Magnusevangeliet

Kom ihåg mig då med Lars Winnerbäck är en låt som betyder mycket för oss båda, men jag kom på igår att den behöver inte betyda så mycket egentligen. Texten handlar ju om att vad som än händer så ska personen komma ihåg honom. Jag vill vara där, när det händer jag vill inte vara ett minne för henne, jag vill finnas på riktigt. Det kommer säkert komma en tid, även om det kommer dröja länge, då vi bara har minnen. Då kan vi minnas, nu ska vi uppleva. Förhoppningsvis så kan jag leva efter det här också, så det inte bara blir fina ord.

Jag var ju hos henne i Tisdags. det var trevligt till en början, och en stund till. Satt och pratade som vanligt i bilen några timmar. Var många olika saker som togs upp, bl.a sexfantasier, vilket jag inte var så sugen på att prata om, särskilt inte med den som jag allra helst skulle vilja ha sex med. Sen så sa hon att hon tänkte på en sak när jag sa att jag älskade henne. Hon såg på mig och sa "-Du måste inse att det aldrig kommer bli nått emellan oss". Den känslan jag fick av att höra henne säga det är obeskrivlig. Kändes som jag blev misshandlad. Visst, jag har tänkt mycket och att jag inte ska hoppas på att det kommer bli nåt i framtiden, och även om det skulle ta slut emellan dom så betyder ju inte det att det kan bli vi, och om det skulle ta slut inom nått år emellan dom så vill jag försöka vara en bra vän,i stället för att fundera över vad det skulle betyda för oss. men som sagt, att se henne i ögonen och höra henne säga det...det var hårt, minst sagt.

Vi pratade om det som var förr. Hon så att hon kände att jag hade henne som nått slit och släng. jag har aldrig tänkt så, hon var så mycket mer, men det känns jobbigt att hon känner så. Jag trodde hon var nöjd med det som var, hon sa aldrig nått annat iaf, inte förens det började bli lite mer, eller vad man ska kalla det. Jag anklagar inte henne för att inte säga nått, det är bara synd att det blev så.


En bra lösning på problem är att ersätta dom med värre problem, eller bra, ,men det funkar ibland. Hon har inte mått särskilt bra sen vi sågs, vet inte hur stor skuld jag har i det. Det värsta är att det är inte bara jag som riskerat att förlora henne, alla andra som känner henne löper och den risken. Hon kan dö, jag har svårt att ta det till mig. Jag vet inte hur nära det har varit förut, men det har varit för nära. Om man går på gränsen för länge så snubblar man till nångång. Om nåt händer henne är risken att jag får reda på det sist av alla, jag som (tror jag) är hennes närmaste vän.

Jag har tänkt och har bestämt mig för att försöka lägga mina känslor för henne åt sidan för att kunna vara en bättre vän för henne, hon behöver det. jag vet inte hur det kommer gå, men jag ska försöka, om det inte går så får jag försöka igen, och igen, och igen, Jag gör det för henne, hon är viktigast, och kanske det är nyttigt för mig också.

En sak jag tror hon missuppfattat är att jag känner att det hon varit med om är för jobbigt för mig. Visst är det jobbigt men jag har aldrig tvekat för henne, inte pga av det. Det som är jobbigt nu är ju mina känslor för henne. Jag vill stå vid hennes sida, hur kämpigt och jobbigt det än är. Det är bara det att jag förut inte vetat hur eller vad jag kunnat göra..

Igår när jag pratade med henne på msn så sa hon att jag kunde ringa om jag ville diskutera, efter tio gick det bra. Jag gick och lade mig på soffan, bara det är skönt, hinner inte göra det så ofta. Tänkte kolla på lost och ringa henne sen, jag somnade, och vaknade runt halvtolv. När jag skulle stänga av datorn så var hon inne på msn ,så jag fick förklara mig nästan direkt, men hon hade visst redan blivit besviken.

Vår värld finns på kartan och den pricken ska bara växa....