Saknar..
Känner igen det här. Ikväll när jag skulle åka hem från en kompis så stod vi och pratade lite, när jag stängde dörren kom tomheten över mig direkt. Jag kom inte så långt och pratade med en annan kompis sen, när jag satte mig i bilen kom den där känslan över mig igen, tomhet. Hur klarade jag mig innan? Det kändes inte lika tomt då. Nu känns det som en stor del fattas i livet, som att jag nu låter livet gå på tomgång tills det löser sig.....
Det är mycket nu..
Tänkte att hon kanske kunde vara inne på msn så jag kunde beklaga mig lite. Det var hon inte. Jag ringde henne vid ett idag, bara för att höra hur det var med henne. Jag ringde två gånger igår och skickade ett sms, det är väl inte för mycket begärt att få ett svar, det går att ringa, smsa, msn eller mail, men inget. jag vet att hon har mycket nu men ändå, jag har ju varit väldigt dålig på sånt med iofs.
Satt och läste lite i henne blogg efteråt, från tiden då det var "vi". En del kändes som det handlade om mig, som när hon skrev om hur vilka förhoppningar hon hade varje gång det gröna skenet kom från mobilen, men det var ett inlägg om han med stort H, och det var inte jag. Det kanske är på ett ytligt sätt men det känns som hon var lite friare då, åkte runt mycket och så, men nu har ju nått tryggt och nått som varar, det är väl det hon vill ha nu.
Hon sa nångång att hon aldrig skulle kunna var otrogen. Synd sa jag. Hon sa då om hon var otrogen med mig skulle hon kunna vara det mot mig också, så det skulle inte vara så mycket att bygga ett förhållande på då. Om det är så att det aldrig kommer bli nått emellan oss så är det ju lika bra att jag tar det jag får, inte för att det skulle hända nått, var mest i teorin.
Känns fel att det är såhär, vi hör ju ihop, det ska ju vara vi. Önskar att nån kunde ha sagt nått, hur bra vi passade ihop.
När vi pratade idag och skulle säga hejdå sa hon att vi kanske hörs senare, jag var lite frågande men jag orkade inte förklara hur jag menade, kändes lite som när vi höll på att bestämma att ha sex flera dagar innan, eller jag var det väl, kände mig inte riktigt som "den spontana killen". Men när hon sagt att vi kanske hörs senare så har vi inte gjort det, men det kanske bara var nått man säger sådär, även om jag inte gör så..
Jag saknar verkligen henne, för en vecka sen var jag spänd och lite nervös för att hon skulle komma hit. Nu vet jag inte när vi kan ses nästa gång, tänkte försöka ta mig tid så fort som möjligt, men hon ska ju ha tid också. Det fanns en tid då jag var viktigast för henne, när hon alltid hade tid, eller tog sig tid, hon sa aldrig nej när jag föreslog nått, vi kunde prata på msn två gånger om dagen ibland, i en timme på dagen och några timmar.
Känns bara så fel...
Soundtrack of my morning...
Har tänkt och längtat efter henne hela morgonen. Jag tänkte på att jag är nog bättre mot henne nu, än när det var "vi", så nått gott har dte väl kommit ur der här. Det var så mycket att inte tänkte på då..Några sekunder efter jag tänkt det så spelade dom en låt i P3 som stämde väldigt bra....
Maybe I didn't treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn't love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
I just never took the time
You were always on my mind
You were always on my mind
Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me, give me one more chance
To keep you satisfied, satisfied
Maybe I didn't hold you
All those lonely, lonely times
And I guess I never told you
I'm so happy that you're mine
If I make you feel second best
Girl, I'm sorry I was blind
You were always on my mind
You were always on my mind
Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me, give me one more chance
To keep you satisfied, satisfied
Little things I should have said and done
I just never took the time
You were always on my mind
You are always on my mind
You are always on my mind
Sen spelade som en låt som jag kännt igen mig i många gånger: .Popsicle - Not Forever.
"I can´t stand to see you happy people smile"
Mustasch spelade i P3 live ikväll. andra låten var Bring me everyone, hennes favorit. Det är sju månader och två dagar sen vi stod och kollade på Mustasch. När dom började spela den där låten så vände hon sig om och sa :det är är den bästa låten". Hon har sagt att hon var lycklig då, när vi stod där. På morgonen åkte jag hem, jag vände mig inte om när jag gick emot bilem, för då skulle jag nog aldrig tagit mig hem, det skulle ta mycket längre tid iaf. Det var sista gången jag kysste henne. På vägen hem så lyssnade jag på Counting Crows, på skivan August and Everything After, det finns två låtar på den jag lyssnade på en del innan, resten orkar jag inte höra på. Jag kommer ihåg när jag åkte hemåt, många tankar i huvet, klockan sju på morgonen efter den underbaraste natten jag varit med om. Men på kvällen sen så sa jag nej. Nej till kärleken och lycka. Nej till att ha någon vid min sida. Nej till fler såna nätter. Nej till att kunna vara glad på riktigt...
Det var sista chansen jag fick. Det enda jag vet nu är att jag älskar henne och gjorde mitt livs misstag när jag sa nej. Jag vet inte om jag vill jobba med det jag gör, om jag vill bo där jag bor. Om jag ska satsa eller avveckla. Jag skulle nog flytta om jag inte hade företaget och det. Jag har inte så många kompisar jag träffar regelbundet, så om vi skulle ses varannan helg istället för varje så skulle det vara en mindre skillnad.
Jag är inte nere i en svacka, jag är nere i en grop, som jag grävt helt själv. Och jag gräver och gräver tills jag når botten eller tills det jag grävt upp rasar ner och begraver mig.
Jag tänkte på om det skulle vara så farligt att "vänta" på henne. Eller jag kanske har läst för många "vi blev kära igen efter 50 år ifrån varann" repotage. Men jag har ju ändå inget annat för mig, när det gäller kärleken iaf. Det vore väl nästan lättare än att leta efter "den rätta". Jag har ju hittat henne. Jag vet vad hon heter och var hon bor, det är ju en bra bit på väg.
