Hans lilla tös..


Vet inte vad jag känner ikväll, orkar inte med att känna eller tänka nått egentligen. Hon frågade igår om jag skulle kunna lämna henne för att det blev för jobbigt, jag sa att jag inte kunde det. Jag har tänkt tanken, flera gånger, men jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Vore det nån annan så hade vi nog inte haft kontakt fortfarande.

Som den förra tjejen jag var riktigt kär i. Jag tror verkilgen att vi skulle kunna vara bra och nära vänner, men det blir nog inte av. jag sa att hon kunde ju skicka sms efter som hon skulle precis när vi hördes av på msn, jag har inte hört nått än, och jag orkar inte hålla på att försöka att hålla nån kontakt med henne när hon inte försöker göra likadant. Men det vore skönt att ha nån utomstående att prata med, nu har jag bara en jag kan prata om allt med, och det är om henne jag behöver prata just nu.

Hon säger att det känns verkligen som att vi hör ihop, att det är meningen att det ska vara vi, så känner väl jag också, men på ett annat plan. Jag känner också att hon hör ihop med nån annan, dom har to,m bevis på det. Dom har varsin ring, som visar att dom hör ihop och älskar varann. Vi har inget sånt, bara fina ord vi säger till varann ibland.

Känner mig inte som nån vidare bra vän när jag känner såhär heller, och då känns det ännu jobbigare.

Orkar inte tänka på mer att skriva ner, vet knappt vad jag ska skriva heller. En sak jag tänker på vill jag ta med henne direkt, och inte låta henne läsa här först, om hon fortfarande läser.

 
"These thougths burn a hole in my heart
These thoughts will keep me feeling"
 




Regrets

Fick ett sms förut, om att hon skulle åka till sjukhuset igen, hon var där igår natt med, och jag kunde ha förhidrat det, men då hade jag varit tvungen att svika henne. Det hade det nog varit värt när jag tänker på det.

Mina jobbiga tankar har gått över iaf, till andra jobbiga tankar. Känner att jag mest tänkt på mig själv på sista tiden, tyvärr hade det inte gjort nån skilnad, med hennes hälsa och så¨..

"Blinded by the Lights"


Idag har jag varit ledig, och det var första gången på länge jag varit ledig utan att träffa henne. Jag har inte tänkt så mycket på henne, så länge jag inte varit ensam iaf. Det har faktiskt känts rätt bra, eller bra, jag har inte varit nere. Känns lite som att jag var i en annan värld idag, med helt andra människor, gjorde saker som inte påminde om henne, träffade gamla kompisar. Jag kände mig som en annan människa, som jag gick mer in i "jobb-rollen", nån som inte har den så komplicerat. 

Jag har hållt undan känslorna och tankarna ett tag nu, när jag verkligen behövdes, men nu har allt kommit ikapp igen.
När jag var på biltema idag slog mig tanken om dom skulle var där, vad jag skulle göra då, kom väl inte fram till nått egentligen.

Jag har fåt nån slags fobi, eller vad man ska kalla det, mot ringar, på ringfingret, eller andra fingrar också. Det har nog mest med hennes ring att göra, det känns jobbigt varje gång jag ser den, men jag ser väldigt ofta andras ringar också, jag lägger märke till dom mer nu än förut, och så tänker jag på henne.

När det känns jobbigt emellan oss så funderar jag på ibland att försöka ta upp kontaken med en annan tjej, min första riktiga kärlek. Vi sågs i Februari, första gången på två och ett halvt år, och det kändes jättebra, inte alls konstigt eller så. Hon är förlovad och har en son, så det är inget sånt, men jag tror vi skulle kunna bli bara vänner, nu när jag verkligen lämnat det jobbiga som var emellan oss bakom mig. Vi har inte hörts av sen vi sågs, förutom en gång på msn, hon loggade in ikväll, en snabbis var det visst, jag sa att hon kunde höra av sig imorgon, får se om det blir så.


