"Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting"
Hon sa nått om att vi kunde höras via sms, jag hade tänkt att hon skulle få vara ifred och det sa jag också. Då lät det som hon tog illa upp, fast hon sa inget när jag frågade.
Hon har sagt en del saker på sistone som jag reagerat på. Dom flesta har jag tänkt att ta upp med henne direkt, så det inte blir några missförstånd.
När hon ringde sa hon att jag kanske är för beroende av andra. Jag har ju känt ibland att jag är för beroende av mina kompisar som jag träffar regelbundet, som te.x om jag hade tänkt att vi kunde åka nånstans en Lördagkväll men dom inte vill, då orkar jag inte åka själv.
Men när det gäller henne så är det så mycket djupare än så. Vi var så nära, vi kunde prata om nästan allt. Det finns ingen annan jag kan göra det med, och hon har sagt att hon berättat saker för mig som ingen annan vet, men nu känns det som hon betyder mer för mig än vad jag betyder för henne, och det beror inte bara på det här uppehållet, eller vad man ska kalla det.
Jag har ofta känt mig utanför, med tanke på att hon har sambo och att det är tolv mil emellan oss. Det blir inte bättre över att hon är utomlands på semester med honom medans hon vill ha ett uppehåll.
Sen vi pratade har det känts ok, fast idag kom jag nog på att jag vet inte hur det känns, det känns konstigt iaf....
Den här låten har så många ord som handlar om oss på olika sätt...
" Jag trodde att jag hade tid"
Jag ringde henne idag, hade sms.at innan och frågat om vi kunde höras av. Efter vi hade sagt och och några ord mer så frågade hon typ: "förstod du inet vad jag sa", en lite snällare verson av att säga "fattar du trögt". Hon känns så kall och oförstående emot mig. Sen vi pratade i Fredags så har hon bara svarat med korta sms. Som idag, jag ringde flera gånger igår kväll, och skickade ett sms, utan svar. Idag fick jag ett sms från henne, det stod. "Jag gick och la mig tidigt.". Det var allt, inget hej i början, eller kram på slutet. Jag minns när hon reagerat på att jag bara skrivit "kram" när vi pratat på msn, istället för att skriva te.x kramar eller kramis.
Jag förstår att hon känner att hon kommit i kläm, men jag visst inte att det var så illa, sen gick allt så snabbt. Hon sårar mig så djupt när hon gör så här, jag har gråtit flera gånger idag, trots att jag är rätt dålig på det.
Jag vågar snart inte komma nån nära mer, blir bara mer att förlora.
Det finns ingen gläjde utan henne. När Miranda och Blomma kommer fram och vill bli klappade blir jag bara ledsen, dom är ju "hennes", hon döpte dom när dom var nyfödda.
Jag har ingen annan att prata med, och även om jag hade det så kan ingen ersätta henne. Den som ligger närmast att prata med vore Elinor, men L har sagt att hon inte vill att jag pratar om henne med Elinor, och det har jag lovat, det kommer jag hålla så länge jag lever, men det har gjort att jag är mer ensam än någonsin.
Igår fick jag ett sms från Elinor, hon frågade hur det var. Jag mådde skit, men jag skrev "det är bara bra", för jag orkade inte prata om det, inte med henne. Hade L frågat hade jag varit helt ärlig, för vi är ärliga emot varann.
Min syrra ligger på sjukhus också, jag har inte riktigt förstått vad det är, men det har med psyket att göra. Det är inget jag måste prata med nån om, men det hade varit skönt....men för första gången på ett år finns hon inte där för mig...
Det finns massor andra saker jag velat prata om med henne, som idag det hände en grej som jag vart ganska stolt över...men ingen att berätta det för, det finns ju andra, men det är inte alls samma sak..jag ville ju berätta för henne....
Jag var på ett möte ikväll. När jag satt där kändes allt ok, men direkt när jag satte mig i bilen kom den där hemska känslan tillbaka. Det var ett tag sen nu det hände, men nu är den tillbaka. Det är en slags ensamhetskänsla som kommer när jag träffat folk och blir själv igen, och den kommer fort...
Inatt åker hon och hennes kille på semester i en vecka. Så jag måste stå ut i en vecka minst, med mina miljoner frågor.
Ungefär såhär känns det nu:
Ps. Att jag inte är dum i huvet är det finaste jag har hört den här veckan..
"Every day together, always"
Det kan ha varit den sista gången vi träffades, men nu känns det som det inte var det. Jag kan inte acceptera att det ska sluta såhär, och jag hoppas att hon trodde att det skulle bli bäst att inte ses mer för att hon mådde så dålig. När jag tänkt på det efteråt så känns det inte alls som henne, att hon skulle göra så.
Sen vi sågs så har det inte funnits nån glädje i något. Inget är värt nått om jag förlorar henne.
