Magnusevangeliet

Det finns två sidor av mig, när det gäller henne. Det ena som älskar henne över allt annat och inte tänker på nått annat, som slår bort all form av logiskt tänkade. Jag vill inte ge upp henne, det känns så jävla rätt att älska henne, och så jävla fel att det är så här. Varför acceptera nått som känns fel? Jag känner att allt är förlorat om det sa vara såhär, inget annat spelar roll.

Den andra sidan försöker vara en bra vän, försöker hålla tillbaka dom känslor och tankar som inte passar sig emellan två vänner, som är väldigt glad att ha en sån underbar vän som hon..

Sen igår att jag den första personen, helt och hållet.

Jag vet fan inte hur jag ska göra, var ett bra tag sen jag mådde såhär dåligt. Har aldrig varit såhär jobbigt att träffa henne. Hon trodde det skulle bli bättre om jag träffade hennes pojkvän, det vart det inte. Det blev värre än jag kunde tro. Jag orkar inte med det här länge till.

Den där ringen förföljer mig också. Bara tanken på att hon, efter bara sju månader har en ring på fingret slår mig til marken, snart reser jag mig inte mer...

Jag måste bort, vet knappt ifrån vad. Ska försöka att komma till Arvika i år. Det är på tryggt avstånd från allt. Får se  hur detgår med det, antagligen inte alls. Jag tror att alla tvivel jag har beror på henne. Mitt liv kommer att stå still så länge det är såhär.

Ps. Jag vill inte bli anklagad för att ändra mig och sånt, men jag mår verkligen skit av det här. Har du tänkt på det nångång?