Känner att jag vill vara i min egen värd ett tag, och försöka lura mig själv att den inte alls är tom och ödslig utan henne. Jag känner att jag inte kan vara nått vidare stöd för henne när jag mår såhär, jag orkar inte med mina tankar och känslor


  


"Happy Birthday"

Jag kollade på youtube efter en låt, som jag kommer ihåg från en speciell tid. Jag hittade den, och efter bara nån minut så kom tårarna.

Jag skulle lägga upp den precis, men så tänkte jag på hur hon kommer att känna, vill inte utsätta henne för det. Jag vill knappt höra om hur bra dom har det, men jag skulle aldrig göra henne ledsen, inte medvetet iaf, och det skulle jag gjort ju....

"I want you to lead me"


Vi har pratat på msn två gånger idag, och varje gång har hon frågat hur det är med mig, jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte direkt dåligt, men inte direkt bra heller. Jag skriver att det är ok, för det är det väl. Jag lever och mår ganska bra.

Jag har massa jobbiga tankar om allt, eller allt som har med henne att göra. Idag när jag betalade elräkningen så tänkte jag hur många siffror hennes kille har på kontot, en väldigt onödig tanke faktiskt.

Jag blir nere av varje liten tanke på att dom har ett liv ihop, vet inte varför. För några dagar sen så kändes det verkligen som det var vi, inte på det sättet men det spelade mindre roll då. Jag försökte tänka att om det är meningen att vi ska bli ihop så är det bara låta tiden att gå, fin tanke, det höll i två dagar tror jag.

Jag tänkte i söndags när jag var uppe hos henne att det är ju självklart att jag har det jobbigt. Hon var uppe och hämtade sin hund, och jag satt och väntade på henne, hon jag älskar över allt annat, utanför huset där dom bor ihop, har ett liv ihop, i en stad långt borta, vem fan kan vara glad då..

Har funderat på förut mest på hur hon har det, hon mår dåligt, hon är sjuk. Jag känner att jag måste göra nått, men jag får inte, inte för henne. Jag har lovat att inte säga nått, men jag är beredd att bryta det löften om jag blir tvungen, det värsta är att jag vet ju inte när jag kommer att bli tvungen, med avstånd och sånt, och att hon kanske aldrig anförtror mig sånt igen.
Jag sviker dig hellre i hundra år än står trogen vid din grav.

Hon ska komma hit på filmkväll, kanske nästa vecka eller så, det ska bli kul. Vi ska ha det mysigt, men inte för mysigt, inte för bra.
Jag kollade på kort från midsommardagen, dom två vi tog. Det var tur vi tog dom, för den kvällen var för bra för att vara san, det var den ju också...

 


"For the sorrow of her eyes"


Jag försöker hålla undan jobbiga tankar, speciellt nu när hon har det jobbigt. jag får inte vara ledsen och nere, jag måste vara stark så jag kan stötta henne, och det är lättare att kasta bort både tankar och känslor när hon är ledsen, vilken kanske låter heldumt, men så är det. Jag känner att det finns viktigare saker när hon har det jobbigt.
Men nu känns det som dom kommer tillbaka, har haft lite ångest känslor hela dagen försov mig och vaknade lite ångerfull, på nått sätt.
Hon berättade i går när vi sågs att hon ska få hjälp nu, eller i höst egentligen. Det känns jättebra att hon ska få det, men när hon berättade hur det hade gått till så kunde jag inte låta bli att jämföra, känner mig lite självisk bara. Att hon ska få hjälp beror nästan helt på hennes pojkvän, som har kontakter och pengar. Jag tänker på hur det vore om vi var ihop, då skulle hon aldrig få den chansen, inte fått hjälp, och kanske inte klarat sig till slut, bara för hon hade "fel" kille. Jag gör verkligen allt jag kan för henne, men om man tänker på det så räcker jag inte till, jag är inte lika bra, kommer aldrig att bli.

Vi kanske ska ses ikväll igen, fast jag vet inte om det är en så bra idé, inte när jag har såna tankar och känslor. sist jag mådde dåligt och vi sågs slutade i katastrof. Men det kanske går över så småningom.