" I feel like shit, but at least I feel something"
Sen sa jag att jag inte vet hur det kommer bli den dagen jag inte är kär längre. Vi har ju varit vänner, men inte på det sättet, vi är mycket närmare nu, vi har inte varit så nära utan att jag varit kär. Var mest funderingar. Hon tog väldigt illa vid sig.
Vi pratade lite nyss igen. Hon kände sig lurad av mig. Ärligt talat har jag svårt att förstå varför. Hon har sagt flera gånger att jag kommer att träffa nån annan och sen glömma bort henne, eller att om jag träffar nån så kommer det inte bli samma sak emellan oss och då är det lika bra att inte ha nått alls.
Jag fattar inte hur det kan bli såhär. Om det är hon som är väldigt känslig, eller att det är jag som är dum i huvet.
Rädslan att förlora henne är större än någonsin. Om jag skulle förlora henne så kommer jag aldrig att försöka ersätta henne, hennes plats kommer att stå tom, lika tom som jag kommer bli. Det kommer alltid att finnas en plats hos mig, om hon vill ha den...
En liten fundering bara..
Minnen
Batteriet i klockan i köket har blivit dåligt. Jag tog ner den för att jag inte skulle få för mig om att den gick rätt. Då kom jag tänka på ett särskilt minne.
Det var tredje natten i rad vi sov ihop, vi hade känt varann lika länge. Första kyssen var kvällen innan. Hon stod i fönstret och rökte i bara underkläder och ett linne. Kvällen innan hade hon klagat över att hennes klocka tickade för högt, och när hon stod och rökte blev hon så trött på klockan att hon kastade ut den genom fönstret. Hon var lite knäpp redan då :). Jag kommer aldrig glömma den tiden, den kunde inte börjat mycket bättre. Tyvärr forsatte det inte lika bra, och jag ser tillbaka på det som att allt var oförstört då. Hon har sagt att om vi hade blivit ihop då så hade det nog inte hållt så länge.
När jag tänker på det så vet jag inte riktigt när vi "borde" ha blivit ihop. För över ett år sen var det ju väldigt aktuellt, men jag kände mig så osäker. Hade vi blivit ihop då så hade det inte blivit lika bra som det hade varit te.x nu. Det känns som att det senaste halvåret har gjort väldigt mycket med oss, vi har kommit ännu närmare varann.
Så egentligen skulle det inte ha blivit bra, hur vi än gjort. jag vet inte hur man ska känna inför sånt. Det är som bilen jag hittade på blocket. Jag hade inte tänkt att köpa nån bil, men så hittade jag en som verkade väldigt fin och bra, det var ingen bild men det verkade lovande. Jag funderade på den i över ett dygn, tills jag bestämde mig för att jag skulle ringa på den, då var annonsen borta, och jag kollar varje dag efter nått liknande, för en likadan finns inte. Jag grämer mig rätt mycket för det, men jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda egentligen.
Lika bra som det började, lika illa "slutade" det. Två veckor efter att jag hade sagt atta jag inte ville ha ett förhållande, fast jag inte hade en jävla aning, var mest rädd att såra henne, så blev hon ihop med sin kille, ett halvår senare var dom förlovade. Det hade ju kunnat bli så att det tog slut efter ett halvår, sånt är ju vanligt.
Jag försöker att inte tänka på att det kunde varit vi. Hur det skulle vara att bo ihop, hur flytten skulle gå till. Vi kunde ha hennes tv i vardagsrummet och min i sovrummet, hennes dubbelsäng skulle vi behövt också.
Nu har hon en 50 tums tv och en ny säng...
"I need your loving words..."
Jag är helt vilsen, tom och känner mig rätt ensam.
Vi pratade lite igår, hon mådde inte alls bra, men jag var visst den som var minst lämplig att prata med. Det enda jag kan komma på då är att det är nått emellan henne och hennes kille, sånt kan var lite känsligt för mig. Senare pratade vi på msn, kändes konstigt att inte kunna fråga hur dte var med henne, för jag hade ju inte kunnat fråga varför som föjldfråga. Jag sa till henne att jag var ledig på Onsdag och frågade om hon ville ses då, nästan alla av dom få lediga dagar jag har så har vi setts, men hon sa nej. Det passade inte eller vad hon sa. Sen sa hon att det är så mycket hon vill säga till mig, men hon visste inte hur hon skulle få mig att förstå. Jag sa att hon fick ta den tid hon behövde, till viss del sa jag det för att jag inte orkade med nått då, och jag kände på mig att det inte var nått positivt, hon sa att det var både och, och att det beror på hur man ser det. jag tror det är positivt för henne och negativt för mig.
Igår eftermiddag var jag väldigt nere, hade börjat tänka jobbiga tankar. Sen läste jag i hennes blogg, det handlade typ och hur bra henne kille är, fast mest handlade om nått hon hade berättat för honom, som hon trodde att hon skulle bli lämnad för, men han var tydligen jättebra, som sagt. Hon sa till mig att han hade växt i hennes ögon. Så jag förstår inte varför hon mår dåligt, om det ens har med det att göra.
