Magnusevangeliet

Jag halvlåg i soffan och såg på tv, jag blickande plötsligt bort på den andra delen av soffan, den var tom, som resten av tilvaron. Hon kunde ha varit där och fyllt tomrummet, men jag lät henne inte göra det. Eller så fanns det inte så mycket tomrum då. 

VI hade nått speciellt, såg saker i varann som inga andra, och vi hade inte knappt börjat.

Vart ska jag göra av alla känslor och tankar? Vad kommer hända med oss? Är det så att det finns en speciell för alla? Den "rätta". I så fall har jag hittat henne, och förlorat henne. Vad finns kvar då? Saknaden av det som aldrig blev. Vad finns kvar av livet då? Om man resten av livet bara träffar såna som inte är lika bra, eller som man inte orkar släppa in, bygga upp nått nytt med. Det har tagit oss tre år att komma dit vi är. Jag orkar inte börja från noll, inte för att det kanske blir till nått, orkar inte satsa, orkar inte försöka, vill inte försöka...

Allt känns bara fel. Allt som hänt, allt som jag gjort henne. Känns fel att vi är ifrån varann....