Magnusevangeliet

Jag kände att jag behövde utveckla lite efter dom fina kommentarerna.

När hon sa att hon älskade mig och att hon inte skulle kunna se mig med nån annan, hon sa också att hon önskade att man kunde ha två pojkvänner. Hon sa det två dygn efter att hon hade försökt att ta livet av sig, så jag förstår att hon var förvirrad och så, och när hon sa det så brydde jag mig inte så mycket om det, med tanke på hur hon mådde och så, och då var jag väldigt tacksam för att hennes kille fanns där, för annars hade hon nog inte levt idag, men hon har sagt förut att det skulle kunna bli problem för henne om jag hade en annan, hur allvarliga vet jag inte. Hon har också sagt att när jag hittar en ny så kommer jag inte ha tid med henne, det gör mig bara ledsen, att jag skulle förlora min närmaste vän om jag har en flickvän, och jag vet inte om hon verkar så ledsen över det, fast det dröjer nog innan det blir aktuellt. I sommras så trodde hon hade det hade hänt, och hon blev ledsen över att jag inte var lika trevlig i telefon eller nått, då sa hennes kille en dum grej om att det inte gick att lita på såna som mig, nått som han inte vet nåt om, hon blev arg och slängde ut honom. Hon blev arg på honom flera gånger sen och det slutade med att hon gjorde slut innan hon åkte till mig på midsommardagen, och vi hade en underbar kväll ihop, och med mina kompisar. Så när det var dåligt emellan dom så var det skitbra emellan oss, jag har erkännt för henne att jag är ganska missunnsam, och det jar jag ju skäl till.



Jag har inte gjort rätt mot henne innan, svek henne mer än nån någonsin hade gjort, och jag fattar inte hur det kunde bli så.,men det är förlåtet nu, men det finns ju ändå kvar. Det hon har gjort mot mig är knappt i närheten av vad jag gjorde, men hon har ju sagt att jag är förlåten, så man kan nog inte hålla på att jämföra, även om hon började göra det när jag tog upp det hon gjorde.
Jag kan inte skriva om det hon har gjort, för jag har lovat att inte göra det, men jag har blivit kastad emellan hopp och förtvilan.

Jag ringde henne igår, och dom senaste gångerna vi har pratat så har hon skrikit älskling rakt in i luren när hon ropat på sin kille, känns jobbigt, men jag känner inte att jag kan begära att hon ska anpassa sig.
Hon pratade om att hon hade skrivit till komux för hon hade tänkt börja plugga, så det var klart tills att hon skulle skaffa barn om några år, kändes ännu jobbigare, och jag berättade för henne att jag tänkt mycket på det och att jag har tänkt att vi kunde varit en familj nu, då sa hon nått om att det inte var hennes fel. jag vet att det är mitt fel, men jag var inte ute efter att skylla på nån, utan att bara förklara varför jag var nere, kändes konstigt att hon sa så.
Sen pratade vi lite mer om hennes "plan" och så, och hon frågade om jag inte hade några planer. Jag har massor med planer, för företaget och hur jag ska kunna förbättra saker, men i övrigt har jag inga, och jag gick och lade mig med en känsla av att inte ha nått liv...

Vi har kännt varann i över tre år nu, vi har varit ifrån varann men alltid hittat tillbaka, ingen av oss har varit någon närmare förut och vi känner båda att vi hör ihop, och jag älskar verkligen henne, men ibland kommer tvivlen, hur jag ska få det att funka bra emellan oss, för som det är nu känns det ohållbart.
Ibland känns det som att vi är som Romeo och Julia, vi älskar varann med kan inte leva ihop, men ibland känner jag ett stort avstånd, vet inte hur jag ska förklara det riktigt...