"I don't wanna die but I ain't keen on living either"
Hon är på fest ikväll, vet inte varför jag känner mig deppig över det. Jag jämför väl med vad jag ska göra ikväll, typ se på tv och umgås med folk som dricker öl. Sist jag var på fest så kände hon sig nere när hon jämförde..
Har varit ledsen större delen av dagen. Och igår med, och i förgår. Jag har inte ringt henne för jag varit så nere, och för det varit så nära till tårarna, Vi pratade på msn igår, och mest pratade vi om barn, att hon ville ha barn, men att hon skulle vänta. Jag grät nästan under hela tiden vi pratade. När jag tänkte på att hon har hittat nån som hon vill skaffa barn med. När jag sa att jag inte orkade prata mer om det så sa hon att hon trodde att hon jag var den hon skulle skaffa barn med en dag, men att jag backade ut långt innan det. Jag vet att det är mitt eget fel, jag gjorde det jag trodde blev bäst. Det tog långt tid innan jag kunde erkänna det för mig själv. Jag försöker acceptera att jag gjorde mitt livs misstag, att jag har gått misste om nått helt fantastikt, men jag vet inte om jag kan leva med det.. Det som gjorde mig mest ledsen var rädslan över att jag inte har kommit över henne när dom skaffar barn. Jag kommer nog tänka att det lika gärna kunde varit vi som hade en riktigt familj. Det kunde varit vi, det var närmare än någon annan vet..
Jag orkar nog inte egetligen med mer, men jag har inget att välja på..
Jag har hört att det finns två saker som kan förstöra fin vänskap: Sex och pengar..
Det känns rätt bra emellan oss, oftast, men det går ju inte att komma ifrån att det är jobbigt ibland. Jag älskar verkligen henne, och nästan varje får jag höra om vad dom har gjort och sånt, sånt som händer i deras liv, som dom lever tillsammans.
Igår när jag ringde så skulle hennes kille åka och köpa mat, och när han gick sa hon "jag älskar dig". Jag tänkte först att det kändes lite överdrivet, han skulle ju bara iväg en sväng, men så kom jag på dom gånger hon varit hos mig och jag har gått ut och jobbat ibland, det har varit nån speciell känsla, men vi har vi aldrig sagt "jag älskar dig". Hon har faktiskt sagt det, vid två tillfälle., vid det första var hon full, och det var inte allvarligt menat, hon blev så glad närt jag sa nått fint om hennes bil. Vid andra tillfället så mådde hon väldigt dåligt, hon hade kommit hem från sjukhuset, vid livet i behåll, men inte mer. Hon sa senare att hon bara svamlade, och jag försökte att inte bry mig om det så det inte skulle bli jobbigt, men det är svårt.
Hon pratade om pengar igår, det känns lite svårt för mig. Grejen är att jag jämför och känner mig så jävla dålig. Jag skulle aldrig kunna göra saker för henne som han kan. Jag skulle aldrig kunna stanna hemma från jobbet i flera veckor för att vara med henne. Hennes mobilräkning var på över 7000:-, vilken hon tyckte var jättekonstigt, eftersom hon inte ringer så mycket. Men den räkningen var på lika mycket som jag tar ut i lön per månad. Hon säger att hon inte behöver en massa saker, men det känns konstigt när hon har en tv och soffa för tjugotusen styck. Hon skulle få ett sämre liv med mig, men det kommer ju aldrig hända ändå, lika bra för henne kanske...
Tiden går så fort. Det är tjugotvå dagar sen jag var hos henne när hon hade kommit hem från sjukhuset. Två veckor sen jag var hos henne sist.
Jag har haft väldigt mycket att göra på sistone, och jag har kännt mig trött ofta, så det känns som att jag inte skulle orka åka 12 mil upp till henne och vara uppe nästan hela natten. Vill så gärna att hon ska komma hit, men jag vet inte riktigt när det skulle kunna bli, henne hund är sjuk och hon måste vara med honom och det är svårt att ha med honom överallt om han följer med.
Vi har tekniken emot oss. Det är minst ett viktigt mail och flera sms som aldrig kommit fram. Igår fick hon ett sms från mig där jag frågade hur hon jobbade i helgen, hon har inget jobb, och jag har inte skickat nått sms.. Det enda jag kom på var att det var ett gammalt sms från i sommras.
Jag tänkte skriva mer om en sak jag fått en kommentar om, som riktiga bloggare, men jag orkar inte just nu..
