Magnusevangeliet

Jag har ett komplicerat förhållande till kärlek, jag har aldrig varit riktigt lyckligt kär, det har bara känts härligt vissa stunder, har aldrig svävat på rosa moln.
Det känns som jag har stått vid sidan om och sett alla andra bli ihop och göra slut osv, och jag gillar inte riktigt det jag har sett.

En kompis från gymnasiet och hans flickvän var två månader ifrån att fira fyra år tillsamans när hon gjorde slut, och enligt honom slängde ut honom, en månad senare var hon ihop med hans kompis.

Jag satt nyss och kollade runt lite mest, har sovmorgon så jag vill sitta uppe lite extra. Kollade på en tjejs bildagbok. man kan nog inte säga att jag känner henne, men vi har många gemensamma kompisar från gymnasiet. Hon har varit ihop med sin kille i över tre år och dom är förlovade. Nu såg jag på bilddagoken att hon hade skrivit att han varit otrogen, dom som verkade så fina ihop. jag fick en mindre chock faktiskt, och jag blir sällan chockad.

Ja, det var dom exemplen jag kom på just nu.

Jag pratade med Elinor igår på msn. Hon var ledsen. Två av hennes katter hade blivit ihjälkörde med tre dagars mellan rum. Dessutom så är hennes son sjuk väldigt ofta och hon hade blivit varslad från sitt jobb, vilket jag tänkte att det kunde vara lite bra för att både jobba, studera och vara mamma är extremt påfrestande, men jag sa det inte för det finns andra sidor av det också, som att dom nyss har flyttat till hus, hus är dyra. Hon sa också att förhållande knakade, vilket jag, mot min vilja började fundera mycket på.
Grejen är att jag nog läst en eller två "vi fann varandra efter 40 år"artiklar för mycket. Att det mest otroliga kan hända. Visst, det är kanske möjligt att det kunde bli nått emellan oss i framtiden, men det är väldigt osannolikt, men jag tänker ofta osannolika tankar, vilket kommer leda till att jag inte kommer bli förvånad särskillt ofta, eftersom jag redan har tänkt på det. Vet inte om det duger som förklaring...

Hon har skrivit på sin facebookprofil "kan livet bli mer motigt?" Jag tänkte att jag skulle skriva nått uppmuntrande, men vad svarar man på det. "Nä, det kan det inte", eller "ja, det kan det", det är ju inte särskillt uppmuntrande.

"När du träffat botten, kom ihåg mig då"