Ohållbar inveckling..
"Den globala uppvärmningen har gjort Arktis intressant"
"Stora fyndigheter av olja, gas och mineraler kan gömma sig under om arktiska ismassorna."
Ja, men grattis då. Den globala uppvärmningen har gjort att isen i Aktis smälter, men då kan man borra efter olja. Det blir vara en ond varm cirkel av allting. Oljan ska fram till varje pris, även om det vore billigare med andra alternativ.
Såg nu på nyheterna om en film som handlar om hajfens industrin, som omsätter näst mest pengar efter narkotika. Såg ett klipp där som skar av fenorna av en haj och sen kastade i den igen där den sjönk till botten. Jag antar att dom svalt ihjäl sen. Känns förjävligt sånt där, men vad ska man göra.
Jag har kommit fram till att enda sättet är att inte bry sig. Det finns en bok som heter God is not great, som handlar om religonens luckor och förtryck, men jag tror inte att jag vill läsa den, jag kommer bara bli arg och känna mig maktlös. Jag försöker undvika allt sånt, jag kan ändå inget göra.
Enkelt sammanfattat: It takes a fool to remain sane...
Mitt cv från livet är inte mycket att visa upp..
När vi såg på tv i Söndags såg vi en trailer för sanningen minut. Jag sa på skoj att jag skulle anmäla henne till det, då sa hon att det fanns hon helst höll för sig själv. Ska inte skriva vad hon sa för exempel, men det hade med sex att göra. Det var inget jag jätte gärna ville höra. Det är jobbigt att tänka på vad hon gjort med andra. Förr så har hon pratat en del om det, men då hade jag inga problem med det, för då var det ju vi. Men nu har det hon sagt förut kommit åt mig på ett annat sätt.
En annan sak är att jag kommer nog aldrig få vara nära henne igen, så som jag varit förut. Om jag saknar henne är det bara att åka och hälsa på, om jag vill prata med henne är det bara att ringa, men saknaden att få vara nära henne finns inget som hjälper emot.
När hon sagt det där så frågade hon om jag hade haft nån vild period i livet, jag tror jag inte sa nått speciellt, men det närmast är väl gymnasiet. Hon hade sin när hon var femton. På ett sätt känns det som jag inte kommit nånstans i livet. Jag var full första gången i ettan på gymnasiet. jag har aldrig frågat chans eller varit ihop med nån i bara nån vecka. Jag blev av med oskulden rätt sent och har inte varit särskillt aktiv sen dess.
Det är inte viktigt för mig att jag inte gjort så mycket sånt, men jag tror att jag hade haft många nyttiga erfarenheter. Allt jag vill ha nu är en trygg relation, med nån som gett upp mig för längesen.
När det gäller sex är jag rätt kluven, när det gäller mig iaf. När det gäller sex i allmänhet är jag så jävla trött på det, finns ju överallt. Jag tycker man kan ha sex hemma, ifred. När det gäller mig så är jag som sagt kluven. På ena sidan så är det ju skönt och så, rent fysiskt. På andra sidan så kan man lägga till ett berg med känslor för den andra så blir det så jävla mycket bättre. Dom känslorna finns ju, men som som sagt har jag förlorat henne på det planet. Och att ha nära, härligt underbart sex med nån annan., vem fan skulle det vara? Det tog oss nästan tre år att komma dit, och jag orkar inte släppa in nån ny.
Jag känner mig ju rätt nere ibland och lite nere rätt ofta, men dom enda problemen jag haft egentligen är två jobbiga relationer, plus att jag blev mobbad på högstadiet, men det var ju längesen nu, så det har jag kommit över för längesen.
Det värsta som hänt mig personligen är kärleken. Första gången jag blev på riktigt så vart jag väldigt sårad, många gånger. andra gången vad det jag som sårade, många gånger. Vore trevligt att få se en annan sida också, nångång, men det finns så många (för många) i min omgivning som gått igenom så mycket värre saker, men som tar sig upp ur sängen varje morgon. Om jag hade en liten del av deras ork skulle jag klara mig rätt bra tror jag.
Eftersom kärlek är det värsta som hänt mig har jag haft en föreställning om att dom som har en pojk/flickvän är lyckliga, att det är det enda som behövs. Jag vet ju egentligen att det inte är så, men jag har tyckt det så länge att det sitter rätt djupt, försöker ändra på det.
Ikväll är jag lite nere, till och från. Jag har ingen aning om hur jag ska komma över henne, men det finns ju saker jag vet också:
Det jag kan göra är att låta tiden gå och försöka vara en bra vän.
Jag ska försöka vara en bra vän, även om jag vill så mycket mer.
Det kommer att bli jobbigt, väldigt jobbigt ibland.
Kom inte på mer just nu.
En annan sak jag funderade på är vilket som är jobbigast. Att vara vän med henne även om jag är kär, eller att inte var vän alls. Har inte kommit fram till nått egentligen, och jag brukar ju ändå inte göra det lätt för mig....
To in love to let it go...
Hon var här igår, känns redan lite overkligt. På morgonen väntade jag på att hon skulle ringa, till slut ringde jag, inget svar. Låg och tänkte att det kanske blir för sent eller om nått hade hänt så hon inte kunde komma. Jag hade jobbat rätt bra på deppigheten när hon ringde, och en dryg timme senare så såg jag hennes bil ute på vägen.
VI pratade lite och jag visade henne runt, eller jag pratade i telefon när hon gick runt i huset, jag bor ju inte så stort. Kändes härligt att ha henne vid vid sida, bokstavligt talat. Vi gick runt och tittade på allt, och sen gick vi in och kollade på tv, eller vi bråkade om fjärrkontrollen och vilken kanal vi skulle kolla på, precis som för nästan tre år sen, fast inga kyssar.