Jag undrar om hon har berättat nått om oss...
ibland känner jag mig väldigt utanför, särskillt när hon inte vill berätta saker för mig. Hennes kille får veta allt, träffa henne varje dag, somna och vakna brevid henne. Jag får nöja mig med ett sms eller att hon ringer ibland, inte för att jag begär att hon ska behandla mig och sin kille lika.
Jag får kämpa hela tiden för att hålla mig kvar i hennes liv, hennes liv som jag knappt ser nån plats för mig ibland. Vet inte hur länge jag orkar hålla på att kämpa. Jag förklarade för henne igår att det senste halvåret har gjort mig väldigt förvirrad, hon förstod det och sa att hon också var förvirrad.
Jag har tagit en liten paus, tyvärr är det rätt patetiskt. Den enda egentliga skillnaden är att jag visas som offline på msn så att hon inte kan skriva till mig, det är det närmaste vi kommer att träffa på varann på stan, men om hon hör av sig så svarar jag så klart.
Jag fattar ingenting av vad som händer just nu...
"So I can prove to you that i´m so much better than him"
Vi åkte och bowlade sen, vi blev sena och hann bara spela i 40 minuter, men det var jättekul. Jag har inte bowlat sen i högstadiet. Jag vann....inte, och det fick jag höra några gånger sen.
Vi köpte med oss mat hem, och såg lite på tv. Sen hade vi lite kuddkrig, efteråt satt vi i köket, hon rökte och drack cola, jag drack bara cola, vi satt och pratade en hel del, om det mesta, det kändes jätteskönt att bara kunna sitta och prata om allt, även om vi pratade lite om jobiga saker så kändes det aldrig jobbigt. Det är så skönt att kunna säga precis vad man tänker.
Jag älskar verkligen henne...
En gammal favorit:
It´s a mess..
Ikväll kommer hon hit. Vi ska ska och bowla. Jag har inte bowlat på sju år.
Jag trodde hon skulle sova över och stanna nästan hela Fredagen, så blir det inte. Hon måste ta hand om hästarna. Jag fick redan på det i morse, jag satt och grät. Visst är jag besviken, men inte till största delen av att hon inte stannar. Enda sen julhelgen har inget blivit vad jag hoppats på. På Juldagen var det iofs kul, men vi åkte aldrig nånstans, och träffade inte många. Annandagen så fick jag med mig två kompisar att äta pizza, men det var allt. När Mustasch spelade kunde hon inte komma. och nyår blev inget av alls. Är enda sättet att slippa bli besviken att inte hoppas?
Jag frågade henne när hon var tvungen att åka hem, mest för att ta hela smällen på en gång. Hon skulle åka inatt, jag trodde att hon skulle sova över och åka tidigt på morgonen, då grät jag igen.
Jag är såklart inte besviken på henne, utan att inget blir som jag hade tänkt. Blir så ledsen när jag tänker på hur jag har gått och städat och fixat, funderat på vad hon vill ha till frukost, sängen är nybäddad och extramadrassen också.
Jag har haft ont i ryggen i snart en vecka, til och från. Jag har tänkt att om det blir för jobbigt så kan jag nog inte bowla, men då har vi ju hela Fredagen ihop, trodde jag. Det var nog Fredagen jag sett fram emot mest egentligen. Jag har tagit ledig och allt, vet inte vad jag ska göra istället, får väl försöka göra det bästa av allt, även om jag vill lägga mig i sängen i några dygn.
Vi har väl helt enkelt pratat för lite om det, men hon sa att hon också hade tänkt att stanna, men det gick helt enkelt inte.
Det känns som jag försöker hela tiden, att hitta luckor när vi kan ses och så, men det är inte ofta det funkar. Oftast har vi setts hos henne, Jag har åkt dom där tolv milen upp många gånger, men det är dom hem som är värst, en natt kanske jag inte lyckas hålla mig vaken.
Jag hade planerat noga hur jag skulle få ordning tills hon kom. Te.x så skulle jag diska idag på lunchen så allt var diskat när hon kom. Nu är klockan halvtre och jag äter frukost. Ryggen var värre än någonsin i morse så jag har inte orkat göra nått extra.
När det gäller företaget så är jag inte alls nöjd med hur jag har det just nu, men det som håller mig uppe är att jag ser framåt, på dom förbättringar jag ska göra och hur det mesta kommer bli bättre, särskillt sånt jag gör ofta, men ibland vill jag bara ge upp allt, det är ingen idé, jag kommer aldrig ha råd osv.
