Magnusevangeliet

Jag har egentligen massor att skriva om, har många "upplägg", men jag skriver bara om den här dagen. Om jag skulle lära mig lite om musik, så kanske låtarna kommer av sig själv så småningom.

Jag var uppe hos henne idag, hälsade på henne, hennes hund och framförallt fölet. Innan jag åkte ringde hon, och sa bland annat att hon väntade på att hennes kille skulle komma med mat till henne. Så hela vägen upp tänkte jag bara på att jag kanske skulle träffa honom, mådde illa, och det blev värre ju närmare jag kom, att jag skippade frukosten för att komma iväg var inte så bra heller.

När jag kom dit var han inte där, trodde jag skulle slippa, men han skulle komma senare, och jag mådde skitilla, det vart inte bättre av att bedömt vädret fel och bara hade en t-shirt, så att jag frös också. Sen kom han, han som hon kallar älskling, han som jag "gav bort" henne till. Sa mest hej och lite, tittade bort när dom kysstes, sen när dom stod och rökte och kysstes så umgicks jag med hennes hund, sen åkte han.

Jag mådde inte illa sen, och vi satte hos på en filt vid hagen. När man såg över fälten såg man huset där hon bodde förut, där vi hade vår sista natt ihop, hon tog upp det, tyvärr, eller ja, jag hade väl gjort det annars. Fick se att hon hade en ring också, jag sa inget, ville inte säga nått, men hon pratade gärna om den, och illamåendet kom tillbaka. 

Vi småbråkade lite, kittlades och så, sen fick hon dag i min mobil och sa hon skulle messa lite, det tyckte inte jag så jag försökte ta tillbaka den. Plösligt blev hon tyst, stannade upp och hon såg inte bra ut. Jag tänkte om hon gjorde sig illa eller så, men så höll hon sig för hjärtat, hon får ju inte anstränga sig för mycket, det vet hon egentligen, och det borde jag också veta det. Många tankar gick genom huvudet, vad ska jag göra? Ska jag ringa ambulans? Hon sa att det inte var nån fara. Skulle jag lita på henne? Tänk om hon hade dött där, i mina armar. Framför sitt föl hon kämpat så mycket med, som var tre dagar gammalt. Det kändes både verkligt och overkligt samtidigt. Men det gick bra, hon återhämtade sig rätt snabbt, men jag tog det rätt lungt med henne sen.

Jag hade väldigt svårt att prata idag, om oss och så. En anledning var att jag inte ville förstöra henne fina humör. Hon var så glad är hon visade fölet, och jag blev ju glad av att hon var glad. Hon sa att jag verkade glad, och jag hade tänkt att försöka hålla skenet uppe, men jag orkade inte, men ändå så tyckte hon att jag verkade glad. Men inutti så är det kaos, en massa tankar och känslor som snurrar runt i en sörja som jag drunkar i...

Det var verkligen trevligt att träffa henne men när jag åkte hem ville jag bara hem och stänga in mig, inte åka utanför komungränsen, resa upp murar runt mig, men hon tar sig igenom dom som luft..

Det känns skit faktiskt, har ingen aning hur det ska gå till det här. Men jag försöker, hela tiden..

Det blev inget Hultsfred ikväll, är för trött och har ingen lust, ingen lust för nånting. Allt jag gör utan henne har mindre betydelse..