Magnusevangeliet

Jag hade inte tänkt att skriva ikväll, är egentligen för trött, men jag kände att jag behövde få skirva lite.

För nån dag sen så "sammanfattade" jag hela situationen som jag är i för mig själv. Nu tänkte jag försöka skriva ner det.

Jag är kär, i världens finaste tjej, Jag älskar verkligen henne. Hon är mer upptagen än hon någonsin varit och jag hade henne framför mig i flera år och om jag bara hade velat så hade det varit vi, men jag insåg det försent. Nu försöker jag vara en bra vän, men känslorna har alltid funnits kvar, det har gjort vissa saker extra jobbiga. Jag har väldigt ont om tid och det är 12 mil emellan oss så det är svårt att bara en bra vän, som är där när det behövs. Jag orkar inte träffa hennes pojkvän eller komma hem till dom. Jag har sett dom ihop en gång, och jag vill aldrig utsätta mig för det igen. Hon är sjuk också, även om hon inte vill erkänna det. Det har varit riktigt allvarligt några gånger. Ibland har jag blivit extra glad av att höra ifrån henne, för då vet jag att hon lever och inte ligger på sjukhus, nån gång har jag skickat sms bara för att få veta att hon lever.

Finns säkert mer att skriva, men det jag kom fram till var väl att det inte alls är konstigt att jag är nere ibland, det vore nästan mer konstigt att vara glad.

När vi sågs igår så pratade hon om att hon inte angett mig som anhörig. Skulle hon göra det skulle några ringa och prata om henne med mig och så skulle man gå på ett möte med hennes andra anhöriga, som jag aldrig träffat, förutom hennes kille då. Jag kan nog inte tänka mig nått som skulle kännas jobbigare än att sitta på det där mötet med hennes föräldrar pojkvän och kanske nån vän. Skulle jag berätta för hennes kille hur mycket hon ljög te.x. Det skulle vara bland det värsta jag skulle vara med om. Men jag är ju hennes närmaste vän, jag om nån borde väl vara där. Känns som att jag sviker lite, som jag inte räcker till som vän..

Nu måste jag sova..