När det gäller mitt liv så vet jag inte vad jag ser fram emot riktigt. Det är väl mest drömmar. Jag har fått en idé om att jag ska köpa ett hus, inte vilket hus som helst, det måste ligga i byn för att det inte ska bli för långt till jobbet och så, och i en by finns inte många hus. Jag har iaf en liten dröm om att köpa ett hus några hundra meter bort, Synd bara att det bor nån där, men han är gammal och bor själv så han kanske inte vill ha det kvar. På tomten ser det ut som skit så det är nog inte dyrt heller. Där skulle jag vilja bo, och bygga ett nytt dubbelgarage.
Jag läste i en gammal Bilsport om en Volvo Pv. Jag tänkte att jag skulle vilja ha en sån. En taksänkt med bakhängda (kidnappar öppning) dörrar, svart skulle den vara, den skulle se ut som en hotrod. Jag kollade på blocket, där hittade jag precis en sån. Tyvärr har jag inte plats eller tid för nått sånt. Tankarna går om att köpa den och ställa undan nånstans, för mycket är ju redan gjort. Skulle vara härligt med en fin bil att köra med på sommrarna, som kunde stå i mitt dubbelgarage.
http://www.lowood.se/itsamess.html
Jag plublicerar det här i efterhand. Är rädd för att hon ska tycka att jag inte uppskattar att hon ska komma hit. Det gör jag, men besvikelse är väldigt stor. Det är den värsta känslan, tycker jag.
Total failure..
Jag ska inte sumera det är året direkt, eftersom jag lovat att inte skriva om vissa saker, men det har inte varit nått vidare egentligen. Allt har kretsat kring henne, det har varit väldigt jobbigt, men vi har också kommit varann så myket närmare.
Jag önskade att vi skulle vara med varandra ikväll, att vi skulle inleda ett nytt år tillsammans, med förhoppningar om att det ska bli bättre. Nu har jag inga nyårskänslor alls, jag satt hos en kompis och sov i en fotölj till fem i tolv, sen åkte jag hem, det var en del fyrverkerier, jag lyssnade på Tiger Lou med The war between us.
"Heavenly memories cut like a knife"
Vi sågs i Ondags. Det kändes nog så bra som det kunde kännas, även om jag blev lite nere när jag tänkte på vilken omöjlig situation jag är i, men då fanns ju hon där, hon fanns för mig. Dagen efter var jag själv igen, och väldigt nere, började gråta när jag skulle borsta tänderna. Jag vet inte när jag kände sån längtan och saknad sist, särskillt så kort tid efter vi har träffats. Jag känner ju nästan alltid längtan och saknad efter henne. När jag är hemma så längtar jag efter att få träffa henne, när vi träffad så längtar jag efter att kyssa henne, eller att bara få vara henne nära.
Tänkte på igår om det skulle bli lättare att inte ses alls, istället för att sakna och längta. Jag kom väl inte fram till nått egentligen, och det är inget alternativ, för ett halvår sen kanske, men inte nu. Hon betyder allt för mig.
Jag jobbade rätt mycket i Fredags så jag hoppade över att äta middag, och eftersom jag saknade henne så tänkte jag om vi kunde ses i stan, men hon skulle på fest. Hon ringde senare på kvällen och var ganska full. Det var härligt att höra henne, och hur glad hon var. Jag uppskattar verkligen att hon ringer, trots att hon är full med sina kompisar, ett slags bevis på att hon tänker på mig, även fast jag borde veta att hon gör det, jag har så lätt för att tvivla ibland.
Vi har inget bestämt, men vi ska nog träffas på nyår. Antagligen ska jag till henne, jag vet inte om det händer nått här, och hon var ju här på midsommar, men jag blivit väldigt nevös.
Jag vet inte om hennes kille ska med, förra året var hon själv. Om han ska med så tänker jag mig att dom kommer att stå att kyssas vid tolvslaget och jag kommer stå ensam och må dåligt, men jag vill nästan inte säga det till henne för då kanske hon tycker det känns jobbigt om det skulle bli så.
Sen såg jag bilder på hennes kompisar, det var inget speciellt med dom bilderna, men nu vet jag ju vilka jag kanske kommer att träffa. Såg speciellt en av hennes kompisar, som heter samma som jag. Dom var ihop för jättelänge sen. En gång när vi var på max var han där, jag var osocial och ställde mig och läste en tidning. Hon berättade ett tag senare att han tyckte inte att jag var hennes typ, han var visst svartsjuk. Jag kommer också ihåg en sak hon skrev i sin lunarblogg när vi precis hade träffats:"Jag hoppas att inte är intresserad av mig som han varit förut, jag vill ju inte ha DEN Magnus". Jag var den Magnus hon ville ha.
Jag är som sagt väldigt nervös inför nyår. Antingen kan det bli hur bra som helst, eller så kan det bli skitjobbigt.
Jag älskar henne så otroligt mycket.
"lately it seems
everything that we touch
gradually turns to the softest of dust"
Förlåt
Måste åka nu. Hoppas jag blir gladare på vägen upp..