När jag skulle äta middag så ville hon inte följa med, det hade jag inga problem med, förstår att hon har svårt för en del saker. När jag kom tillbaka så låg hon och sov i soffan, den soffan som för några dagar sen kändes väldigt tom. Kände inte så då men nu när jag tänker på det så känns det jobbigt att ligga vid henne och se henne i mitt hem, men inte få röra henne, inte få stryka bort håret från hennes kind och pussa på henne.
Jag har kommit på en sak jag gillar med hennes pojkvän. Han har så bra ideér. Hon sa att han hade sagt nån gång att hon hellre ville ha mig och att hon skulle lämna honom. Det låter som en jättrebra idé tycker jag. Det känns ibland som det finns nått kvar, nått mer, men hon har bestämt sig. Hon har valt en väg som går ifrån mig, på det planet iaf och den vägen får man inte göra en u-sväng på....jag själv står nog i en återvändsgränd..
En annan bra sak med att hon har pojkvän är att hon inte är ensam. Visst, jag skulle ju vilja vara hennes pojkvän, men om jag fick välja mellan att hon skulle vara ensam eller att hon har sin pojkvän så tar jag det det andra. Hon behöver ha nån som stöttar henne, och jag kan inte göra det där jag sitter, inte jämt iaf..
Jag kan inte styra över mina känslor. Om jag kunde det så skulle vi varit lyckliga för längesen, jag ville vara kär i henne när vi träffade i början. men jag kan försöka att tänka på andra saker, som te.x att inte tänka på hur bra hon har det och att jag aldrig skulle kunna ge henne nått sånt, så kan jag tänka på vad vi har. Vi har en underbar vänskap, som tyvärr känns komplicerad ibland, men det kommer väl lösa sig, nångång...
En sak jag aldrig sa igår var att hon fick stanna hur länge hon ville, om hon ville skulle hon fått stanna i flera år...
"Jigssaw falling into place"
Kom hem nyss. Vart ett rätt mislyckad utekväll, var inget folk alls. Men jag får ju sova lite extra, och det behöver jag. Hon kommer hit imorgon, om allt går som det ska. Är rätt nervös. men det ska nog gå bra...
Ska sova lite nu..
Skriver av mig lite snabbt bara...
Jag kände mig bättre när vi pratade ikväll. Jag kanske bara behövde få prata lite om det du går igenom nu. I det fallet kan jag inte lova att att jag ska vara där för dig, men jag kan försöka..
Längtar till Söndag...
"Och när jag lagt mig ner hos dig inatt så säg att allt är bra "
Vad är det som händer egentligen? Det är en sak att jag går och deppar ihop av mina tankar och så, men så kommer det ännu mer problem. Mest för hennne, men jag går ju ner mig ännu mer, och jag tvivlar på om jag kan vara den vän som jag vill vara, och borde vara.
För bara några dagara sen var jag rätt glad. Jag hade gjort framsteg, jag hade börjat ringa henne mycket mer och var beredd att träffa hennes kille. jag hade to.m kunnat se att det kom nått gått ur det här, den sidan som hon säger att jag visat mer för henne den sista tiden. Nu känns det som allt är borta. Finns inget ljus, inget hopp. Hur ska vi kunna vara vänner? Hur skulle vi inte kunna vara det?
Vår sista natt ihop känns så lång bort så det känns som att det knappt har hänt. Känns som matrix. Jag fick se en glimt av den "rätta" världen, men jag fegade ur och nu sitter jag in min gamla tomma värld, och försöker minnas den andra världen...
"Vi tar oss aldrig mera dit igen"
Tankar en vanlig kväll....
Jag halvlåg i soffan och såg på tv, jag blickande plötsligt bort på den andra delen av soffan, den var tom, som resten av tilvaron. Hon kunde ha varit där och fyllt tomrummet, men jag lät henne inte göra det. Eller så fanns det inte så mycket tomrum då.
VI hade nått speciellt, såg saker i varann som inga andra, och vi hade inte knappt börjat.
Vart ska jag göra av alla känslor och tankar? Vad kommer hända med oss? Är det så att det finns en speciell för alla? Den "rätta". I så fall har jag hittat henne, och förlorat henne. Vad finns kvar då? Saknaden av det som aldrig blev. Vad finns kvar av livet då? Om man resten av livet bara träffar såna som inte är lika bra, eller som man inte orkar släppa in, bygga upp nått nytt med. Det har tagit oss tre år att komma dit vi är. Jag orkar inte börja från noll, inte för att det kanske blir till nått, orkar inte satsa, orkar inte försöka, vill inte försöka...
Allt känns bara fel. Allt som hänt, allt som jag gjort henne. Känns fel att vi är ifrån varann....
Going down
Har knappt lust med nånting. Har verkligen sett fram emot att hon ska komma hit, men nu vet jag inte. jag skulle vilja säga att det inte har med henne att göra, men allt har med henne att göra, men olusten har inte med henne att göra. det komemr bli kul om hon kommer hit, om jag känner olust får jag tvinga mig. Har ofta kännt olust, inför mycket, men ibland är det bara att tvinga sig..
"Nästa gång jag föds ska jag inte tveka"
/Emil Jensen
Problem i mindre skala..
Kanske skulle flytta istället? :P
"Show must go on"
(Jag började skriva det här på Lördagkväll)
Det spelar igen roll om man har en bra anledning, att sitta hemma en Lördagkväll känns deprimerande. Jag sov knappt två timmar i natt så jag behöver nog inte göra nått ikväll.
Jag tror att om jag hade ett förhållande så skulle jag nog bli lika tråkig som jag tycker andra är nu. En kompis vet jag inte när jag träffade sist, och en gång när vi skulle ha med honom på nått så skulle han vara hemma för hans tjej skulle jobba, en väldigt märklig ursäkt iofs. Men jag skulle nog var hemma mer, om det fanns nån mer hemma.
Jag var uppe hos henne igen igår. har blivit tre gånger på en vecka, tretton mil enkel resa, men det har det varit värt tycker jag. Vet inte hur mycket sömn jag förlorat men det är nog 5 -6 timmar per gång.
