fall har jag hittat henne, och förlorat henne. Vad finns kvar då? Saknaden av det som aldrig blev. Vad finns kvar av livet då? Om man resten av livet bara träffar såna som inte är lika bra, eller som man inte orkar släppa in, bygga upp nått nytt med. Det har tagit oss tre år att komma dit vi är. Jag orkar inte börja från noll, inte för att det kanske blir till nått, orkar inte satsa, orkar inte försöka, vill inte försöka...
Allt känns bara fel. Allt som hänt, allt som jag gjort henne. Känns fel att vi är ifrån varann....
Going down
Har knappt lust med nånting. Har verkligen sett fram emot att hon ska komma hit, men nu vet jag inte. jag skulle vilja säga att det inte har med henne att göra, men allt har med henne att göra, men olusten har inte med henne att göra. det komemr bli kul om hon kommer hit, om jag känner olust får jag tvinga mig. Har ofta kännt olust, inför mycket, men ibland är det bara att tvinga sig..
"Nästa gång jag föds ska jag inte tveka"
/Emil Jensen
"Show must go on"
(Jag började skriva det här på Lördagkväll)
Det spelar igen roll om man har en bra anledning, att sitta hemma en Lördagkväll känns deprimerande. Jag sov knappt två timmar i natt så jag behöver nog inte göra nått ikväll.
Jag tror att om jag hade ett förhållande så skulle jag nog bli lika tråkig som jag tycker andra är nu. En kompis vet jag inte när jag träffade sist, och en gång när vi skulle ha med honom på nått så skulle han vara hemma för hans tjej skulle jobba, en väldigt märklig ursäkt iofs. Men jag skulle nog var hemma mer, om det fanns nån mer hemma.
Jag var uppe hos henne igen igår. har blivit tre gånger på en vecka, tretton mil enkel resa, men det har det varit värt tycker jag. Vet inte hur mycket sömn jag förlorat men det är nog 5 -6 timmar per gång.
Jag har blivit lite förvirrad dom senaste dagarna. Först så förstod hon att jag inte ville träffa henne kille, sen vart det viktigt för henne att vi träffades, hon tyckte att det var lite barmsligt också. Ja, känner hon så så. jag vet inte om det är så barnsligt, det gör ont att se dom ihop, man vill inte ha ont, alltså undviker jag det. Men jag gick med på det eftersom det var viktigt för henne. Han hade visst accepterat att hon vill var vän med mig också. Jag har sagt att jag ska försöka lägga mina känslor åt sidan, för hennes skull.
Det började sådär, igår när jag vaknade så var jag deppig från början, men det gick över och resten av dagen kändes det ganska bra, tänkte att det inte skulle göra så mycket att behöva träffa honom ikväll, men jag försökte att inte tänka för mycket på det heller. Men när jag kom fram var det bara hon där, som vanligt och vi åkte iväg. Det känns lite synd för att jag är lite rädd för att den där känlsan blir svår att få tillbaka, att det vore inte så farligt att se dom ihop.
Jag hade hunnit att bli rätt sur eftersom min torkare inte funkar på bilen och att det var spöregn.
Jag hade också bokat en Winnerbäckbiljett som hon skulle få, och jag hade tänkt ut det rätt bra, tyckte jag. Det var bara det att det fanns inte ett enda ställe som hade öppet där man kunde lösa ut den. Tills slut fick jag bara visa pappret och
säga det till henne, och jag vart väldigt överraskad. Jag tror inte jag gjort henne så glad förut nångång, inte som hon visat så iaf.
Det vart det vanliga att åka runt och stanna och prata. Jag hade tänkt att vi skulle äta nånstans men det kändes inte så viktigt. Det var väldigt trevligt att prata. Förra gången var det mer att hon försökte få mig att inse att det aldrig skulle bli nått emellan oss, nu kunde vi bara prata om det, och det gjorde vi. Hon sa att hon verkligen älskade mig, då. Sen så kom vi fram till att vi verkligen hade nått speciellt, nått alldeles extra. Det har vi fortfarande, men inte på samma sätt. Vi hade klarat allt ihop, inget hade kunnat stoppa oss. Synd bara att det var jag som stoppade. Det är ju skönt att få höra att hon tänker/tänkte såna saker, men också så jävla deppigt att det aldrig blev av. Hon sa att hon hade haft fantasier och kallat mig älskling för sig själv....Snacka om kasta vinstlotten. Hon säger att hon kan sakna tiden vi hade, men att det känns fel att göra det. det känns som att hon kan se tillbaka på det och känna att det var rätt bra. Jag har svårt att tänka på den tiden utan att bara känna saknad...