" I hear the sound from your left lung, a melody so beautifuly sung"
Jag låg och såg på tv, kollade på cheaters. Hon tvingade mig att kolla på det när hon var hos mig vid midsommar, den bästa midsommaren jag haft. Det är väl en anledning till att jag blir lite deppig av att kolla på det, en annan är att det finns en massa männsikor som missbrukar kärlek och förtroende.
Jag har en teori om att jag är allergisk mot kärlek. Allergi är ju när man inte tål nått som är normalt för de flesta. Hon trodde inte på det, men hur kunde det annars bli såhär?
Nått jag verkligen är allergisk mot är kärlek på film. Jag såg lite på Ladder 49 i Söndags. Huvudpersonen (som jag inte minns namet på) träffade en tjej i en mataffär, med hjälp från en kompis som var mer framåt. Det finns inget så bra som den första tiden man träffar nån i början, den tiden kommer aldrig igen, det är verkligen en speciell tid. Jag kommer ihåg när vi träffades. Jag var på skolan på studentveckan. En tjejkompis frågade om vi kunde hämta hennes kompis. Jag kommer ihåg när vi gick in i hennes lägenhet, men inte direkta detaljer. Vi träffades tre kvällar i rad, och sov lika många nätter ihop, första kyssen var vid andra kvällen.
Hon har sagt att om vi hade blivit ihop då så hade det nog inte hållit, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket skit hon kanske hade sluppit då.
Vi växer hela tiden. För drygt ett år sen var vi nästan på väg att bli ihop, men jag svek ännu en gång. Sen dess har vi kommit varann mycket närmare, jag har förändrats, till det bättre. Blivit mycket mer ödmjuk, och jag gillar inte alls den jag var för ett år sen, kanske hade jag inte förändrats om vi hade blivit ihop då.
När jag kollade på Ladder 49 så var det fest, men hans tjej ville inte dricka, det kom fram att hon var gravid, och alla blev jätteglada, särskillt dom blivande föräldrarna. Det kommer att dröja många år innan jag har nån att dela samma glädje med.
Det här är en jävligt bra video
"I´ll whait for the day you will see, you cant say no to me"
men jag har inte kunnat vänja mig vid tanken på hur det blev såhär, det är det som känns mest.
Hon sa att det inte är någons fel, men det är ju mitt fel, Jag kommer inte ihåg när exakt det var, men en tid efter att det inte blev nått emellan oss och hon blev ihop med sin pojkvän så låg jag och grät när jag skulle sova med en enda tanke i huvet: " vad har jag gjort". Det var långt innan jag erkännde mina känslor mig själv, och senare för henne.
Jag var ledig i Tisdags, jag gjorde nästan inget alls på hela dagen, på kvällen åkte jag upp till henne och följde med henne till stallet, sen åkte vi hem till henne, satt och pratade och såg på tv, hon bjöd på pizza och allt kändes jättebra. Fast varje gång jag hörde nån i trappuppgången så blev jag orolig för att det var hennes kille som kom, men hon hade sagt att han inte fick komma förens hon ringde och sa det.
Jag är verkligen kär i henne, det går inte beskriva. Jag har försökt att tänka att om det är meningen att det ska bli vi nångång så är det bara vänta och se, det går inte så bra. Även om det kommer bli nångång i framtiden så är vägen dit väldigt plågsam. Jag försöker tänka nått mittemellan. Jag ville inte hoppas för mycket för då kommer jag bli besviken, men inte tänka att det aldrig kommer bli vi för så blir jag för ledsen.
För nån dag sen så kom jag att tänka på om hon skulle byta namn om vi skulle gifta oss, jag kom fram till att jag inte tycker att hon skulle det, hon har ett ovanligt efternamn och det är en del av henne, och jag vill inte ändra på henne. Sen kom verkligheten och slog mig, och jag insåg det aldrig kommer hända, och att det är en fråga om hon ska ta hans namn eller inte, inte mitt.
Hon frågade vad jag skulle säga om hon var gravid, hon lade till att hon inte var det. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag tror att mitt svar inte var helt ärligt, eller att jag tror nått annat nu. Jag skulle bli väldigt ledsen, det måste jag erkänna, men jag vet ju också hur mycket hon längtar efter barn. Hon frågade också om jag skulle vilja träffa barnet, jag tror jag sa ja, men det skulle känns jobbigt, men som tur är har man ju nästan nio månader på sig att vänja sig.
Jag har kommit fram till vad jag är allra mest rädd för, det är att bli besviken. Att hoppats och kanske kämpat för nått som bara blir till nederlag. När vi sågs i Lördags så pratade vi lite om nyår, och jag trodde att hon hade planer så jag vart ganska ledsen för om jag kan få ledigt då så kommer jag antagligen fira med henne, men jag hade inte sagt nått till henne om det då, men hon hade inga planer, som tur var.