Jag har blivit lite förvirrad dom senaste dagarna. Först så förstod hon att jag inte ville träffa henne kille, sen vart det viktigt för henne att vi träffades, hon tyckte att det var lite barmsligt också. Ja, känner hon så så. jag vet inte om det är så barnsligt, det gör ont att se dom ihop, man vill inte ha ont, alltså undviker jag det. Men jag gick med på det eftersom det var viktigt för henne. Han hade visst accepterat att hon vill var vän med mig också. Jag har sagt att jag ska försöka lägga mina känslor åt sidan, för hennes skull.
Det började sådär, igår när jag vaknade så var jag deppig från början, men det gick över och resten av dagen kändes det ganska bra, tänkte att det inte skulle göra så mycket att behöva träffa honom ikväll, men jag försökte att inte tänka för mycket på det heller. Men när jag kom fram var det bara hon där, som vanligt och vi åkte iväg. Det känns lite synd för att jag är lite rädd för att den där känlsan blir svår att få tillbaka, att det vore inte så farligt att se dom ihop.
Jag hade hunnit att bli rätt sur eftersom min torkare inte funkar på bilen och att det var spöregn.
Jag hade också bokat en Winnerbäckbiljett som hon skulle få, och jag hade tänkt ut det rätt bra, tyckte jag. Det var bara det att det fanns inte ett enda ställe som hade öppet där man kunde lösa ut den. Tills slut fick jag bara visa pappret och
säga det till henne, och jag vart väldigt överraskad. Jag tror inte jag gjort henne så glad förut nångång, inte som hon visat så iaf.
Det vart det vanliga att åka runt och stanna och prata. Jag hade tänkt att vi skulle äta nånstans men det kändes inte så viktigt. Det var väldigt trevligt att prata. Förra gången var det mer att hon försökte få mig att inse att det aldrig skulle bli nått emellan oss, nu kunde vi bara prata om det, och det gjorde vi. Hon sa att hon verkligen älskade mig, då. Sen så kom vi fram till att vi verkligen hade nått speciellt, nått alldeles extra. Det har vi fortfarande, men inte på samma sätt. Vi hade klarat allt ihop, inget hade kunnat stoppa oss. Synd bara att det var jag som stoppade. Det är ju skönt att få höra att hon tänker/tänkte såna saker, men också så jävla deppigt att det aldrig blev av. Hon sa att hon hade haft fantasier och kallat mig älskling för sig själv....Snacka om kasta vinstlotten. Hon säger att hon kan sakna tiden vi hade, men att det känns fel att göra det. det känns som att hon kan se tillbaka på det och känna att det var rätt bra. Jag har svårt att tänka på den tiden utan att bara känna saknad...
Det kändes bra och hon "fick" ringa sin kille utan att jag tyckte att det var jobbigt och så, men det vart lite jobbigt när hon visade filmer och bilder i mobilen. Det var en film där han filmade när dom åkte till Elmia, han kallade henne älskling och hon ville inte bli filmad, hon körde hans bil...
Det vart sent som vanligt och när jag skulle släppa av henne så tyckte hon att jag skulle hälsa på honom. Jag ville inte riktigt och var dessutom trött och mådde rätt dåligt, hade ont i magen och så, så jag "slapp" Kom på sen varför jag mådde dåligt, jag hade inte ätit på tio timmar, jag åt middag klockan fem och då var klockan tre på natten.
Om det går som det är tänkt så ska hon komma hit på Söndag, om en vecka exakt. Det känns bra, lite nervöst kanske, men mest bra, synd att hon kommer att åka hem också. Jag måste städa och fixa hela veckan, har börjat med att slå ihjäl lite flugor.
Idag (Söndag) är det deras halvårsdag, känns lite jobbigt. Jag kommer nog inte att grattulera, tyvärr. Jag kan sitta hem och dricka gravöl för oss istället, eller inte tänka på det alls. Och så har han hittat på nått för henne på Lördag, nån slag överaskning...
Jaja, i första hand ska jag vara en bra vän, den bästa, om jag kan.
You don´t need to remember me..
Kom ihåg mig då med Lars Winnerbäck är en låt som betyder mycket för oss båda, men jag kom på igår att den behöver inte betyda så mycket egentligen. Texten handlar ju om att vad som än händer så ska personen komma ihåg honom. Jag vill vara där, när det händer jag vill inte vara ett minne för henne, jag vill finnas på riktigt. Det kommer säkert komma en tid, även om det kommer dröja länge, då vi bara har minnen. Då kan vi minnas, nu ska vi uppleva. Förhoppningsvis så kan jag leva efter det här också, så det inte bara blir fina ord.
Jag var ju hos henne i Tisdags. det var trevligt till en början, och en stund till. Satt och pratade som vanligt i bilen några timmar. Var många olika saker som togs upp, bl.a sexfantasier, vilket jag inte var så sugen på att prata om, särskilt inte med den som jag allra helst skulle vilja ha sex med. Sen så sa hon att hon tänkte på en sak när jag sa att jag älskade henne. Hon såg på mig och sa "-Du måste inse att det aldrig kommer bli nått emellan oss". Den känslan jag fick av att höra henne säga det är obeskrivlig. Kändes som jag blev misshandlad. Visst, jag har tänkt mycket och att jag inte ska hoppas på att det kommer bli nåt i framtiden, och även om det skulle ta slut emellan dom så betyder ju inte det att det kan bli vi, och om det skulle ta slut inom nått år emellan dom så vill jag försöka vara en bra vän,i stället för att fundera över vad det skulle betyda för oss. men som sagt, att se henne i ögonen och höra henne säga det...det var hårt, minst sagt.
Vi pratade om det som var förr. Hon så att hon kände att jag hade henne som nått slit och släng. jag har aldrig tänkt så, hon var så mycket mer, men det känns jobbigt att hon känner så. Jag trodde hon var nöjd med det som var, hon sa aldrig nått annat iaf, inte förens det började bli lite mer, eller vad man ska kalla det. Jag anklagar inte henne för att inte säga nått, det är bara synd att det blev så.
