Magnusevangeliet

"Vem är normal? Vad ÄR normalt?

Jag träffade en klasskompis från gymnasiet för runt två veckor sen, han jobbar som beredskapssoldat, vet inte riktigt vad han gör, men han ska kunna ta sig till Skövde på 48 timmar. Jag tänkte på en sak då, att jag kan vara hos henne på max 24 timmar om det krävs.

Jag har jobbat 14 timmar idag, och ännu fler igår så jag är väldigt trött. Saknar henne

Om man kollar igenom mina sms så kan man föjla den berochdal bana som varit emellan oss. Det börjar med när hon var här första gången, sen när jag var uppe och kolade på hennes föl och träffade hennes kille för första gången, sen kom den där veckan, en speciell vecka var det. Den började med att hon ringde mig på måndagskvällen, men jag lät visst ointresserad, hon var lite ledsen och hennes pojkvän sa nått dumt om mig, som gjorde att hon mådde ännu sämre. På midsommar hade jag inte alls kul så jag ville hellre träffa henne, men hon tyckte inte att det var så stor idé för det skulle bli så kort stund, men sen ändrade hon sig, har inte fått veta varför än. Sen var hon här dagen efter och det var helt underbart. Det kändes mer och mer den där veckan att det fanns nått mer emellan oss.

Som när hon var här sist. Det kändes verkligen som det fanns nått mer emellan oss, hon kom hit helt oplanerat en Måndag kväll. jag städade lite snabbt, sen låg jag i soffan och väntade, kändes som när man var liten och fyllde år, när man låg och väntade på att dom skulle komma och sjunga, den känslan hade jag just då.
Två dagar senare var dom ihop igen. Jag känner mig lite lurad av den kvällen, inte av henne direkt utan av mina känslor. Jag kände tydligen på ett helt annat sätt än vad hon gjorde, men vi delade samma ögonblick, samma stunder, men tydligen med helt olika känslor.

Nått som gör mig riktigt nere är hur tanken på hur det har blivit, och hur det kunde ha varit. Om vi blev ihop i höstas, hur hade vi haft det då, bättre än nu hoppas jag. Jag mådde lite bättre idag så jag orkade ringa henne, vi pratade i 20 minuter, och hon sa att vi nog inte kunde träffas i helgen. Det känns väldigt långt bort från att dela livet tillsammans.

Kom att tänka på idag att hon har sagt att hon vill ha ett föl till, och sånt är rätt dyrt, inte för det är några problem nu, men för mig hade det varit det. Jag kan alltså inte uppfylla hennes drömmar..

Hörde en ny låt med Hello saferide igår, har bara hört den en gång, men den satte sig, som inte många låtar kan göra, kanske beror på vad den handlar om.

Hello saferide - Anna

Jag funderade länge på att göra den här tatueringen, fast med hennes ansikte istället, kändes som en bra idé, även om jag visste att det kunde bli jobbigt att förklara varför hon satt på min överarm, fast är det nån jag ska bära med mig resten av livet så är det ju hon. Nu tänker jag inte så mycket på att göra en sån tatuering, inte en sån iaf, nåt mer neutralt kanske..

Hon sa nått igår om att hon ibland ville åka ner till mig, och om jag sov skulle hon kasta småsten på fönster (som dom gör på film och så). Så nu tittar jag mycket efter hennes bil, inte för jag tror hon kommer att dyka upp, utan för att jag vill att hon ska göra det, även om det är med lite blandade känslor.


Tänk hur bra vi skulle vara ihop...

Idag har jag varit ledig, och det var första gången på länge jag varit ledig utan att träffa henne. Jag har inte tänkt så mycket på henne, så länge jag inte varit ensam iaf. Det har faktiskt känts rätt bra, eller bra, jag har inte varit nere. Känns lite som att jag var i en annan värld idag, med helt andra människor, gjorde saker som inte påminde om henne, träffade gamla kompisar. Jag kände mig som en annan människa, som jag gick mer in i "jobb-rollen", nån som inte har den så komplicerat. 

Jag har hållt undan känslorna och tankarna ett tag nu, när jag verkligen behövdes, men nu har allt kommit ikapp igen.
När jag var på biltema idag slog mig tanken om dom skulle var där, vad jag skulle göra då, kom väl inte fram till nått egentligen.