"They will great us like kings"


Hennes kille sa en rätt onödig sak om mig för nån dag sen. Han sa att jag nog kommer at hitta en ny tjej som förbjuder mig att träffa henne. Jag undrar om man vill vara ihop med nån som förbjuder en att träffa sin närmaste vän. Ville jag vara elak kunde jag säga att jag inte vill ha en tjej som är som honom. Men det finns ju lite sanning i det där, tyvärr. Det kommer att bli väldigt annorlunda. Jag tror inte det skulle gå att sticka iväg till henne nån kväll och komma hem runt  tre fyra på natten och inte orka göra nått dagen efter. Vi skulle nog inte kunna ses som vi gör nu.

Jag skulle nog behöva hitta en väldigt förstående tjej, särskillt om jag skulle berätta om vad vi varit med om. Hon har inte berättat för sin kille så det går tydligen att ha ett seriöst förhållande utan att berätta allt, men jag vet inte om jag vill ha det så.
Jag värderar ett förhållande högre än vänskap. Hon har sagt att ett förhållande bygger på 90% vänskap och 10% kärlek, det borde betyda att vänskap bara är 90%, att det fattas 10% för att det ska bli en fulländad relation. Eftersom jag värderar ett förhållande högre så vill jag ju att det ska vara minst lika bra som det vi har, jag vill ju inte att ett förhållande med en annan tjej inte ska vara lika bra som den relationen vi har..

Vore mycket enklare om vi bara blev ihop...






Godnight love, where ever you are..

Idag har jag jobbat som fan känns det som. Kom upp i tid för en gång skull också, och kom in för ca 40 minuter sen, så jag har alltså varit vaken i nitton timmar nu, känner mig lite seg. Och bara för att testa tänkte jag gå upp vid fem i morgon.
Sitter och äter kladdkaka och har nyss dushat, det skulle jag hoppat över annars, jag är oftast för trött för det så här dags. Så här hemma känns det bra.

Jag är orolig för henne, ringde henne förut. Hon  sa att det var typ som förut, men jag var lite glad, eller mer lättad, att jag fick tag på henne, att hon inte låg på sjukhus.
Hon har fått mig att älska henne, och att tycka bättre om mig själv, nu måste jag lära henne att älska sig själv..

Det är en vecka sen hon berättade att dom var ihop igen och det har varit en händelserik vecka, tyvärr. Jag önskar bara  att hon fick ett lungt och tryggt liv, jag behöver inte ens vara med, bara jag vet att hon har det bra.

If you jump I´ll jump..

Jag har försökt skirva flera gånger, det blir bara utkast. Vet inte vad jag ska göra. Jag har lovat henne att inte säga nått till nån, om det inte gick för långt, men då kommer det att vara försent.
Hon ringde igår, blev glad när jag såg att det var hon. När jag svarade så storgrät hon, jag hörde knappt vad hon sa. Vi pratade på msn sen istället. 
Känns så hopplöst. det är 13 mil till henne, och jag kan åka till henne tidigast till helgen. Tänk om jag bodde närmare, i samma stad, i samma hus. Då hade bara behövt att komma över när hon ville.   

The call


Har just haft det längsta telefonsamtal jag någonsin haft. Vi pratade i tre och en halv timme, men det kändes inte så länge. Vi har pratat om det mesta, både roliga och jobbiga saker, och jätte jobbiga saker.

Det kändes konstigt också. Vi pratade om allt vi varit med om, allt som hänt och hur vi ändå hittat tilbaka till varann, och att det känns som att det ska vara vi ( även om vi just nu är på olika plan), men faktum är ju att hon kommer åka hem med honom till deras hem.

Men mest känns det bra. Vi hör ihop, vi är starka tillsammans..

This one´s for you.

