Magnusevangeliet

She stodd in front of me for more than two years and just wanted me to love her..and now it´s to late...



Den här kvällen känns märklig, det går upp och ner som, vanligt. Satt förut och såg på power of ten och plinkade på gitarren, och solen sken och det kändes rätt bra. Efter ett tag gick det över, och nyss så hade jag så mycket tankar i huvet att allt bara snurrade, gick inte att tänka på bara en sak..

Vi sågs igår, efter lite "diskussion". Hon har skadat foten och kunde inte köra bil, och jag tänka att jag fick väl åka hela vägen upp till henne istället, men jag ville inte under några omständigheter träffa hennes kille, eller ens se honom, jag orkar inte. Nån dag måste jag väl träffa honom, och hon säger att det skulle betyda mycket för henne. 
När jag kom upp och ringde henne för att få vägbeskrivning så sa hon att hon tyckte att jag skulle komma upp och hälsa. och jag sa att det var bara att glömma, sen slog mig tanken att hon hade med sig honom ner för att hälsa på mig. Jag åkte sakta fram och tillbaka på gatan och kollade lite, om han var med hade jag inte stannat. Nu var det inte så men hon sa att hon hade försökt att få ner honom, och jag fick förklara igen att jag tycker att det är väldigt jobbigt.

Vi åkte mest runt ett tag och visste inte vad vi skulle göra, tills jag tröttnade lite och svängde in på en parkering och stängde av. sen pratade vi lite och tog kort på oss. Så nu finns det kort på oss, även om det känns lite efterkonstruerat, men bättre sent än aldrig, som man säger.
Vi satt och pratade en lång stund. Det finns en del jobbiga saker som hände fär längesen som vi aldrig riktigt pratat om, så även om vi är över dom så måste vi ta upp dom fortfarande. Jag tog upp en sak som fick henne att gråta, jag ville nästan inte göra det men  jag kännde att jag var tvungen, fick trösta henne med, och det kändes bra. Jag har inte kunnat finnas där för henne som jag velat..

Hon säger att jag är mycket mer ödmuk och visar mer omtänktsamhet, det känns skönt att höra men det bästa är nog att jag inte ens tänker på att jag är det, det kommer av sig själv. det går bara bättre och bättre att prata med henne, Jag tycker verkligen att vi kan prata med varann, men jag blir överbevisad hela tiden känns det som.

Det känns som att vi känner och tänker samma saker, men inte samtidigt. Om vi hade gjort det så hade vi nog varit omöjliga att skilja åt, kan inte sluta tänka på hur det kunde ha blivit. Vi tycker båda att vi hör ihop, som vänner då, får det väl bli...

När jag skulle släppa av henne så satt vi och pratade lite till, om att hon tror att han har köpt ringar till deras halvårdag. det känns väldigt jobbigt, våran halvårsdag skulle väl varit för ett tag sen. Sen gick han förbi, med hennes hund, jag visste inte vad jag skulle göra, men det vart gasen i botten så jag kom bort därifrån. Vart lite mer prata. Sen gjorde jag en sak jag tänkt på i flera dagar, som jag kännde att jag var tvungen att göra, hur det skulle tas emot. Jag såg henne i ögonen och sa "jag älskar verkligen dig". Reaktionen var väl som väntad. Hon sa att sa hon kommit över mig nu...

Känner mig tom så jag får inte ur mig mer idag..

"Res mig opp, ge mig lust att hänga på
Jag ska värma dig Anna, jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå Hitta en hem vi två"
Lars Winnerbäck - Timglas