Det kändes bra och hon "fick" ringa sin kille utan att jag tyckte att det var jobbigt och så, men det vart lite jobbigt när hon visade filmer och bilder i mobilen. Det var en film där han filmade när dom åkte till Elmia, han kallade henne älskling och hon ville inte bli filmad, hon körde hans bil...
Det vart sent som vanligt och när jag skulle släppa av henne så tyckte hon att jag skulle hälsa på honom. Jag ville inte riktigt och var dessutom trött och mådde rätt dåligt, hade ont i magen och så, så jag "slapp" Kom på sen varför jag mådde dåligt, jag hade inte ätit på tio timmar, jag åt middag klockan fem och då var klockan tre på natten.
Om det går som det är tänkt så ska hon komma hit på Söndag, om en vecka exakt. Det känns bra, lite nervöst kanske, men mest bra, synd att hon kommer att åka hem också. Jag måste städa och fixa hela veckan, har börjat med att slå ihjäl lite flugor.
Idag (Söndag) är det deras halvårsdag, känns lite jobbigt. Jag kommer nog inte att grattulera, tyvärr. Jag kan sitta hem och dricka gravöl för oss istället, eller inte tänka på det alls. Och så har han hittat på nått för henne på Lördag, nån slag överaskning...
Jaja, i första hand ska jag vara en bra vän, den bästa, om jag kan.
You don´t need to remember me..
Kom ihåg mig då med Lars Winnerbäck är en låt som betyder mycket för oss båda, men jag kom på igår att den behöver inte betyda så mycket egentligen. Texten handlar ju om att vad som än händer så ska personen komma ihåg honom. Jag vill vara där, när det händer jag vill inte vara ett minne för henne, jag vill finnas på riktigt. Det kommer säkert komma en tid, även om det kommer dröja länge, då vi bara har minnen. Då kan vi minnas, nu ska vi uppleva. Förhoppningsvis så kan jag leva efter det här också, så det inte bara blir fina ord.
Jag var ju hos henne i Tisdags. det var trevligt till en början, och en stund till. Satt och pratade som vanligt i bilen några timmar. Var många olika saker som togs upp, bl.a sexfantasier, vilket jag inte var så sugen på att prata om, särskilt inte med den som jag allra helst skulle vilja ha sex med. Sen så sa hon att hon tänkte på en sak när jag sa att jag älskade henne. Hon såg på mig och sa "-Du måste inse att det aldrig kommer bli nått emellan oss". Den känslan jag fick av att höra henne säga det är obeskrivlig. Kändes som jag blev misshandlad. Visst, jag har tänkt mycket och att jag inte ska hoppas på att det kommer bli nåt i framtiden, och även om det skulle ta slut emellan dom så betyder ju inte det att det kan bli vi, och om det skulle ta slut inom nått år emellan dom så vill jag försöka vara en bra vän,i stället för att fundera över vad det skulle betyda för oss. men som sagt, att se henne i ögonen och höra henne säga det...det var hårt, minst sagt.
Vi pratade om det som var förr. Hon så att hon kände att jag hade henne som nått slit och släng. jag har aldrig tänkt så, hon var så mycket mer, men det känns jobbigt att hon känner så. Jag trodde hon var nöjd med det som var, hon sa aldrig nått annat iaf, inte förens det började bli lite mer, eller vad man ska kalla det. Jag anklagar inte henne för att inte säga nått, det är bara synd att det blev så.
En bra lösning på problem är att ersätta dom med värre problem, eller bra, ,men det funkar ibland. Hon har inte mått särskilt bra sen vi sågs, vet inte hur stor skuld jag har i det. Det värsta är att det är inte bara jag som riskerat att förlora henne, alla andra som känner henne löper och den risken. Hon kan dö, jag har svårt att ta det till mig. Jag vet inte hur nära det har varit förut, men det har varit för nära. Om man går på gränsen för länge så snubblar man till nångång. Om nåt händer henne är risken att jag får reda på det sist av alla, jag som (tror jag) är hennes närmaste vän.
Jag har tänkt och har bestämt mig för att försöka lägga mina känslor för henne åt sidan för att kunna vara en bättre vän för henne, hon behöver det. jag vet inte hur det kommer gå, men jag ska försöka, om det inte går så får jag försöka igen, och igen, och igen, Jag gör det för henne, hon är viktigast, och kanske det är nyttigt för mig också.
En sak jag tror hon missuppfattat är att jag känner att det hon varit med om är för jobbigt för mig. Visst är det jobbigt men jag har aldrig tvekat för henne, inte pga av det. Det som är jobbigt nu är ju mina känslor för henne. Jag vill stå vid hennes sida, hur kämpigt och jobbigt det än är. Det är bara det att jag förut inte vetat hur eller vad jag kunnat göra..