För exakt två veckor sen var jag inte ensam
Jag hade sett fram emot den här helgen lite, tänkte att man kanske skulle festa till det lite, det blir inte så ofta nu för tiden. Ibland jobbar jag, ibland händer det inget och ibland orkar jag inte, Förra lördagen var jag hemma och somnade tidigt.
Jag åkte till några kompisar. En av dom har byggt en bar som dom stod och drack i när jag kom, var trevligt. Jättefin bar har han byggt. Sen åkte vi på kräftskiva, var mycket folk, som vi inte kände, sen så åkte vi till ett ställe, där vi var på midsommardagen. Det är dit vi åker några gånger varje sommar, men sen vi var där på midsommardagen så känns det annorlunda. På ett sätt känns det tråkigare varje gång jag varit där sen dess, men det har det nog varit med, inte lika mycket folk och så. Sen så har jag speciella minnen från olika platser där sen dess. Vi träffade några fulla kompisar och hade rätt kul. Det är när jag blir själv som alla tankar kommer tillbaka, när jag blir ensam. För två veckor sen var jag inte ensam..
Jag tänkte när jag körde in i garaget att för två veckor sen så körde jag in hennes bil där, sen gick vi in, in till mitt hem, där jag sitter nu med bara skenet från datorn och några fönsterlampor, hon var här då och allt kändes jättebra. Nu känner jag att det finns ett avstånd emellan oss..
"Ett smartare drag en lösning"
Jag skulle ju vara stark, skulle göra allt för henne, men jag är nere, det känns inte bra och jag har ingen aning om varför. Jag vet inte om jag har nått bekräftelsebehov som måste uppfyllas för att det ska känns bra, att jag måste få det bevisat att vi hör ihop på nått sätt hela tiden.
Och värre blev det idag. Vi pratade lite på msn och hon sa att hon ringt flera gånger men att jag inte hade svarat eller ringt tillbaka. Jag har inte sett att hon har ringt, tills jag kollade bland missade samtal och såg att hon hade ringt igårkväll, när jag sov. Hon hade mått dåligt och ville förklara det hon sa om sitt ex, men jag sov rätt tungt, känns som jag svikit henne. Nu har jag iaf bytt ringsingnal till nått mer högljutt.
Tänker på hur det var förra året, det var helt underbart. Idag hade jag pappas bil när jag skulle åka och handla, jag var sen och körde rätt fort, Plötsligt fick jag nån slags återblick, om när jag körde fort en annan gång med pappas bil, När vi åkte igenom stan och skulle gå på Mustasch, sen åkte vi hem lika fort till henne.
Det känns ju som att vi hör ihop, även om jag är nere och tvivlar lite just nu, men vi blev inte ihop, och hon hade nått på gång med en annan. Nu är dom förlovade, bor ihop och hon kommer jättebra överens med hans föräldrar. Dom kanske hör ännu bättre ihop. Känns som vår relation är så skör, så ömtålig. Det har varit nära at få ett slut några gånger.
Hon har sagt om att hon känner väldigt mycket för mig, för mycket nästan. Jag har försökt att slå ifån mig det hon sagt, för jag försöker att inte hoppas, om jag börjar hoppas så kommer jag att bli besviken och det kan bli ett hinder. Känner redan att jag är nere är har blivt ett hinder. Jag vet ju att det antagligen bara är en svacka, att det kommer bli bättre, men jag är orolig att det kommer gå ner igen, och upp igen och att det kommer hålla på så, och att jag inte har en aning om hur det ska få ett slut..
Önskar jag kunde vara bättre för dig..
....
Orkar inte skirva nått, har försökt men orkar inte.
Om du ville göra mig illa med att jämföra mig med ditt ex så lyckades du bra, det gjorde riktigt ont det du sa...
Skit
Har en skitdag idag. Fick reda på förut hur mycket vi har att göra den här månaden, Jag skulle kunna ägna mig bara åt jobb, men det är ingen idé, man hinner ju inte med ändå. Vi måste ju ses också. En liten dröm jag har vore om hon både närmare så kunde jag timmanställa henne. Då skulle jag hinna med lite mer och vi skulle träffas ännu mer. Men det går ju inte. Och hon och hennes kille håller på med hagen till hennes hästar. Trodde jag kunde hålla tillbaka dom jobbiga tankarna längre än vad jag gjort, kanske bara är en svacka. Tänker på allt dom gör ihop, och allt jag gör ensam, typ. Vill inte tänka så, får inte tänka så. Får inte skapa en massa hinder för oss, eller för mig själv mest. Sen har hon sagt saker som jag nästan inte vill komma ihåg. Som det verkligen blir en konflikt emellan mina känslor för henne och min "roll" som nära vän.