Jag lyssnade på en låt förut, som handlar om en sak som hände oss för några år sen. Jag blir alltid jätteledsen när jag lyssnar på den. Jag hade tänkt att ringa henne ikväll, men nu orkar jag nog inte, måste sova snart också. Jag har inte orkat nått sen vi sågs sist, kom hem klockan tre och upp klockan sju, och idag var jag jättetrött också, om det ska vara såhär så blir det ännu svårare att ses.
Vi ska ses nästa Fredag iaf, jag har planerat lite, men än så länge är det hemligt, men det blir nog ingen överaskning, men jag håller det för mig själv ett tag till iaf.
Always will be..No time for us
Vi träffades idag, vi hälsade på hennes hästar och åkte mest runt sen och kollade lite. När vi skulle säga hejdå började vi prata, så det tog en halvtimme till, minst. Vi pratade om hur det skulle bli om jag träffar nån nån dag. Hon har kännt att vi skulle komma i andra hand isf, och det vill hon inte. Hon sa också att hon skulle vara beredd att "kliva tillbaka" för att jag skulle vara lycklig, hur nu man kan vara lycklig utan sin närmaste vän. Det kommer att bli svårt, men alla andra alternativ är ännu värre. Om vi vore ihop skulle det lösa måga problem, men nu är det ju inte därför man har ett förhållande, för att det är praktiskt, men det är möjligt att jag nån dag måste välja emellan henne och en eventuell flickvän.
Jag har väl nån slags förhoppning att hon skulle vilja flytta närmare, fast jag känner mig nästan tjatig, trots att jag knappt har börjat än. Det är ju avståndet som ställer till det för oss, och om vi både ganska nära varann så skulle jag ju både ha tid för henne och en flickvän. Jag tänker ju alldeles för mycket, och gillar att tänka ut saker, men när det gäller andra så är det lätt man börjar lägga sig i i stället.
Vi pratade om en del gammalt med, om hur jag erkände mina känslor några månader efter att dom blev tillsammans. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det på senaste tiden, men ikväll kom allt tillbaka. Jag var hos några kompisar och såg på film, direkt när jag gick ut till bilen kände jag en känlsa av ensamhet. Jag drog på "no time for us" med Broder Daniel, jag satt och sjöng med lite, tills rösten inte höll, tills tårarna kom. Nästa låt var Hammerfall med Always will be, en låt jag fått av henne. Jag storgrät, jag kommer inte ihåg när jag grät senast, eller så mycket.
Jag kan inte rå för det, eller göra nått åt det. Jag älskar henne över allt annat, hon betyder allt för mig, hon är så otroligt vacker.
Jag älskar dig...
Årsdagen
När jag varit inne på msn idag så har jag varit visad som offline, vill inte riktigt prata med nån, eller med henne egentligen. Hon och hennes kille har varit ihop i ett år nu, fast egentligen inte. Hon gjorde slut med honom runt midsommar, och dom var inte ihop på en månad, och under ett knappt dygn var jag lycklig, med henne, sedan följde veckor av ovisshet, tills dom blev ihop igen. Så dom har inte varit ihop i ett år egentligen, men det är nog inget dom vill tänka på nu, och det vi hade är inget hon vill tänka på en sån här dag, det passar inte in riktigt, det är bortglömt.
Att inte prata med henne idag har varit väldigt lätt, hon har inte varit inne på msn eller hört av sig på nått annat sätt, undrar vad hon har gjort idag, men vill inte veta. Han har säkert tagit ledig från jobbet, det gjorde han när hon fyllde år.
Hon har mått dåligt ett tag men det är visst bra nu, och det är jättebra, hon förtjänar att ha det bra. När hon har det jobbigt så tänker jag bara på hur jag kan hjälpa henne, men när det är bra så tänker jag på massor annat, som är jobbigt. Det är typ som att man inte tänker på jämställdhet när man svälter. Det är nog därför jag har svårt med vardagen. När allt är bra och rullar på, och så har jag nog nått slags bekräftelsebehov, att jag verkligen betyder nått för henne, vet inte varför jag tvilvar så ibland, har väl svårt att tro att jag skulle vara så viktig för någon annan.
För ett år och en månad sen så pratade vi på msn, det var så vi pratade med varann då, ringde väldigt sällan. Det var efter vårat natt tillsammans, som blev den sista, på det sättet iaf.
Vi pratade lite om mycket, tills vi kom in på hur det skulle bli emellan oss, jag hade velat massor och ville inte säga att jag inte visste en gång till. Jag kände massor för henne, men skulle det räcka för ett förhållande? En dag kunde jag vara helt kär, för att nästa inte känna på samma sätt, var väldigt jobbigt.
