Too Late For Changes
Pratade med henne på msn i morse. Det blev ett väldigt jobbigt samtal. Hon frågade hur det var med mig och jag sa att det var ok, hon tyckte att det borde vara mer än ok, med tanke på det fina vädret. Ibland undrar jag om hon förstår hur jag har det. Visst, det är vår och fint väder, och man ska en massa vårkänslor. Jag möter våren...men utan henne. När jag läste att Emil Jensen skulle med på Winnerbäcks turne blev jag först glad, sen kom jag på att jag skulle få gå på konserterna utan henne, då kändes det som det kvittade. Hon sa en gång att jag hade hela livet framför mig, ett helt liv, utan henne.
Livets känns meningslöst. Inte så att jag vill lämna det men det går på tomgång kan man säga, det får bli som det blir, det spelar inte så stor roll. Ungefär som när jag åker på småvägar i 110 km/h och inte riktigt bry mig om vad som kan hända.
Hon tror att hennes pojkvän ska ge henne en ring snart, hon visste inte vad hon skulle göra isf. Jag var inget vidare stöd, det brast för mig när hon skrev det. Jag är väldigt dålig på att gråta men jag hann med tre gånger under tiden som vi pratade, har blviit mycket sånt på sistone. Sen så börajde hon prata om att om vi var ihop hade hon inte förväntat sig nån ring, och att jag inte skulle kunna tänka mig att hon ville ha en. Hon har också trott att jag inte skulle vara lika omtänksam som honom. Att när jag frågar hur det är med henne så är det för att man ska det, inte för att jag bryr mig. Det känns så jävla hopplöst, visst, jag har nog varit dålig på att visa hur mycket jag bryr mig om henne, men har jag inte kommit längre än så ,att hon inte vet att jag bryr mig massor om henne så vet jag inte vad jag gör.
Jag har sagt att jag älskar henne. Enligt mig är det det största man kan säga till nån, det där med omtänktsamhet "ingår" i det, även om man behöver visa det lite extra.
Innan hon hade pojkvän så blev hon glad när jag frågade hur det var med henne och så, men nu kändes det som att jag gjorde det för att man "ska". jag har inte förändrats, det är nog hon som har det isf.
Fan, Halva samtalet känns bara som en jämförelse emellan honom och mig, och inte till min fördel, det är det aldrig. Även om jag tycker att han är en osäker idiot...
Har bara hunnit med hälften ,men jag orkar inte mer. Det gör så jävla ont..
Jag vet inte om jag klarar det här...
Livets känns meningslöst. Inte så att jag vill lämna det men det går på tomgång kan man säga, det får bli som det blir, det spelar inte så stor roll. Ungefär som när jag åker på småvägar i 110 km/h och inte riktigt bry mig om vad som kan hända.
Hon tror att hennes pojkvän ska ge henne en ring snart, hon visste inte vad hon skulle göra isf. Jag var inget vidare stöd, det brast för mig när hon skrev det. Jag är väldigt dålig på att gråta men jag hann med tre gånger under tiden som vi pratade, har blviit mycket sånt på sistone. Sen så börajde hon prata om att om vi var ihop hade hon inte förväntat sig nån ring, och att jag inte skulle kunna tänka mig att hon ville ha en. Hon har också trott att jag inte skulle vara lika omtänksam som honom. Att när jag frågar hur det är med henne så är det för att man ska det, inte för att jag bryr mig. Det känns så jävla hopplöst, visst, jag har nog varit dålig på att visa hur mycket jag bryr mig om henne, men har jag inte kommit längre än så ,att hon inte vet att jag bryr mig massor om henne så vet jag inte vad jag gör.
Jag har sagt att jag älskar henne. Enligt mig är det det största man kan säga till nån, det där med omtänktsamhet "ingår" i det, även om man behöver visa det lite extra.
Innan hon hade pojkvän så blev hon glad när jag frågade hur det var med henne och så, men nu kändes det som att jag gjorde det för att man "ska". jag har inte förändrats, det är nog hon som har det isf.
Fan, Halva samtalet känns bara som en jämförelse emellan honom och mig, och inte till min fördel, det är det aldrig. Även om jag tycker att han är en osäker idiot...
Har bara hunnit med hälften ,men jag orkar inte mer. Det gör så jävla ont..
Jag vet inte om jag klarar det här...
Kommentarer
Trackback