En bra lösning på problem är att ersätta dom med värre problem, eller bra, ,men det funkar ibland. Hon har inte mått särskilt bra sen vi sågs, vet inte hur stor skuld jag har i det. Det värsta är att det är inte bara jag som riskerat att förlora henne, alla andra som känner henne löper och den risken. Hon kan dö, jag har svårt att ta det till mig. Jag vet inte hur nära det har varit förut, men det har varit för nära. Om man går på gränsen för länge så snubblar man till nångång. Om nåt händer henne är risken att jag får reda på det sist av alla, jag som (tror jag) är hennes närmaste vän.
Jag har tänkt och har bestämt mig för att försöka lägga mina känslor för henne åt sidan för att kunna vara en bättre vän för henne, hon behöver det. jag vet inte hur det kommer gå, men jag ska försöka, om det inte går så får jag försöka igen, och igen, och igen, Jag gör det för henne, hon är viktigast, och kanske det är nyttigt för mig också.
En sak jag tror hon missuppfattat är att jag känner att det hon varit med om är för jobbigt för mig. Visst är det jobbigt men jag har aldrig tvekat för henne, inte pga av det. Det som är jobbigt nu är ju mina känslor för henne. Jag vill stå vid hennes sida, hur kämpigt och jobbigt det än är. Det är bara det att jag förut inte vetat hur eller vad jag kunnat göra..
Igår när jag pratade med henne på msn så sa hon att jag kunde ringa om jag ville diskutera, efter tio gick det bra. Jag gick och lade mig på soffan, bara det är skönt, hinner inte göra det så ofta. Tänkte kolla på lost och ringa henne sen, jag somnade, och vaknade runt halvtolv. När jag skulle stänga av datorn så var hon inne på msn ,så jag fick förklara mig nästan direkt, men hon hade visst redan blivit besviken.
Vår värld finns på kartan och den pricken ska bara växa....
Kom ihåg mig då..
Jag är riktigt rädd nu. Jag pratade med henne för två timmar sen, hon sa att hon var tvungen att fundera. Känns som jag håller på at förlora henne. Om jag gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon betyder allt för mig..
Det får inte hända..
The man on a misson failed...
Jag misslyckades.....
Jag vet knappt vad som hände. Kändes som en film. Hon gick ur bilen med tårar i ögonen och om det vore en film borde jag sprungit efter henne men jag var helt tom, är helt tom fortfarande....
Förlåt...
Meningslöst..
Jag tänker på henne när jag vaknar, och undrar hur jag ska orka med ännu en dag utan henne. Försov mig i morse också, fast jag har inte gått upp i tid på länge. Jag bryr mig knappt. Jag gör saker för att dom måste göras, träffar kompisar för att inte känna mig helt ensam, men så fort jag är själv så känns det bara tomt igen. Saknar dig...
Hur fan kunde det bli såhär...
"Tittar i en atlas bläddrar och gråter
Vad är det med dig säg det
Alla kartor och städer vatten och platser som vi aldrig ska få se..."
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Jag är inte bitter....
Satt och kollade i en gammal kompis bilddagbok förut, eller kompis. Vi har ju känt varann sen lågstadiet men vi vi träffas aldrig. Sist sågs vi på statoil när han och några skulle hyra film, jag var skittrött och sa bara hej och nått om att det inte fanns några bra filmer i hyllan. Han hade iaf bilder på när han var i Skåne hos en tjej, sin tjej, var det tydligen, och allt var så mysgt och gulligt.
I Christer i P3 för nån vecka ses pratade Rebecka Vinterbarn Elg om att hon var nykär och kände sig som femton. Hon har nog aldrig pratat förut om lycklig kärlek. Jag känner mig faktiskt lite provocerad ibland, av lykliga männskor, som är kära. I Lördags när vi skulle gå in på en mack så stod det några utanför och hånglade, jag sa lite halvhögt att dom kunde väl åka hem och hålla på. Dom hörde nog inte, eller så brydde dom sig inte..
It´s a knife i the heart not having you around
She stodd in front of me for more than two years and just wanted me to love her..and now it´s to late...
Den här kvällen känns märklig, det går upp och ner som, vanligt. Satt förut och såg på power of ten och plinkade på gitarren, och solen sken och det kändes rätt bra. Efter ett tag gick det över, och nyss så hade jag så mycket tankar i huvet att allt bara snurrade, gick inte att tänka på bara en sak..
Vi sågs igår, efter lite "diskussion". Hon har skadat foten och kunde inte köra bil, och jag tänka att jag fick väl åka hela vägen upp till henne istället, men jag ville inte under några omständigheter träffa hennes kille, eller ens se honom, jag orkar inte. Nån dag måste jag väl träffa honom, och hon säger att det skulle betyda mycket för henne.
När jag kom upp och ringde henne för att få vägbeskrivning så sa hon att hon tyckte att jag skulle komma upp och hälsa. och jag sa att det var bara att glömma, sen slog mig tanken att hon hade med sig honom ner för att hälsa på mig. Jag åkte sakta fram och tillbaka på gatan och kollade lite, om han var med hade jag inte stannat. Nu var det inte så men hon sa att hon hade försökt att få ner honom, och jag fick förklara igen att jag tycker att det är väldigt jobbigt.
Vi åkte mest runt ett tag och visste inte vad vi skulle göra, tills jag tröttnade lite och svängde in på en parkering och stängde av. sen pratade vi lite och tog kort på oss. Så nu finns det kort på oss, även om det känns lite efterkonstruerat, men bättre sent än aldrig, som man säger.