Jag hann inte äta middag idag ändå är jag försenad nu..
"The Day That Never Comes"
Nothing Else Matters
Jag fick lite blandade känslor jag vi pratade förut. Det känns väldigt jobbigt när hon berättar hur ledsen hon är, och hur hon mår, men hon sa också hur glad hon blev av att jag ringde, känns bra att kunna göra nått, även om det känns som det lite räcker så långt.
Jag funderar på när vi kan ses nästa gång. Jag vet inte om jag orkar komma upp en kväll nästa vecka. Sist blev det jättesent, jag sov där i en och en halv timme, sen åkte jag hem, var knappt att jag kom fram, höll på att somna, sen låg jag inne hela dagen, jobbade bara fyra timmar, det är min sjukskrivning det. Men jag ska bli frisk och sova lite mer så kanske jag ändrar mig.
Ikväll skulle jag ut egentligen. Ringde en kompis förut, han skulle inte med, några andra kompisar var där eller på väg, men det kändes inte lika kul längre. Ibland känns det som jag är för beroende av andra, ibland känns det tvärtom, som te.x när jag åker bort för att gå på konsert helt själv. Men jag är rätt trött nu så det är skönt att var hemma med.
Metallica har visst gjort en låt om oss, det var trevligt.
So close no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
And nothing else matters
Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
And nothing else matters
Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
And nothing else matters
Never cared for what they do
Never cared for what they know
But I know
So close no matter how far
It couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
And nothing else matters
Never cared for what they do
Never cared for what they know
But I know
I never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
And nothing else matters
Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
And nothing else matters
Never cared for what they say
Never cared for games they play
Never cared for what they do
Never cared for what they know
And I know
So close no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
No, nothing else matters
Lite kort bara
Hon klarade sig, men det var knappt, var hos henne igår kväll/natt. Hennes kille var där också, det gick rätt så bra, jag tänker inte låta nått sånt komma ivägen igen.
Lars Winnerbäck - Om att älska sig själv (Från Transit i P3)
Du har ett ansvar i livet. Att älska dig själv, så gott du kan.
Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet.
Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig.
Det är svårt. För dom som inte lyckats blir fulla av avund och gör allt
för att du inte ska kunna älska dig själv.
Dom ger till exempel ut tidningar med perfekta människor i för att få
dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder
det när dom ska sälja bindor och rakhyvlar och deodoranter.
Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka.
Du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara du.
Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid att börja på.
Livet är en ensam-grej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren,
en bra film har ett slut. Och när det är över är du ensam igen.
Då och då är du ensam.
Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den.
För om du gör det kan allt annat få vara hur bäckligt som helst.
Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden.
Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga
situationer.
Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden.
Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet.
Den har, vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder, ungefär.
Det har ju inte människan. Vi har ju ett fantastikt minne. Men det kan tyckas
ganska meningslöst om vi ältade istället för att bara låta det vara.
Att älska sig själv är ingen "satsa på dig själv"-grej. Det är en "du duger som
du är"-grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv.
Det liv som jag har skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det men
jag jobbar på det.
Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man
gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att
tillgå. Det är underligt hur vissa meningar blir klyscher, bara för att dom sagts
många gånger. Hur ord blir innehållslösa inte för att dom har har upplevts utan
för att dom har slitits verbalt.
Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än
tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig.
Och nu, i slutet av 90-talet när kvantitet går före kvalitet. Dom snabba klippens tid.
Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löftenas tid. Den innehållslösa humorns tid.
Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi
snart kanske kan börja leva efter dom. Att vi snart kan börja älska oss själva.
Det här är Lars Winnerbäck, för sista gången, i Transit, i P3.
" För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt"
Jag hade inte tänkt att läsa igenom avskedsbrevet i hennes blogg igen, men jag satt nyss och plågade mig igenom varje rad, och till slut kom tårarna. Om jag förlorar hennes vet jag inte vad jag skulle göra. Jag har ingen annan att prata med så det vore att förlora henne två gånger, att inte kunna prata med henne om det, om sorgen, för hon finns inte mer.