"In your heart where sadness grows at night"

 Vi var på fest igår hos en kompis. Jag åkte som vanligt själv och kom dit senare än dom andra. Det var några tjejer där som mina kompisar hade träffat några gånger innan, och det kändes lite som att allt gick ut på att få hångla med nån av dom. Inte för mig, jag var ju nykter. Men under hela kvällen tänkte jag på en text ur en Winnerbäck låt: "I desperat jakt på en vän, kan förnedras om igen". Det känns rätt ofta så, som en jakt efter någon när vi är ute. Det vore så skönt att slippa det där, att känna trygghet istället. Tyvärr kommer jag inte göra det på länge. Jag kommer säkert att träffa nån, nån dag, men med tanke på hur nära vi är och hur bra vi funkar ihop så har en ny tjej rätt mycket att leva upp till.

Det var längesen jag trodde på att man kunde bli lycklig, jag har inga såna drömmar. Undantaget är midsommardagen, och dagen efter det. Jag var verkligen lycklig, det kändes så jävla bra, för bra för att vara sant. I nästan ett dygn fick jag känna mig riktigt lycklig, sen gick det över till ovisshet, sen ryktes allt ifrån mig igen, och allt var som vanligt. det var så härligt och kändes för bra så jag undrar ibland om det verkligen var på riktigt, det kanske bara var en dröm, lycka kanske inte alls finns i verkliga livet. Det här är kanske bara är en dröm, jag hoppas faktiskt det, att jag ska vakna och upptäcka att det inte alls är 2008, utan 2005. Jag har lite mer fritid en skrotig bil och nån som bara väntar på att jag ska hälsa på. Och jag skulle göra allt rätt, var så jävla bra emot henne..

En sak som gör mig väldigt ledsen är att vi känner samma saker och tänker samma tankar, men aldrig samtidigt. Jag tänkte lite förut att om det skulle bli nått mer emellan oss så kanske det vore bra att skaffa en dubbelsäng, och hon har ju en som hon inte använder, som vi kunde ta hit. Hon har tänkt på det också, för nio månader sen.

Det känns som vi verkligen hade blivit nått ihop, nått speciellt, men den kärleken som skulle förenat oss håller istället på att slita sönder oss. Jag trodde verkligen det fanns nått mer emellan oss, sista gången jag trodde på dte var i Tisdags. I Måndags var det så underbart när hon kom hit, sent på kvällen, inte planerat ett dugg. Det fattades bara att hon kastad småsten på mit sovrumsfönster när hon kom så skulle det varit som på film.
Jag känner mig lite lurad också, inte av henne direkt, men att vi har trott helt olika saker, och att jag trott att en del saker inneburit  nått emellan oss, men det var visst fel. saker hon sagt, gjort och skrivit, låttexter som betytt massor för mig, som jag verkligen trott att dom betytt samma sak för henne. Hon kanske också känner sig lite lurad. Det finns saker jag gjort för henen för att jag älskar henne, och hon har trott att jag gjort dom som vän, tyvärr jag jag inte urskilja vad jag gjort efter vilka känslor.. 


Hon skrev nått i sin blogg, nått som kan betyda vad som helst, men jag vart lite rädd. Hon skrev att hon kanske är lite modigare nu. Jag blev rädd och tänkte att hon kanske kommer på att hon klara sig rätt bra utan mig, för jag klarar mig inte utan henne, även om det är väldigt jobbigt för mig just nu. Jag kan inte se ett liv utan nån som man verkligen kan prata med, säga precis vad man tänker. Tårarna är inte långt borta när jag tänker på det. Om jag var tvungen att ge upp allt i livet utom en "sak", så skulle jag ha kvar henne... 

You turn me off..


På mitt soffbord står en fanta flaska, hon hade med sig den när hon kom i Måndagskväll. I morse tog jag den och skulle slänga, men jag stannade och kände att jag inte ville göra det, så jag ställde tillbaka den precis som hon hade ställt den. Vet inte varför jag gjorde så faktiskt..