Vi satt och pratade en lång stund. Det finns en del jobbiga saker som hände fär längesen som vi aldrig riktigt pratat om, så även om vi är över dom så måste vi ta upp dom fortfarande. Jag tog upp en sak som fick henne att gråta, jag ville nästan inte göra det men jag kännde att jag var tvungen, fick trösta henne med, och det kändes bra. Jag har inte kunnat finnas där för henne som jag velat..
Hon säger att jag är mycket mer ödmuk och visar mer omtänktsamhet, det känns skönt att höra men det bästa är nog att jag inte ens tänker på att jag är det, det kommer av sig själv. det går bara bättre och bättre att prata med henne, Jag tycker verkligen att vi kan prata med varann, men jag blir överbevisad hela tiden känns det som.
Det känns som att vi känner och tänker samma saker, men inte samtidigt. Om vi hade gjort det så hade vi nog varit omöjliga att skilja åt, kan inte sluta tänka på hur det kunde ha blivit. Vi tycker båda att vi hör ihop, som vänner då, får det väl bli...
När jag skulle släppa av henne så satt vi och pratade lite till, om att hon tror att han har köpt ringar till deras halvårdag. det känns väldigt jobbigt, våran halvårsdag skulle väl varit för ett tag sen. Sen gick han förbi, med hennes hund, jag visste inte vad jag skulle göra, men det vart gasen i botten så jag kom bort därifrån. Vart lite mer prata. Sen gjorde jag en sak jag tänkt på i flera dagar, som jag kännde att jag var tvungen att göra, hur det skulle tas emot. Jag såg henne i ögonen och sa "jag älskar verkligen dig". Reaktionen var väl som väntad. Hon sa att sa hon kommit över mig nu...
Känner mig tom så jag får inte ur mig mer idag..
"Res mig opp, ge mig lust att hänga på
Jag ska värma dig Anna, jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå Hitta en hem vi två"
Lars Winnerbäck - Timglas
Too Late For Changes
Livets känns meningslöst. Inte så att jag vill lämna det men det går på tomgång kan man säga, det får bli som det blir, det spelar inte så stor roll. Ungefär som när jag åker på småvägar i 110 km/h och inte riktigt bry mig om vad som kan hända.
Hon tror att hennes pojkvän ska ge henne en ring snart, hon visste inte vad hon skulle göra isf. Jag var inget vidare stöd, det brast för mig när hon skrev det. Jag är väldigt dålig på att gråta men jag hann med tre gånger under tiden som vi pratade, har blviit mycket sånt på sistone. Sen så börajde hon prata om att om vi var ihop hade hon inte förväntat sig nån ring, och att jag inte skulle kunna tänka mig att hon ville ha en. Hon har också trott att jag inte skulle vara lika omtänksam som honom. Att när jag frågar hur det är med henne så är det för att man ska det, inte för att jag bryr mig. Det känns så jävla hopplöst, visst, jag har nog varit dålig på att visa hur mycket jag bryr mig om henne, men har jag inte kommit längre än så ,att hon inte vet att jag bryr mig massor om henne så vet jag inte vad jag gör.
Jag har sagt att jag älskar henne. Enligt mig är det det största man kan säga till nån, det där med omtänktsamhet "ingår" i det, även om man behöver visa det lite extra.
Innan hon hade pojkvän så blev hon glad när jag frågade hur det var med henne och så, men nu kändes det som att jag gjorde det för att man "ska". jag har inte förändrats, det är nog hon som har det isf.
Fan, Halva samtalet känns bara som en jämförelse emellan honom och mig, och inte till min fördel, det är det aldrig. Även om jag tycker att han är en osäker idiot...
Har bara hunnit med hälften ,men jag orkar inte mer. Det gör så jävla ont..
Jag vet inte om jag klarar det här...
Fina ord men...
Jag kommer ihåg när dom hade blivit ihop. En kväll när jag pratade med på msn så sa hon att hon sagt ifrån att kolla på film med honom för att prata med mig, för jag verkade deppig. Här om dagen så sa hon "måste sluta nu, nån blir sur och svartsjuk..." När vi pratade om att han var svartsjuk så sa hon att hon hade sagt att dom inte hade nån framtid ihop om han skulle hålla på som han gjorde, men nu var det tack och hej direkt.
Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara svartsjuk, jag skulle aldrig vara det, när det var "vi" så pratade vi om ibland vad hon hade gjort med andra killar och så, jag hade inga problem med det. Tills nu då.
Jag är ju svartsjuk nu, på typ alla som varit nära henne. Hon berättade om nån pojkvän hon hade i åttan, jag är avundsjuk på honom, han är ju iaf hennes ex, jag klarade inte ens av att misslyckas med ett förhållande..
När vi sa hejdå sist vi sågs sa hon att jag fick ta mig tid att ses snart igen. När jag frågat för tredje gången om vi skulle ses imorgonkväll så sa hon att hon behövde ha det lite ledigt och lungt, som om det vore ansträngande att ses. Jag förstår om det är jobbigt, första arbetsveckan och så, jag är bara så jävla rädd för att vi ska komma ifrån varandra..
När vi ses eller pratar är det en del jag håller inne med, mest för att det inte ska bli för jobbigt. Som sist när hon sa nått om att jag hade sagt att jag aldrig skulle kyssa en tjej som snusar, och tyckte att det var ju bra att hon hade börjat med det nu. Jag tänkte att vore det bara snuset som stod i vägen för mig att få kyssa henne så skulle det inte vara nått problem längre.
Eller som när vi pratade om barn. Jag sa at jag var väl inte så sugen på att ha barn, då sa hon att det kanske var lika bra att det inte blev nått emellan oss, vet inte hur alvarlig hon var men det sved iaf. Mest att hon sa det, sen tänkte jag hur jävligt det kändes om hon hade sett mig som far till hennes evetuella barn, och det kastade jag bort....
Det kommer inget gott ur det här....
Längtan...
Idag har varit riktigt jobbigt. Längtan bara sliter i mig. Har mått bra korta stunder. När jag hade en av dom så ringde jag henne, inget svar. Fick ett sms sen, hon jobbade visst, hade glömt bort det. Var ju bara tredje gången som hon jobbade, så jag har väl inte vant mig än.