Jag har fåt nån slags fobi, eller vad man ska kalla det, mot ringar, på ringfingret, eller andra fingrar också. Det har nog mest med hennes ring att göra, det känns jobbigt varje gång jag ser den, men jag ser väldigt ofta andras ringar också, jag lägger märke till dom mer nu än förut, och så tänker jag på henne.

När det känns jobbigt emellan oss så funderar jag på ibland att försöka ta upp kontaken med en annan tjej, min första riktiga kärlek. Vi sågs i Februari, första gången på två och ett halvt år, och det kändes jättebra, inte alls konstigt eller så. Hon är förlovad och har en son, så det är inget sånt, men jag tror vi skulle kunna bli bara vänner, nu när jag verkligen lämnat det jobbiga som var emellan oss bakom mig. Vi har inte hörts av sen vi sågs, förutom en gång på msn, hon loggade in ikväll, en snabbis var det visst, jag sa att hon kunde höra av sig imorgon, får se om det blir så.

Känner att jag vill vara i min egen värd ett tag, och försöka lura mig själv att den inte alls är tom och ödslig utan henne. Jag känner att jag inte kan vara nått vidare stöd för henne när jag mår såhär, jag orkar inte med mina tankar och känslor

Vi har pratat på msn två gånger idag, och varje gång har hon frågat hur det är med mig, jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte direkt dåligt, men inte direkt bra heller. Jag skriver att det är ok, för det är det väl. Jag lever och mår ganska bra.

Jag har massa jobbiga tankar om allt, eller allt som har med henne att göra. Idag när jag betalade elräkningen så tänkte jag hur många siffror hennes kille har på kontot, en väldigt onödig tanke faktiskt.

Jag blir nere av varje liten tanke på att dom har ett liv ihop, vet inte varför. För några dagar sen så kändes det verkligen som det var vi, inte på det sättet men det spelade mindre roll då. Jag försökte tänka att om det är meningen att vi ska bli ihop så är det bara låta tiden att gå, fin tanke, det höll i två dagar tror jag.

Jag tänkte i söndags när jag var uppe hos henne att det är ju självklart att jag har det jobbigt. Hon var uppe och hämtade sin hund, och jag satt och väntade på henne, hon jag älskar över allt annat, utanför huset där dom bor ihop, har ett liv ihop, i en stad långt borta, vem fan kan vara glad då..

Har funderat på förut mest på hur hon har det, hon mår dåligt, hon är sjuk. Jag känner att jag måste göra nått, men jag får inte, inte för henne. Jag har lovat att inte säga nått, men jag är beredd att bryta det löften om jag blir tvungen, det värsta är att jag vet ju inte när jag kommer att bli tvungen, med avstånd och sånt, och att hon kanske aldrig anförtror mig sånt igen.
Jag sviker dig hellre i hundra år än står trogen vid din grav.

Hon ska komma hit på filmkväll, kanske nästa vecka eller så, det ska bli kul. Vi ska ha det mysigt, men inte för mysigt, inte för bra.
Jag kollade på kort från midsommardagen, dom två vi tog. Det var tur vi tog dom, för den kvällen var för bra för att vara san, det var den ju också...

 

Jag försöker hålla undan jobbiga tankar, speciellt nu när hon har det jobbigt. jag får inte vara ledsen och nere, jag måste vara stark så jag kan stötta henne, och det är lättare att kasta bort både tankar och känslor när hon är ledsen, vilken kanske låter heldumt, men så är det. Jag känner att det finns viktigare saker när hon har det jobbigt.
Men nu känns det som dom kommer tillbaka, har haft lite ångest känslor hela dagen försov mig och vaknade lite ångerfull, på nått sätt.
Hon berättade i går när vi sågs att hon ska få hjälp nu, eller i höst egentligen. Det känns jättebra att hon ska få det, men när hon berättade hur det hade gått till så kunde jag inte låta bli att jämföra, känner mig lite självisk bara. Att hon ska få hjälp beror nästan helt på hennes pojkvän, som har kontakter och pengar. Jag tänker på hur det vore om vi var ihop, då skulle hon aldrig få den chansen, inte fått hjälp, och kanske inte klarat sig till slut, bara för hon hade "fel" kille. Jag gör verkligen allt jag kan för henne, men om man tänker på det så räcker jag inte till, jag är inte lika bra, kommer aldrig att bli.

Vi kanske ska ses ikväll igen, fast jag vet inte om det är en så bra idé, inte när jag har såna tankar och känslor. sist jag mådde dåligt och vi sågs slutade i katastrof. Men det kanske går över så småningom.