Igår när jag pratade med henne på msn så sa hon att jag kunde ringa om jag ville diskutera, efter tio gick det bra. Jag gick och lade mig på soffan, bara det är skönt, hinner inte göra det så ofta. Tänkte kolla på lost och ringa henne sen, jag somnade, och vaknade runt halvtolv. När jag skulle stänga av datorn så var hon inne på msn ,så jag fick förklara mig nästan direkt, men hon hade visst redan blivit besviken.
Vår värld finns på kartan och den pricken ska bara växa....
Kom ihåg mig då..
Jag är riktigt rädd nu. Jag pratade med henne för två timmar sen, hon sa att hon var tvungen att fundera. Känns som jag håller på at förlora henne. Om jag gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon betyder allt för mig..
Det får inte hända..
The man on a misson failed...
Jag misslyckades.....
Jag vet knappt vad som hände. Kändes som en film. Hon gick ur bilen med tårar i ögonen och om det vore en film borde jag sprungit efter henne men jag var helt tom, är helt tom fortfarande....
Förlåt...
It´s a knife i the heart not having you around
She stodd in front of me for more than two years and just wanted me to love her..and now it´s to late...
Den här kvällen känns märklig, det går upp och ner som, vanligt. Satt förut och såg på power of ten och plinkade på gitarren, och solen sken och det kändes rätt bra. Efter ett tag gick det över, och nyss så hade jag så mycket tankar i huvet att allt bara snurrade, gick inte att tänka på bara en sak..
Vi sågs igår, efter lite "diskussion". Hon har skadat foten och kunde inte köra bil, och jag tänka att jag fick väl åka hela vägen upp till henne istället, men jag ville inte under några omständigheter träffa hennes kille, eller ens se honom, jag orkar inte. Nån dag måste jag väl träffa honom, och hon säger att det skulle betyda mycket för henne.
När jag kom upp och ringde henne för att få vägbeskrivning så sa hon att hon tyckte att jag skulle komma upp och hälsa. och jag sa att det var bara att glömma, sen slog mig tanken att hon hade med sig honom ner för att hälsa på mig. Jag åkte sakta fram och tillbaka på gatan och kollade lite, om han var med hade jag inte stannat. Nu var det inte så men hon sa att hon hade försökt att få ner honom, och jag fick förklara igen att jag tycker att det är väldigt jobbigt.
Vi åkte mest runt ett tag och visste inte vad vi skulle göra, tills jag tröttnade lite och svängde in på en parkering och stängde av. sen pratade vi lite och tog kort på oss. Så nu finns det kort på oss, även om det känns lite efterkonstruerat, men bättre sent än aldrig, som man säger.
Vi satt och pratade en lång stund. Det finns en del jobbiga saker som hände fär längesen som vi aldrig riktigt pratat om, så även om vi är över dom så måste vi ta upp dom fortfarande. Jag tog upp en sak som fick henne att gråta, jag ville nästan inte göra det men jag kännde att jag var tvungen, fick trösta henne med, och det kändes bra. Jag har inte kunnat finnas där för henne som jag velat..
Hon säger att jag är mycket mer ödmuk och visar mer omtänktsamhet, det känns skönt att höra men det bästa är nog att jag inte ens tänker på att jag är det, det kommer av sig själv. det går bara bättre och bättre att prata med henne, Jag tycker verkligen att vi kan prata med varann, men jag blir överbevisad hela tiden känns det som.
Det känns som att vi känner och tänker samma saker, men inte samtidigt. Om vi hade gjort det så hade vi nog varit omöjliga att skilja åt, kan inte sluta tänka på hur det kunde ha blivit. Vi tycker båda att vi hör ihop, som vänner då, får det väl bli...
När jag skulle släppa av henne så satt vi och pratade lite till, om att hon tror att han har köpt ringar till deras halvårdag. det känns väldigt jobbigt, våran halvårsdag skulle väl varit för ett tag sen. Sen gick han förbi, med hennes hund, jag visste inte vad jag skulle göra, men det vart gasen i botten så jag kom bort därifrån. Vart lite mer prata. Sen gjorde jag en sak jag tänkt på i flera dagar, som jag kännde att jag var tvungen att göra, hur det skulle tas emot. Jag såg henne i ögonen och sa "jag älskar verkligen dig". Reaktionen var väl som väntad. Hon sa att sa hon kommit över mig nu...
Känner mig tom så jag får inte ur mig mer idag..
"Res mig opp, ge mig lust att hänga på
Jag ska värma dig Anna, jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå Hitta en hem vi två"
Lars Winnerbäck - Timglas
Too Late For Changes
Livets känns meningslöst. Inte så att jag vill lämna det men det går på tomgång kan man säga, det får bli som det blir, det spelar inte så stor roll. Ungefär som när jag åker på småvägar i 110 km/h och inte riktigt bry mig om vad som kan hända.
