Magnusevangeliet

Jag läste hennes askedsbrev förut, inte ett avskedsbrev riktat till mig, utan till livet. Jag blev så jävla rädd och ringde upp henne på en gång, efter några singnaler la hon på. Skickade ett sms. en stund senare ringde hon, hon grät. Vi pratade lite men det var svårt att höra vad hon sa emellan alla tårar, ibland hörde jag nån i bakrunden, hennes kille, hon skrek åt honom och det gjorde så ont i mig att höra hur förstörd hon var. Det är faktiskt hennes kille som håller hoppet uppe nu. Känns bra att veta att han är hos henne, som kan se till att hon inte gör nåt dumt. Känner att jag borde göra nått egentligen, men jag vet inte vad.

Jag hade inte tänkt att läsa igenom avskedsbrevet i hennes blogg igen, men jag satt nyss och plågade mig igenom varje rad, och till slut kom tårarna. Om jag förlorar hennes vet jag inte vad jag skulle göra. Jag har ingen annan att prata med så det vore att förlora henne två gånger, att inte kunna prata med henne om det, om sorgen, för hon finns inte mer. 
När jag läste avskedsbrevet fick jag en känsla av att jag hade gjort nått, men jag kan inte säga vad i så fall. Det jag skrev igår kan inte gjort nått, det var ju inget allvarligt jag skrev om, och om jag hade nån skuld så hade hon nog inte velat prata med mig.

När vi kom upp till stan igår och jag skulle hämta min bil så gick hon ut och rökte och satte sig på bakluckan, när jag kom ut så fick jag en kram och hon tackade för allt, fick flera kramar sen. När vi sa hejdå så sa hon :-vi hörs. Jag kunde inte veta hur tacksam jag skulle bli nästa gång vi hördes, att bara få veta att hon var vid liv.

Jag har funderat ett tag på en födelsedagspresent till henne. Jag hoppas jag inte gjort det förjäves. Hoppas jag får köpa många presenter till henne i framtiden...