Känns lite som att vi bara blir ledsna av varann just nu. Hon ringde i morse, jag råkade säga nått dumt, jag undrar om det var hur jag sa det, eller att jag sa det, hon la´på, jag ringde upp igen, efter lite funderingar. Jag tror inte så ofta att jag kan göra så det blir bra, att risken för att göra det värre är större, och jag ville inte göra henne ledsen just innan hon skulle jobba, men det vart faktiskt bättre sen, inte mycket kanske, men lite.

Det verkar nästan lite som att hon är ledsnare än vad jag är, jag känner mig rätt ok, men jag känner mig också avstängd. Har har lite samma känslor och tankar, men dom kommer inte åt mig längre, jobbiga tankar slår jag bort utan större problem, vet inte vad jag ska tro..

"She don´t sleep at night, afraid to turn out the light"



Jag vet inte hur jag mår, jag är inte direkt ledsen, lite ledsen är jag ju, men inte så nere som jag varit. Det kan bero på att jag var nära att förlora henne helt, allt annat får vänta då.

Hon behöver en bra vän, en riktigt vän, jag undrar om jag räcker till, eller om jag är för nere i mig själv.

Jag har aldrig förut känt att jag behövt att kämpa för att hålla ihop en vänskap, särskillt inte när det varit nån jag varit kär i, så har det känts som att vänskapen är något i andra hand, nått som finns i brist på nått bättre.
Så känns det inte nu. Visst, det är skitjobbigt att jag aldrig kommer at få älska henne så som jag så gärna vill, men jag tänker inte ge upp henne helt bara för det, hon är aldeles för viktig för mig. Ingen annan har någonsin varit närmare, och jag tror det är likadant för henne.

Jag känner mig tom, helt nollställd, men jag vet två saker: Jag vill aldrig förlora henne och att jag tänker inte ta några avgörande beslut på ett tag, ska känna efter hur det egentligen känns, för just nu har jag ingen aning..

Johnossi - 18 karat gold ( det gick inte att lägga upp videon här) 

" Det känns tomt eller hur?"



Kris.
Jag har varit mer eller mindre inne i den hela det här året, nu är vi två som är inne i den... 

 Dom är ihop igen, och jag mår skit egentligen, men det finns nått som viktigare än min sorg: hon. 

Det har varit en dag i tårar, för båda två. Jag var ledig idag för att träffa henne, jag mådde lite dåligt, mest fysiskt, men det blev värre när vi inte höll på att få ihop det så att vi skulle ha tid samtidigt, jag kände mig jävligt pressad eftersom jag hade massor att göra när jag kom hem också, det drog ner humöret en hel del. Jag försökte vara gladare när vi sågs med det var svårt, men inte när hon tittade på mig och log.
Jag var jävligt känslig, minsta lilla kändes skitjobbigt, och värre blev det när vi åkte ut till hennes hästar i olika bilar och hon höll på att preja mig, det var väldigt nära, då vart jag rätt sur, och med tanke hur det var innan så var det inget vidare.

Hon vart ledsen och sa att om jag skulle vara sur kunde jag lika gärna åka hem, och jag tänkte att om vi ses och hon inte har trevligt är det bara slöseri med hennes tid. Jag såg att hon var ledsen men jag lär henne prata lite med hästarna innan vi började prata. Vi satt och pratade ett tag och det kändes som det värsta var över.
Sen ringde hon sitt ex och när hon sa hejdå så sa hon "puss puss älskar dig", det kändes konstigt, men jag visste inte om jag vågade fråga om det. Tills slut gjorde jag det och hon sa typ att dom är ihop igen.

I början gick det bra men när vi började prata om det så kunde jag inte hålla tillbaka längre, även om jag inte försökte så mycket. Jag gråter inte så lätt och ibland får jag nästan pressa fram tårarna, men inte idag.
Vi satt och pratade en del, ibland låg jag bara i gräset och såg på himlen.
Sen frågade hon om vi skulle gå till bilarna så att jag fick åka innan hennes kille kom, det lät som en bra idé tyckte jag, han var den sista jag ville träffa, jag hade hellre träffat hitler, hade ju varit tufft med tanke på att han är väldigt död. Vi stod och pratade en stund, och kom in på rätt djupa saker, så kom han, med hennes bil och åkte förbi, och jag trodde att han när som helst skulle komma dit. Jag sa att jag ville åka, hon vart ledsen och gick till bilen, då såg jag att han ställde en bit bort, och inte alls var på väg till oss, hon var på väg in i sin bil, och mitt emellan stod jag och kände mig förvirrad, jag tog till flykten, åkte därifrån, det ångrar jag nu, djupt.