Jag ringde henne igår vi pratade i över en timme, pratade lite på msn på kvällen och fick ett sms idag, men längtan är värre än nånsin känns det som, och det finns knappt nått som hjälper. det enda som hjälper är utom räckhåll.
Det jag får "nöja" mig med är att träffa henne, försöker att ta mig tid så vi kan träffas så ofta vi kan, vilket inte blir så ofta egentligen. Vill bara få träffa henne och prata med henne, det är en önskan som åtminstone går att uppfylla. Går så bra att prata med henne, men jag skulle hellre prata med henne i sängen eller soffan, inte i bilen eller på Mcdonalds...
Molgan...
Idag har det var extrem bergochdalbana ( är det ett ord ? tror knappt det).
Jag blir rätt ledsen när jag tänker på hennes finfina liv hon har, eller att jag är så utanför. Kändes rätt tydligt ikväll. Hon satt och åt med sin kille och visste inte om hon orkade prata på msn ikväll. Jag vet ju att jag betyder mycket för henne, men det tar inte långt tid förens jag börjar tvivla, inte på henne utan att jag är nån som betyder nått, en gång var jag allt för henne, det var inte så längesen...
Det här med msn och sms känns rätt löjligt egentligen, men är så jävla dålig på att ringa. Runt årskiftet så mådde hon dåligt, vet faktsikt inte av vad, och jag ville så gärna ringa henne, men jag var rädd, rädd för vad jag skulle få höra. att hon skulle vara jätteledsen, kanske gråta och jag skulle sitta 13 mil bort och inte ha nått att säga, eller kunna hålla om henne,
Ett tag efter det så ringde jag, och då verkade allt bra, hon hade flyttat till sin kille, hon pratade med nån i bakrunden, efteråt kom jag på att det var nog han, kändes jobbigt, ville inte var med om det igen. Så därför ringer jag inte, inte om vi sagt nått om det innan iaf. Att jag inte ringt förut är väl helt enkelt att jag är dålig på det, sen hade jag nån idé om att det skulle bli roligare att träffas, typ att uppleva en sak till man saknat, rösten. Men nu känns det bara så jävla dumt..
Hon är så mycket för så många. I Lördag skulle hon äta middag med sin killes föräldrar. Dom har säkert sagt nån gång: "vilken trevlig flicka han har hittat". Hon hade nyklar dit to.m deras kompisar pratade säkert om dom, att dom skulle bli ihop. Knappt nån av henens kompisar vet att jag finns, dom som vet det tycker inte om mig, killkompisar iaf. Jag skulle lika gärna kunna vara hennes låtsaskompis, finns ju knappt några bevis för att jag finns, finns inte ett enda kort på oss ihop, efter snart tre år.
Jag vet att allt är mitt fel, och jag ångrar mig. jag har tänkt att försöka prata lite mer om henne iaf, mina kompisar har ju träffat henne nån gång, men det har inte blivit av riktigt. Det har varit rätt skönt att hon varit lite utanför, och hon har tyckt samma om mig. Det är ju en del skitsnack och sånt, men ingen kände ju henne, så dom kunde inte säga nått. Jag tänkte att det löser sig den, när vi blir ihop, så det kanske aldrig löser sig då.
Hon pratar om att hon vill komma och hälsa på, men jag vet inte. Ett problem är att mina närmaste grannar är mina föräldrar, bor på samma tomt, jag har aldrig haft nån nära relation till dom, inte som andra har. Just det känns som ett mindre problem, det skulle ju bara vara att säga "Hej, det är är min tjej..." Nu är hon ju inte min tjej, utan det största misstag jag gjort, att hon inte är min tjej. Att hon skulle vara hemma hos mig vore ju som mina drömmar skulle gå i uppfyllelse, jag vill ju dela livet med henne, dela vardagen, men lika fort som hon kommer hit kommer hon att åka härifrån, och jag kommer sitta här och och se mycket mer av det jag missade. Jag vill inte göra vissa saker med henne för jag vill inte se vad som kunde varit, se vad jag missade. Jag saknar henne så jävla mycket, men saknaden går inte över av att ses eller av att ringa. Längtan är så jävla stark. Jag skulle lämna allt för henne, om jag fick chansen.
I Lördags fick jag höra henne säga dom där tre orden igen, till sin kille, Jag älskar dig. Jag vart lite sur, för det var runt 20 minuter kvar tills jag skulle åka, så jag tyckte att hon kunde vänta, men det gjorde hon inte. Det gör så jävla ont att höra henne prata med honom. Jag begär ju inte att hon ska anpassa sig efter mig, men nu var det inte så mycket tid det handlade om.
Jag vill hålla hennes liv lite på avstånd, jag måste det. Hon sa en gång att jag kunde ju hälsa på nångång, i deras hem. jag tror inte det, det skulle kännas som ett långsamt självmord, Jag vet att jag måste acceptera att det är dom, men inte nu, tiden måste gå, jag måste gå vidare, eller nått. Det här med kärlek är slut nu, blir ju bara värre, förlorar mer och mer varje gång.
I somras skulle vi på konsert på en Mc-klubb, men vi kom inte in. Vi åkte in till stan och käkade och lite. Sen sa vi " nu åker vi hem". Hem. Det var enda gången som "hem" betydde att vi skulle till samma ställe, skulle kunna haft det så varje dag. "Ska vi åka hem ?" "Jag är hemma" osv....
Bara vara vänner...
Ibland känns det bara omöjligt, och en del är ju det med. Vi kommer aldrig komma tillbaks till det som var. Hon sa att det kändes fel att sakna "våran" tid, jag tycker det känns helt fel att det tog slut, det kunde har varit en början.
I morse låg jag och halvdrömde om att hon skulle följt med mig hem efter vår sista natt ihop. Hade visat henne runt och så, lite iaf, mest hade vi nog sovit, det var det jag gjorde när jag kom hem, när jag åkte ifrån henne. Jag kommer aldrig mer komma dit..