När jag läste avskedsbrevet fick jag en känsla av att jag hade gjort nått, men jag kan inte säga vad i så fall. Det jag skrev igår kan inte gjort nått, det var ju inget allvarligt jag skrev om, och om jag hade nån skuld så hade hon nog inte velat prata med mig.
När vi kom upp till stan igår och jag skulle hämta min bil så gick hon ut och rökte och satte sig på bakluckan, när jag kom ut så fick jag en kram och hon tackade för allt, fick flera kramar sen. När vi sa hejdå så sa hon :-vi hörs. Jag kunde inte veta hur tacksam jag skulle bli nästa gång vi hördes, att bara få veta att hon var vid liv.
Jag har funderat ett tag på en födelsedagspresent till henne. Jag hoppas jag inte gjort det förjäves. Hoppas jag får köpa många presenter till henne i framtiden...
Världarnas krig
Nu var det över, efter månader av väntan. Vi var på Winnerbäck igår. Jag har tänkt mycket på att när jag gav henne biljetten i våras så kunde jag inte föreställa mig vad som har skett under den tiden tills nu.
Hon följde med hem efteråt. Det kändes jättebra, vi hade vi egen lilla värld. Mina känslor och jobbiga tankar var inte ivägen, men jag tänkte att jag kunde ju få låtsas lite att det var nått mer emellan oss. När vi åkte upp till stan idag så kom väl verkligheten ifatt. Hon skulle hem, till deras hem, och sitt liv dom har där.
Jag sitter i min lilla tomma värld. I mitt nystädade hus. Jag har plockat bort några burkar och jucie paket, som hon hade med sig. Bäddat om sängen sen kuddkriget vi hade, det enda som finns kvar av hennes besök är några fimpar i diskhon.
Summerlovín..
När vi var ute på midsommardagen så spelade dom en grease låt...
"Kan ha verkat tyngd eller nått, men det är väl sån jag är"
Hon ringde förut, hon var jätteglad, hon hade köpt en bil, till. Det går väldigt fort, både upp och ner, känns svårt att hänga med ibland.
Jag borde egentligen börja städa snart. Hon sa att hon inte skulle komma hit annars, men hon har inte bestämt sig än.
jag tänkte förut att hur jag än gör kommer jag bli deppig, om hon inte skulle följa med skulle jag komma hem själv och titta på min ny städade hem som jag städat i onödan, eller om jag inte städade så skulle jag komma hem utan henne och dessutom ha stökit.
Det känns ok nu, men jag undrar hur det kommer att bli på Lördag, kan bli massa känslor och intryck, kanske för mycket.
"I took a picture of you and taped it to my heart"
Kom inte fram till nått, vart bara väldigt ledsen. Sen loggade hon in på msn. Jag var inte alls på prathumör, men det kändes fel att inte skriva nått, och det var tur att jag gjorde, hon mådde inget bra alls, inte för att jag kan göra nått egentligen, men jag vill ju veta hur hon har det.
"I won´t last long"
Läste hennes blogg förut, vet inte om det var så farligt egentligen, men jag vart väldigt ledsen. Har inte varit det på länge, har inte lyssnat på Broder Daniel på länge heller så det kanske hör ihop, nyss gjorde jag båda.
Det är inte lätt det här, men jag försöker. Jag vill ju hellre ha henne som flickän än vän, men hellre som vän än inte alls.
Vi ska ses ihelgen iaf, frågan är hur det kommer att bli. Om det kommer känns så bra som jag hoppats på, eller om det kommer kännas konstigt, beror ju mycket på vad som händer efteråt med.
Jag läste att Magnus Bet´ner inte firar födelsedagar, för det är inget speciellt med det, alla blir ju äldre och på ett sätt kan jag hålla med. men jag känner ibland att det är en jävla bedrift att lyckas överleva ett år till. Jag tror inte jag kommer att bli gammal..
When your heart breaks..
Om man kollar igenom mina sms så kan man föjla den berochdal bana som varit emellan oss. Det börjar med när hon var här första gången, sen när jag var uppe och kolade på hennes föl och träffade hennes kille för första gången, sen kom den där veckan, en speciell vecka var det. Den började med att hon ringde mig på måndagskvällen, men jag lät visst ointresserad, hon var lite ledsen och hennes pojkvän sa nått dumt om mig, som gjorde att hon mådde ännu sämre. På midsommar hade jag inte alls kul så jag ville hellre träffa henne, men hon tyckte inte att det var så stor idé för det skulle bli så kort stund, men sen ändrade hon sig, har inte fått veta varför än. Sen var hon här dagen efter och det var helt underbart. Det kändes mer och mer den där veckan att det fanns nått mer emellan oss.