Ett tag senare ringde hon. Hon kände sig väldigt sårad över att jag bara stack. Jag gör väl så ibland, när det blir aldeles för jobbigt.

Lite senare fick jag ett sms om att hon tyckte att det var konstigt att jag inte ringde och försökte ställa allt tillrätta. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga om jag ringde, och att det fanns en stor risk att jag skulle säga nått ogenomtänkt och plötsligt inte ha nån vän kvar alls. Fick ett till sms, som slutade med " Du får välja, antingen att vara min vän eller inte alls". Kände då att jag var tvungen att ringa. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade ont i huvet och var jättetrött, men behövde verkligen prata med henne. Det var en jävla tur att jag gjorde...

Hon sa att om jag inte ringde ikväll så hade hon bytt nummer och msn och allt som vi kommunicerar med, och jag fick bekräftat att det är väldigt känsligt emellan oss. Vi pratade i en och en halv timme, är nog det längsta hitils, efter tre år.

Jag vet knappt vad vi kom fram till, men jag vet att jag har en närmsta vän jag kan ringa imorgon med,

Det känns som ett minfält, jag får inte ta ett felsteg. Jag har kännt ett tag att om dom blev ihop igen så skulle jag dö, inte bokstavligt kanske, men nått som vore värre är om jag förlorade henne helt, vad vore mitt liv då? Hur var det innan?

Min känslor kommer att vara ett problem för oss ett bra tag framöver, det kan jag inte förneka, men när jag kommit dit så kan vi vara den bästa vänner man någonsin sett.

Jag måste erkänna att ibland tänker jag att jag bara vill gå in i ett skal och aldrig prata med nån mer, även hon. Men jag tänker inte var den som tar ifrån henne sin närmaste vän hon någonsin haft, och jag vill inte förlora min heller.

Det kommer att ta tid, och vara väldigt jobbigt, jag har ju knappt tagit det till mig. För åtta timmar sen så krossades alla mina drömmar och förhoppningar, framtiden ser lite mörkare ut och jag har en massa känslor som ingen vill ta emot, det måste få ta en stund att få in.

Jag vill inte anklaga henne för nått men nu vet jag hur det känns att bli kastad fram och tillbaka, så som hon kännt så många gånger..



"Vilsen väntar på värmande vän"

Jag är helt slut, det är lite krävande att få besök. Jag har knappt sovit, hon kom hit runt elva på kvällen, vi gick och la´oss vid ett, jag sov knappt nånting. Det är märkligt, när hon sovit här så har jag sovit dåligt, men förut när vi sovit tillsammans så har det inte varit några problem. Den där madrassen jag sov på är nog inte så bra, är seg och stel överallt.

Jag behöver inte sakna henne så mycket dom här dagarna. Hon kom hit igår, stannade till tolv idag och så ska vi ses imorgon igen.
Men jag saknar ju henne på andra sätt. När vi skulle sova och låg i varsin säng så låg jag bara och tänkte på dom gånger vi sovit ihop, och hur härligt det vore att känna henne riktigt nära..