Hon tror att hennes pojkvän ska ge henne en ring snart, hon visste inte vad hon skulle göra isf. Jag var inget vidare stöd, det brast för mig när hon skrev det. Jag är väldigt dålig på att gråta men jag hann med tre gånger under tiden som vi pratade, har blviit mycket sånt på sistone. Sen så börajde hon prata om att om vi var ihop hade hon inte förväntat sig nån ring, och att jag inte skulle kunna tänka mig att hon ville ha en. Hon har också trott att jag inte skulle vara lika omtänksam som honom. Att när jag frågar hur det är med henne så är det för att man ska det, inte för att jag bryr mig. Det känns så jävla hopplöst, visst, jag har nog varit dålig på att visa hur mycket jag bryr mig om henne, men har jag inte kommit längre än så ,att hon inte vet att jag bryr mig massor om henne så vet jag inte vad jag gör.
Jag har sagt att jag älskar henne. Enligt mig är det det största man kan säga till nån, det där med omtänktsamhet "ingår" i det, även om man behöver visa det lite extra.
Innan hon hade pojkvän så blev hon glad när jag frågade hur det var med henne och så, men nu kändes det som att jag gjorde det för att man "ska". jag har inte förändrats, det är nog hon som har det isf.
Fan, Halva samtalet känns bara som en jämförelse emellan honom och mig, och inte till min fördel, det är det aldrig. Även om jag tycker att han är en osäker idiot...
Har bara hunnit med hälften ,men jag orkar inte mer. Det gör så jävla ont..
Jag vet inte om jag klarar det här...
Fina ord men...
Jag kommer ihåg när dom hade blivit ihop. En kväll när jag pratade med på msn så sa hon att hon sagt ifrån att kolla på film med honom för att prata med mig, för jag verkade deppig. Här om dagen så sa hon "måste sluta nu, nån blir sur och svartsjuk..." När vi pratade om att han var svartsjuk så sa hon att hon hade sagt att dom inte hade nån framtid ihop om han skulle hålla på som han gjorde, men nu var det tack och hej direkt.
Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara svartsjuk, jag skulle aldrig vara det, när det var "vi" så pratade vi om ibland vad hon hade gjort med andra killar och så, jag hade inga problem med det. Tills nu då.
Jag är ju svartsjuk nu, på typ alla som varit nära henne. Hon berättade om nån pojkvän hon hade i åttan, jag är avundsjuk på honom, han är ju iaf hennes ex, jag klarade inte ens av att misslyckas med ett förhållande..
När vi sa hejdå sist vi sågs sa hon att jag fick ta mig tid att ses snart igen. När jag frågat för tredje gången om vi skulle ses imorgonkväll så sa hon att hon behövde ha det lite ledigt och lungt, som om det vore ansträngande att ses. Jag förstår om det är jobbigt, första arbetsveckan och så, jag är bara så jävla rädd för att vi ska komma ifrån varandra..
När vi ses eller pratar är det en del jag håller inne med, mest för att det inte ska bli för jobbigt. Som sist när hon sa nått om att jag hade sagt att jag aldrig skulle kyssa en tjej som snusar, och tyckte att det var ju bra att hon hade börjat med det nu. Jag tänkte att vore det bara snuset som stod i vägen för mig att få kyssa henne så skulle det inte vara nått problem längre.
Eller som när vi pratade om barn. Jag sa at jag var väl inte så sugen på att ha barn, då sa hon att det kanske var lika bra att det inte blev nått emellan oss, vet inte hur alvarlig hon var men det sved iaf. Mest att hon sa det, sen tänkte jag hur jävligt det kändes om hon hade sett mig som far till hennes evetuella barn, och det kastade jag bort....
Det kommer inget gott ur det här....
Längtan...
Idag har varit riktigt jobbigt. Längtan bara sliter i mig. Har mått bra korta stunder. När jag hade en av dom så ringde jag henne, inget svar. Fick ett sms sen, hon jobbade visst, hade glömt bort det. Var ju bara tredje gången som hon jobbade, så jag har väl inte vant mig än.
Jag ringde henne igår vi pratade i över en timme, pratade lite på msn på kvällen och fick ett sms idag, men längtan är värre än nånsin känns det som, och det finns knappt nått som hjälper. det enda som hjälper är utom räckhåll.
Det jag får "nöja" mig med är att träffa henne, försöker att ta mig tid så vi kan träffas så ofta vi kan, vilket inte blir så ofta egentligen. Vill bara få träffa henne och prata med henne, det är en önskan som åtminstone går att uppfylla. Går så bra att prata med henne, men jag skulle hellre prata med henne i sängen eller soffan, inte i bilen eller på Mcdonalds...