Som när hon var här sist. Det kändes verkligen som det fanns nått mer emellan oss, hon kom hit helt oplanerat en Måndag kväll. jag städade lite snabbt, sen låg jag i soffan och väntade, kändes som när man var liten och fyllde år, när man låg och väntade på att dom skulle komma och sjunga, den känslan hade jag just då.
Två dagar senare var dom ihop igen. Jag känner mig lite lurad av den kvällen, inte av henne direkt utan av mina känslor. Jag kände tydligen på ett helt annat sätt än vad hon gjorde, men vi delade samma ögonblick, samma stunder, men tydligen med helt olika känslor.
Nått som gör mig riktigt nere är hur tanken på hur det har blivit, och hur det kunde ha varit. Om vi blev ihop i höstas, hur hade vi haft det då, bättre än nu hoppas jag. Jag mådde lite bättre idag så jag orkade ringa henne, vi pratade i 20 minuter, och hon sa att vi nog inte kunde träffas i helgen. Det känns väldigt långt bort från att dela livet tillsammans.
Kom att tänka på idag att hon har sagt att hon vill ha ett föl till, och sånt är rätt dyrt, inte för det är några problem nu, men för mig hade det varit det. Jag kan alltså inte uppfylla hennes drömmar..
Hörde en ny låt med Hello saferide igår, har bara hört den en gång, men den satte sig, som inte många låtar kan göra, kanske beror på vad den handlar om.
"We are shadows"
Vi pratade lite på msn nyss, hon frågade aldrig hur det var med mig, lika bra det kanske. Jag vill egentligen prata om vad jag känner och tänker, men jag vill inte riskera att göra henne ledsen, inte för att det är nått jätte jobbigt, men det känns som att risken är större för mig att göra henne ledsen, än om det vore nån annan, bara för det är jag som säger det. Jag känner ett rätt stort ansvar emot henne som vän.
Fast jag känner mig inte som nån bra vän just nu. Ena stunden vill jag inget hellre än att hon ska komma hit, andra stunden vill jag sitta själv och ruttna i mitt hus.
Hon har sagt att vi hör ihop och att det känns som det är meningen att det ska vara vi, så känner jag med, men det känns också mest som fina ord, för det är ju inte vi, inte på det sättet. Det är jätte härligt när vi ses och vi kan verkligen prata om allt, det blivt to.m mysigt ibland, men varje kväll slutar med samma sak, jag släpper av henne där dom bor, hon går in och lägger sig med honom.
Hon har ett helt liv i en stad långt borta. Jag känner ibland att jag varken får plats eller passar in, men der är bara när jag är nere egentligen. Sist vi sågs så sa hon att jag är den som betyder mest för henne.
Jag är nere i en svacka. igen, eller en grop, som jag forsätta gräva ner mig i. I morse var det nån som ringde i till p3 som hette samma sak som hennes kille. Tänkte då på första och enda gången jag såg dom ihop, när han kom med mat till henne, när han gick ur bilen och dom kysstes, det gjorde så jävla ont att tänka på, och det är ännu värre nu.
Tänker på allt egentligen. te.x hur hans föräldrar kanske säger till varann: "vilken härlig tjej han har träffat", och sånt.
Hon berättade att han inte haft det så lätt heller. Jag tänker nu att det kanske innebär att dom förstår varann, bättre än vad vi gör. Jag har inte haft så allvarliga problem. Dom röker båda två, samma märke to.m, jag gnäller ju bara på henne om det. Jag vet att det är bara skitsaker egentligen.
Jag hamnar i nån ångestcirkel ibland, särskillt nu. Jag känner att jag vill vara lite själv ibland, så vi pratar inte varje dag. Då vet jag inte vad som händer i hennes liv och så, då känner jag mig utanför, och sjunker ännu djupare.
Jag funderade över igår vart mitt liv är på väg, det känns som att det bara blir sämre,. jag har inget jobbig tid bakom mig, jag har väl haft det rätt bra när jag växte upp och så, det finns bara en väg därifrån, neråt.