Hon gav mig två alternativ, kommer inte ihåg vad det första var, men det var bättre än det andra: att säga att jag inte ville vara ihop med henne. Jag tog det säkra före det osäkra, jag var livrädd för att såra henne, så jag sa att jag inte ville ha ett förhållande med henne, även fast jag inte hade en jävla aning, men jag ville inte vela mer med henne, Det var då jag begick mitt livs största misstag och förstörde mitt liv, men då trodde jag verkligen att jag gjorde rätt, det tog tid innan jag kunde erkänna för mig själv att jag hade gjort fel, även om jag låg ibland och grät och sa för mig själv: "vad har jag gjort"
Jag "glömde" säga en sak innan jag åkte hem ifrån henne efter den där natten, en sak som hade förändrat allt, som gjort oss lyckliga.
Jag älskar dig.
Happy birthday
Hellre ett smärtsamt slut än en smärta utan slut....eller?
Hon berättade en sak om henens ex när vi sågs sist. Han var ett svin, ett riktigt jävla svin. Hon har sagt att hon blev ihop med honom för att komma över mig, efter den första gången det inte blev nått emellan oss. Jag känner stor skuld, även om hon säger att jag inte ska det. Hon berättade sist vi sågs att det var han som slagit sönder rutorna på hennes bil, men hon hade ringt några samtal så han fanns inte kvar i stan längre, det är nog lika skumt som det låter, lite maffiametoder, men han förtjänar det, det var tydligen henne kille och en kompis som fick bort honom, och jag jämför igen och känner mig nästan sämre än någonsin. Jag gjorde så att han kom in i hennes liv, kanske inte från början, men jag gav det en stor knuff, tyvärr åt fel håll. Hennes "superkille" fick bort honom för alltid. Känns som jag aldrig lyckats med nått när det gäller oss.
Jag kommer ihåg när vi träffades för första gången efter att det inte blev nått emellan oss första gången. Hon hade det skitjobbigt, några var ute efter henne. Jag hade varit på Winnerbäck innan och var jätteseg i hela kroppen. Plötsligt kom det en bil, den stannade en bit ifrån oss, stod där ett tag och åkte iväg sen. Det var dom som ville ha tag i henne, jag har tänkt en del på vad jag hade gjort om dom hade gjort nått, jag orkade ju knappt stå upp. Hon är väl inte lika trygg med mig. Jag ringde henne för några dagar sen och sjöng en sång som hon tycker är lite otäck, hon tyckte det var kul. När jag gjorde samma sak när hon var hos mig så blev hon lite rädd. Jag sa att det gick gick ju bra när jag ringde, då sa hon att det var för hon hade hennes kille hos sig.
Hon är verkligen världens bästa vän och jag vill aldrig förlora henne, men ibland blir längtan och saknaden för stor. Längtan efter nått mer och saknaden av det som vi har haft.
När vi sågs i Söndags så var jag rätt nere ett tag. Hon sa att hon önskade att hon kunde göra nått. Förut har första tanken varit att det enda hon kunde göra är att dumpa sin kille och flytta hem till mig, men det enda jag kan begära att hon ska göra är att försöka förstå hur jag känner och mår.
Tv:n står på i bakrunden, Cheaters är på. Hon tvingade mig att se på det när hon var här i midsommar. Tanken slår mig att det finns många som skulle kunna göra nått sånt emot mig, men inte hon. Jag träffar kanske nån ny nångång, men jag vill inte, det känns fel, tanken på att älska någon annan, och otänkbart att kunna lika mycket på nån annan som hon.
På midsommarafton så pratade vi lite och jag ville komma upp. Jag hade tråkigt på en fest och hon mådde dåligt. Efter några sms så bestämde vi att det var lika bra att jag inte kopm upp på kvällen, men sen ändrade hon sig helt plötsligt. Jag ville ju träffa henne och tänkte att hon inte skulle ändra sig utan någon anledning, i Söndags fick jag veta vad den anledningen var. Hon var väldigt trött på sin kille och ville "testa" om jag skulle komma upp om hon ville det, och jag kom till henne, jag var där...
Grattis!
Jag var uppe hos henne igår, jag kom iväg till slut. Jag var ganska nere på kvällen, och på vägen upp så satt jag och tänkte på många jobbiga saker. Hon fick mig snart på bättre humör, men vi pratade om att jag var nere också.
Vi pratade om när vi träffades och så. Jag kan inte förstå hur det kunde bli som det blev. Det är skrev jag i min dagbok på Lunarstorm några dagar efter att vi hade träffats.
| Gladare än på länge... Lör 11 jun 2005 16:07 |  |
Nu är jag trött... |
Min (liv)Lina
"Tonight I give up at last
I´m now a memory of your past"
Tiger Lou - Days will pass.
Egentligen betyder den texten inget, men den är fin. Jag har ju iofs gett upp, många gånger, men jag kämpar på trots det.
Jag är väldigt känslig just nu, alla motgångar blir besvikelser. Vi pratade på msn förut idag. Jag skrev om hur nere jag var och hur jag kände. Hon orkade visst inte med sånt nu. Hon hade haft så kul igår och vill leva på det ett tag. Jag tänkte att det kanske vore bäst att inte höras ikväll då, för hennes skull, och det tyckte hon också. Jag som hade tänkt att att trotsa mina begränsningar och ringa hennes istället för msn, med tanke på hur nere jag är, men det blev inget av det, Den enda jag kan prata med får jag inte prata med ikväll.