Glädjen och förvirringen är total

Hon är på väg hit, nu. Hon fick ett infall sa hon, och jag tänker inte säga nej till att få besök av henne, även om jag har panik diskat, dushat, och städat, nu ska jag lägga mig i soffan och verka skönt avslappnad när hon kommer :P

"The only thing that´s real"


Jag ringde henne idag när hon hade slutat jobba. Det var trevligt att prata och hon tyckte att vi skulle ses nästa vecka då hon var ledig. Hon brukar inte föreslå saker, mest är det väl att jag hinner före, och det var hon som föreslog att vi skulle ses när vi sågs första gången i år, i våras. När vi la på visste jag inte vad jag skulle känna: det kändes lite som hon pratat lite för mycket om sitt ex/ kille (eller vad fan man ska säga). Inte för att nått förändrats men jag tycker att det finns mycket bättre saker att prata om, och jag jämför och håller på, allt han har och allt jag inte har, och hur man än vrider och vänder kommer jag aldrig ha lika mycket tid (iofs är det ju bara att skaffa en vanligt jobb) eller pengar som han har.

Dom ligger och sover nu, dom ska åka ner till falsterbo inatt. Hon lät så glad när hon pratade om att hon skulle dit, och jag är verkligen glad för hennes skull, men det finns en del av mig som inte riktigt vill att hon ska ha det för bra, inte med honom.
Jag är väl inte väldigt intresserad av hästar, men jag hade gärna följt med henne, hon tyckte att jag borde följa med men jag sa att det skulle bli en för mycket då. Jag vill inte träffa honom, har aldrig velat. Jag har inte velat säga för mycket negativt om honom, dels för att inte öka klyftan emellan oss och göra det svårare för henne, men jag har inga planer på att minska den klyftan heller.

Hon skrev i ett sms i Måndags att hon kände att jag var en riktig vän. Det kändes fint att hon tyckte, men sen började jag att fundera. Jag känner så mycket mer för henne än "bara" vän. Jag är inte en vän, jag är kär. Jag skulle nog kunna vara en bra vän utan dom här känslorna med, för som ställer ju också till det en del.

Jag försöker inte att tänka på det, men jag vet ju att det kan gå helt åt helvete, igen. Vet inte vad jag gör då, livet tar slut, igen. Det som vore värst är ju om dom blir ihop igen, om dom inte blir det så betyder ju inte det att det blir nått emellan oss, men det skulle ju kännas lite lättare, en delseger typ. Om det verkligen är slut så är det iaf en sak mindre att oroa sig för, men det kommer ju att komma fler, te.x vad det blir av "oss", det finns kvar, hon har känslorna kvar jag vet det, jag behöver inte ens hitta på.

"Vi skulle klara vad som helst
Vi skulle aldrig säga nej
Vad du anförtror åt mig
Ska jag anförtro åt dig"  

Ps. Jag hade en (väldigt) liten tanke på att åka upp till stan och hänga en flagga på en bro över motorvägen där det stod att jag älskar henne, eller nått, men för det första kommer hon inte att se den inatt, för det andra kommer den nog att tas ner ganska fort och det skulle nog bli konstig stämning i bilen dom resterande 40 milen ner..

Dom tomma stegen..


Halva året har varit helt upp och ner, sen vid midsommar så vändes allt till rätta igen, nu står det och väger. Känner mig nere, orolig.
Jag tänker lite på när vi ska på Winnerbäck, det är över en månad dit, mycket kan hända till dess.

Kände att jag var tvungen att höra nått ifrån henne innan jag skulle sova igår, skickade lite sms, sen kändes det bättre, men när jag skulle sova så låg jag och tänkte om jag nånsin får somna med henne igen. Nu tänker jag på att när hon svarade på mitt sms igår så satt dom antagligen i soffan och såg på tv, var likadant när jag ringde henne i Lördags.
Satt och kollade lite på eniro igår, hade inget bättre för mig. Sökte på hennes namn, och jag såg att hennes adress hade ändrats, så nu har dom samam adress.Jag visste ju att hon hade gjort det men det kändes jobbigt på nått sätt. Jag vet inte vad man ska kalla det, avundsjuka? svartsjuka? Sånt man kanske borde skämmas för att känna, men jag skäms inte..

