Magnusevangeliet

Så var valborg över. Hade sett fram emot kvällen, men inte velat hoppas på för mycket, och det var tur. Visst var det kul men inte som förra året.  Då hade jag ju också nått vemod över dagen efter, men det var över att det roliga var slut.

Även om jag var full och träffade mycket folk så saknade jag henne. Tänkte att jag hellre skulle titta och titta på torkande målarfärg med henne, än att vara på fest, ensam.

Sen har jag fått en liten ålderskris. Kom på att för 6 år sen gick i ettan på gymnasiet, och drack hembränt. Känns inte så längesen. Krisen handlar om vad jag gör om ytterligare 6 år. Redan känns det som dom roliga dagarna var för längsen, hur ska det då kännas när jag är 28 29 år.Jag har blivit vuxen, på pappret och borde ha gjort nått med mitt liv, uppnått saker .Eller deppa över att inget blev som jag hade tänkt, men jag har ju svårt att tänka på det, hur det kommer att bli.

En tjej som gick på gymnasiet samtidigt som mig har två barn, och är förlovad. Jag har inte ens haft ett riktigt förhållande. Det har inte blivit så, helt enkelt. Känns som jag lever ett passivt liv. Saker bara händer, jag låter dom hända och sen går det som det går. Ett bra exempel är när vi ska hitta på nått på helgerna. jag kanske har nån idé men så säger dom andra nått annat och så blir det så.
Men det här med förhållande får vänta, jag varken vill eller orkar träffa nån, och det är väl när man minst anar det som det händer, men om man tror att nått oväntat ska hända så händer det inte, sen så har jag ju inte ens börjat med att fundera över att komma över henne. jag kan inte ens känna igen mig i låttexter som handlar om saker som varit, för jag är mitt i det.

Jag känner mig ensam ibland, oftare nu på senare tid, jag har alltid velat ha nån speciell att tänka på, jag kommer ihåg när jag hörde en låt och jag kände att jag inte hade nån att tänka på till den låten, kändes konstigt,  men jag blir inte kär. Har varit kär två gånger, på riktigt. Första gången var för fyra år sen, den andra är nu. Däremellan har jag varit intresserad av en del, rätt många när jag tänker efter, men det har aldrig blivit mer än det. Det är därför det känns extra jobbigt, hon fanns ju där, i två år hade jag chansen, nu sitter jag och ser vad jag förlorat.

När man är ute på helgerna så känns det som man är där för en anledning, iaf när man har druckit. När man är nykter så är man där för att det var inte roligare hemma. Igår kändes det som man skulle träffa nån, att det var därför man var där. Känns som en hopplös jakt på nått sätt, att hitta nån man kanske känner lite och prata med. skulle var rätt skönt att slippa det, skulle vara skönt att ha henne, skönt att vakna upp brevid henne, skönt att slippa tänka på det som varit och det som kunde blivit, skönt att gilla nuet och leva i det, skönt att ägna tankarna åt att fundera ut hur jag kunde göra henne lycklig.....