Jag läste i hennes blogg om hennes utekväll igår. Hon hade fått en designerklänning när hon skulle gå in, fått fribilljett till nästa helg och blivit bjuden av bartendern, och tårarna kom tillbaka. Det kunde ha varit min flickvän, min älskade. Hon är verkligen speciell. Nu var det här mest ytliga saker, men endå. Samtidigt är det ett bevis på hur olika vi är. egentligen gillar jag inte att kategorisera, men jag gör det jämt, och hon är aldeles för bra för mig, för snygg, för vacker, men jag vet ju också att enda anledningen till att det inte är vi var att jag tvekade.
Nu kom "jag vill gå hem med dig" fram på spellistan. Jag kommer ihåg när vi hade varit på Winnerbäck första gången. Vi kysstes i flera timmar efteråt, när jag skulle åka hem runt tre på natten så spelades den här låten på stereon. Jag skulle göra vad som helst för att få vara där med dig igen. Det var innan nått dåligt hade hänt, vi hade kännt varann i tre veckor typ, Jag åkte i min röda risiga 240 som jag gav 2000 spänn för. Längtan och saknaden bara sliter i mig. Hur kunde det bli såhär? Tyvärr har jag redan svaret..
Det här med kärlek är nog inget för mig. Ju starkare känslor jag kännt, ju mer åt helvete har det gått. Och hur kommer jag över henne? Sist jag kom över nån så hade vi knappt nån kontakt på över två år, lite msn och lite sms, det var allt, och nu finns det endå inget kvar emellan oss. Vi träffades i början på året och allt kändes jättebra, sen har vi knappt hörts av, hon har inte svarat på mina sms, jag har ringt en gång, utan svar och hörde inget efteråt, vi har pratat lite på msn och sist vi gjorde det kändes det inte bra alls. Så snart är det slut, helt, vi kommer nog inte ha så mycket kontakt känns det som, men minnena av vad hon gjorde mot mig finns kvar.
Det får inte hända emellan oss, om jag förlorade henne skulle jag inte ha så mycket att leva för., knappt jag har det nu känns det som. Jag har inget längtan till att dö, men att leva är jävlig jobbigt, men om jag tänker allvarligt på det så skulle jag aldrig kunna gör så emot som omkring mig. Även om jag känner mig jävligt ensam nu så är det så många som skulle påverkas om jag dog. Bara tanken på att nån skulle hitta mig, antagligen mina föräldrar känns så jävla hemsk, och dom skulle vara tvungna att hitta nån som kunde rycka in på jobbet på morgonen, och dom skulle behöva berätta det för mina vänner och grannar, och allra värst för henne. Jag skulle aldrig kunna göra nåt sånt emot henne. Så jag kämpar på, och ger upp, men kämpar fortfarande på..
Livet är så fullt och besvikelser och misslyckanden. Jag skickade ett mms till henne och skrev att jag gärna ville att hon kom hit på Fredag. Då skulle hon kunna vara med och jobba lite och sen kunde vi se på film. Som svar fick jag." Jag kan inte ta emot mms". Jag var så spänd när jag kände telefonen vibrera, men jag vart besviken. Skrev samma sak i ett vanligt sms, fick svar ett tag efter: "jag vet inte, får se hur det blir". besviken igen. Kändes inte som hon var väldigt intresserad. Om hon var ledsen eller så får jag be om ursäkt. Jag vill verkligen att hon kommer, har tänkt så mycket på hur kul kan bli, men jag är så rädd för att bli besviken. Om det inte blir nåt vet jag vad jag gör på Fredag kväll, träffar botten.
Förut ringde det. Jag ville så gärna att det skulle vara hon, men det var det inte. När jag lagt på så satt jag bara där, och kändes besvikelsen igen..
Hon kan ju samtidigt göra mig väldigt glad. Hon ringde i Fredags och berättade att det gått jättebra hos veterinären med hunden. Det kändes så bra att hon ringde mig bra för att berätta det. Igår när hon var på fest så ringde hon. Hon var full och hade kul, men hon tänkte ändå på mig och ringde. Jag kom fram till idag att jag är rädd att bli bortglömd, särskillt av henne. När vi sa att inte höras ikväll så sa hon "jag ringer nån annan istället". Det känns jävligt tungt..
Det blev ett långt inlägg det här, och jag har nog glömt hälfen av vad jag tänkte skriva. Jag läste i Calle Schulmans blogg att han letade efter en ny blogg att läsa. Det stod att den blogg ska ha korta inlägg och att sen ska uppdateras minst en gång om dagen. Jag tänkte då att det är min blogg, jag skriver hur jag jävla långt jag vill, och hur ofta jag vill.
Weeping Willows - Unchained Melody