"Can´t help but wait"

"Vad gjorde du i Tisdagskväll?" Jag satt och väntade på att höra nått ifrån henne. Det är just det jag gör, jag borde sova egentligen, är rätt trött, men jag vill höra av henne. Jag ringde ju henne på eftermiddagen idag och vi pratade en bra stund och allt möjligt, men ett tag efter det så kändes det jättetomt, och en timme efter vi lagt på så skickade jag ett sms och skrev att jag saknade henne jättemycket. Vet inte om det är nått att svara på, men jag har väntat och kollat på telefonen i flera timmar nu, och hon kanske loggar in på msn så jag sitter här ett tag till.

Var härligt att prata med henne idag, hon lät så glad, känns härligt att höra hennes skratt.

Jag älskar henne, jag är glad när hon är glad, ledsen när hon är ledsen, och vill göra allt för att det ska bra igen. Jag vet inte vad jag kan göra, igår pratade vi på msn och hon ville bort, ville inte vara hemma, ville bara sova ifred. Jag sa att hon alltid är välkommen hit men det hjälpte ju inget när det är 12 mil hit och hon skulle jobba idag, pratade lite om hotell men det var sent och jag vet inget om hotell.
Jag tänker varje dag hur mycket jag vill träffa henne, helst samma kväll, hur sent det än blir, men hitils har det inte blivit nått, hon orkar väl inte. Jag börjar tröttna på att sakna, det är typ två känslor som jag alltid har: kärlek och saknad, jag vill inte sakna längre, jag vill uppleva.

Jag är rädd också. Jag försöker ge så mycket av mig själv, men jag har en rädsla av att jag kommer att stå ensam och sårad. Jag vet inte om det finns nån "gräns" för hur mycket vad "ska" ge av sig själv, särskillt när man bara är vänner. Vi pratade lite om ekonomi igår, och jag tänkte att om vi var ihop så skulle jag kunna ställa upp och betala det mesta, men bara som vänner skulle det nog kännas konstigt.   

Do my best..


Jag ville verligen träffa henne ikväll, men det vart inte så. Nu hade jag väl inte direkt frågat, jag skrev i ett sms att om hon ville att jag kom var det bara att säga till, eller om hon ville prata eller vad som helst, jag fick ett tack iaf, men sen har jag inte hört nått. Känns jobbigt att vilja göra så mycket men att inte "få" det, vet inte om jag är självisk när jag tänker så. Hon har ju det jobbigt och jag tänker på att jag inte "får" trösta henne. Det är väl bara egentligen att vänta och se om hon ville träffas och prata eller vad som helst.
Ibland tänker jag lite att det står emellan hennes ex och mig, det är inget vidare. Dom bor ihop, träffas varje dag, han hjälper henne när det behövs och så. Han kan fjäska varje dag för henne, men också ställa upp när hon har det svårt. Jag försöker så gott jag kan, men har väl inget att komma med. det krävs planering för att vi ska ses. Jag kan inte vara där för henne, även hur mycket jag önskar att jag kunde, och när hon har det riktigt jobbigt så orkar hon inte ses och då kommer jag försent när vi väl ses.
Jag funderade på om jag skulle ringa henne, men om hon vill prata så hoppas jag att hon ringer, för om jag säger att hon får ringa när som helst så menar jag verkligen det, sen är jag inget vidare bra på att trösta henne i telefon, vet inte varför riktigt, men jag vet inte vad jag ska säga, och det går ju inte trösta med en kram över telefon.

Dom två senaste månaderna har verkligen varit händelserika, minst sagt. Egentligen har hela året varit det. Det började med att vi inte hördes av alls på ett tag, när vi gjorde det så fick jag veta att hon hade haft det väldigt jobbigt hemma .jag trodde det var bra igen när vi pratat och var lite sur över att vi inte hördes av så mycket igen, tänke " är det såhär det ska bli nu när hon har pojkvän". Funderade på om vi skulle vara vänner, det var väl nära att det tog slut. Känns hemskt att ett litet missförstånd kunde nästan bryta isär oss. Det är ovissheten igen, som försöker att förstöra för oss. Det är väl att vi inte har nån vardag ihop, vi pratar inte varje dag....

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0