Känns så svårt ibland, hon blandar ihop vad jag vill med vad jag kan/orkar/tror. Jag vill verkligen att det ska funka emellan oss, och jag kämpar för att det ska det. Då känns det rätt jobbigt när hon tror att jag inte vet om jag vill vara vän med henne. Jag vill vara hennes vän, vill ju vara mer än så, det är ju det som krånglar till det.
Jag har funderat många gånger om vi, eller jag, skulle ta ett uppehåll, men det känns inte som jag skulle orka det, vill inte missa vad som händer i henens liv, även om jag inte riktigt vill veta allt, och när hon var sjuk för ett tag sen kände jag att om nått skulle hända henne, skulle jag vara den sista som får veta nått. Om nått riktigt hemskt skulle hända så är dom omkring henne upptagna med sin egen sorg, inte orka tänka på nått annat...
Han åker i till stan ibland och irrar runt där som ett fån...
"Känns som att vi är riktiga vänner, kan prata så bra med dig. Synd att du är kär bara, det krånglar till det hela lite, men inte så mycket att det inte skulle fungera. Hade jättekul idag =)"
Det behövde jag verkligen läsa, känns som att det är verkligen värt att kämpa för, att vi ska kunna vara vänner. Är man bitter (som jag är ibland, eller ofta) så kan man ju säga att vara vänner är det bara det näst bästa. Men jag har henne mycket hellre som vän än inte inte alls...
Finns massor att skriva, men en veckas sömnbrist gör sig påmind...
Hur man tänker rätt...
Hon berättade nyss att nån slagit sönder alla rutor på hennes bil, hon sa inte så mycket mer, var ju rätt ledsen.
Först kändes det förjävligt, sen tänkte jag på vem kunde kunde ha gjort det, inte för att jag har nån aning. Känner inte ens hennes kompisar, så jag har ju ingen aning om vem som vill henne så illa. Tankarna forsatte med att vara glad att hon har en pojkvän med mycket pengar, så bilen kan nog fixas rätt snart och sen tänkte jag att om hon hade bott hos mig hade det inte hänt, då kände jag mig väldigt självupptagen.
Då började jag fundera. Vad ska jag tänka? Vad är rätt?. Det finns väl inget rätt eller fel när det gäller tankar, eller jo, vissa extrema fall. Om en tjejs pojkvän dör och man tänker "då kan det ju bli vi", då tänker man väl fel iofs.
En annan sak jag tänkte idag är att jag tror ju knappt att jag kommer se nått gott i det här som blev emellan oss, men om man har lite fantasi så kan to.m jag se nått positivt i att det aldrig blev vi. Om hon skulle bli nån slags galen mördare som torterar sin pojkvän i flera veckor, då är jag ju tacksam för att jag inte är hennes pojkvän. men chansen/risken är väldigt liten, som tur är....
Nu ska jag sova, hoppas jag har fått ett sms från henne när jag vaknar...
Var det allt...?
Så var valborg över. Hade sett fram emot kvällen, men inte velat hoppas på för mycket, och det var tur. Visst var det kul men inte som förra året. Då hade jag ju också nått vemod över dagen efter, men det var över att det roliga var slut.
Även om jag var full och träffade mycket folk så saknade jag henne. Tänkte att jag hellre skulle titta och titta på torkande målarfärg med henne, än att vara på fest, ensam.
Sen har jag fått en liten ålderskris. Kom på att för 6 år sen gick i ettan på gymnasiet, och drack hembränt. Känns inte så längesen. Krisen handlar om vad jag gör om ytterligare 6 år. Redan känns det som dom roliga dagarna var för längsen, hur ska det då kännas när jag är 28 29 år.Jag har blivit vuxen, på pappret och borde ha gjort nått med mitt liv, uppnått saker .Eller deppa över att inget blev som jag hade tänkt, men jag har ju svårt att tänka på det, hur det kommer att bli.
En tjej som gick på gymnasiet samtidigt som mig har två barn, och är förlovad. Jag har inte ens haft ett riktigt förhållande. Det har inte blivit så, helt enkelt. Känns som jag lever ett passivt liv. Saker bara händer, jag låter dom hända och sen går det som det går. Ett bra exempel är när vi ska hitta på nått på helgerna. jag kanske har nån idé men så säger dom andra nått annat och så blir det så.
Men det här med förhållande får vänta, jag varken vill eller orkar träffa nån, och det är väl när man minst anar det som det händer, men om man tror att nått oväntat ska hända så händer det inte, sen så har jag ju inte ens börjat med att fundera över att komma över henne. jag kan inte ens känna igen mig i låttexter som handlar om saker som varit, för jag är mitt i det.
Jag känner mig ensam ibland, oftare nu på senare tid, jag har alltid velat ha nån speciell att tänka på, jag kommer ihåg när jag hörde en låt och jag kände att jag inte hade nån att tänka på till den låten, kändes konstigt, men jag blir inte kär. Har varit kär två gånger, på riktigt. Första gången var för fyra år sen, den andra är nu. Däremellan har jag varit intresserad av en del, rätt många när jag tänker efter, men det har aldrig blivit mer än det. Det är därför det känns extra jobbigt, hon fanns ju där, i två år hade jag chansen, nu sitter jag och ser vad jag förlorat.
När man är ute på helgerna så känns det som man är där för en anledning, iaf när man har druckit. När man är nykter så är man där för att det var inte roligare hemma. Igår kändes det som man skulle träffa nån, att det var därför man var där. Känns som en hopplös jakt på nått sätt, att hitta nån man kanske känner lite och prata med. skulle var rätt skönt att slippa det, skulle vara skönt att ha henne, skönt att vakna upp brevid henne, skönt att slippa tänka på det som varit och det som kunde blivit, skönt att gilla nuet och leva i det, skönt att ägna tankarna åt att fundera ut hur jag kunde göra henne lycklig.....