Jag har aldrig trott på lycka, att allt ska i livet stämma samtidigt, tills jag vart lycklig. I nästan ett dygn var jag det. Det var inte mycket som var annorlunda, men det som är viktigast för mig, det var så jävla bra, bättre än jag kunnat drömma om. Midsommardagen jag aldrig kommer att glömma, jag var lycklig då, bara då, har aldrig varit det förut, och kommer aldrig bli igen...
"No time for us"
Det går inte så bra för mig med att jobba, har jobbat tills nu typ, mest för att slippa göra det jag gjorde ikväll imorgon. Det har jävlats så mycket så jag har känt några gånger dom senaste dagarna att jag inte vill leva, inte när det är såhär, och ibland när det jävlas och jag kommer att tänka på henne, så kommer tårarna direkt, då finns det inget ljus i livet..
Idag har det bara känts jobbigt när jag tänkt på henne. Det är mest tre känslor som jag känner. Saknad, längtan och ångest. Jag saknar det som är bra emellan oss, jag längtar tillbaka till det vi hade, eller ännu hellre bygga upp nått bättre, och jag ångrar det som varit dåligt..
Sen finns det ju mycket andra tankar, hur det ska funka emellan oss, eller hur jag ska funka. I Söndags var jag uppe hos henne, jag fick vänta en stund på henne. Det var mörkt ute och man kunde se in i lägenheten lite, jag ville absolut inte se nånting, satt och kollade i golvet typ..
Hon ringde förut ikväll, men jag hade inte tid att prata senare, och hon skulle fixa lite just efter hon ringt. Jag hade tänkt be henne ringa nu när jag kommit in, men jag orkar inte, mest för att jag är trött, och lite för att jag har en massa jobbiga tankar jag inte orkar hålla ifrån mig just nu..
Insomnia
För nån dag sen så "sammanfattade" jag hela situationen som jag är i för mig själv. Nu tänkte jag försöka skriva ner det.
Jag är kär, i världens finaste tjej, Jag älskar verkligen henne. Hon är mer upptagen än hon någonsin varit och jag hade henne framför mig i flera år och om jag bara hade velat så hade det varit vi, men jag insåg det försent. Nu försöker jag vara en bra vän, men känslorna har alltid funnits kvar, det har gjort vissa saker extra jobbiga. Jag har väldigt ont om tid och det är 12 mil emellan oss så det är svårt att bara en bra vän, som är där när det behövs. Jag orkar inte träffa hennes pojkvän eller komma hem till dom. Jag har sett dom ihop en gång, och jag vill aldrig utsätta mig för det igen. Hon är sjuk också, även om hon inte vill erkänna det. Det har varit riktigt allvarligt några gånger. Ibland har jag blivit extra glad av att höra ifrån henne, för då vet jag att hon lever och inte ligger på sjukhus, nån gång har jag skickat sms bara för att få veta att hon lever.
Finns säkert mer att skriva, men det jag kom fram till var väl att det inte alls är konstigt att jag är nere ibland, det vore nästan mer konstigt att vara glad.
När vi sågs igår så pratade hon om att hon inte angett mig som anhörig. Skulle hon göra det skulle några ringa och prata om henne med mig och så skulle man gå på ett möte med hennes andra anhöriga, som jag aldrig träffat, förutom hennes kille då. Jag kan nog inte tänka mig nått som skulle kännas jobbigare än att sitta på det där mötet med hennes föräldrar pojkvän och kanske nån vän. Skulle jag berätta för hennes kille hur mycket hon ljög te.x. Det skulle vara bland det värsta jag skulle vara med om. Men jag är ju hennes närmaste vän, jag om nån borde väl vara där. Känns som att jag sviker lite, som jag inte räcker till som vän..
Nu måste jag sova..
" I'll Be Gone"
Jag funderade länge på att göra den här tatueringen, fast med hennes ansikte istället, kändes som en bra idé, även om jag visste att det kunde bli jobbigt att förklara varför hon satt på min överarm, fast är det nån jag ska bära med mig resten av livet så är det ju hon. Nu tänker jag inte så mycket på att göra en sån tatuering, inte en sån iaf, nåt mer neutralt kanske..
Hon sa nått igår om att hon ibland ville åka ner till mig, och om jag sov skulle hon kasta småsten på fönster (som dom gör på film och så). Så nu tittar jag mycket efter hennes bil, inte för jag tror hon kommer att dyka upp, utan för att jag vill att hon ska göra det, även om det är med lite blandade känslor.
Tänk hur bra vi skulle vara ihop...
