Magnusevangeliet

Jag förstår inte vad som händer, jag förstår inte vad hon vill. Om hon vill ha ett uppehåll, eller om det verkligen är slut, om hon ens själv vet det.
Jag ringde henne idag, hade sms.at innan och frågat om vi kunde höras av. Efter vi hade sagt och och några ord mer så frågade hon typ: "förstod du inet vad jag sa", en lite snällare verson av att säga "fattar du trögt". Hon känns så kall och oförstående emot mig. Sen vi pratade i Fredags så har hon bara svarat med korta sms. Som idag, jag ringde flera gånger igår kväll, och skickade ett sms, utan svar. Idag fick jag ett sms från henne, det stod. "Jag gick och la mig tidigt.". Det var allt, inget hej i början, eller kram på slutet. Jag minns när hon reagerat på att jag bara skrivit "kram" när vi pratat på msn, istället för att skriva te.x kramar eller kramis.

Jag förstår att hon känner att hon kommit i kläm, men jag visst inte att det var så illa, sen gick allt så snabbt. Hon sårar mig så djupt när hon gör så här, jag har gråtit flera gånger idag, trots att jag är rätt dålig på det.

Jag vågar snart inte komma nån nära mer, blir bara mer att förlora.

Det finns ingen gläjde utan henne. När Miranda och Blomma kommer fram och vill bli klappade blir jag bara ledsen, dom är ju "hennes", hon döpte dom när dom var nyfödda. 

Jag har ingen annan att prata med, och även om jag hade det så kan ingen ersätta henne. Den som ligger närmast att prata med vore Elinor, men L har sagt att hon inte vill att jag pratar om henne med Elinor, och det har jag lovat, det kommer jag hålla så länge jag lever, men det har gjort att jag är mer ensam än någonsin.
Igår fick jag ett sms från Elinor, hon frågade hur det var. Jag mådde skit, men jag skrev "det är bara bra", för jag orkade inte prata om det, inte med henne. Hade L frågat hade jag varit helt ärlig, för vi är ärliga emot varann.

Min syrra ligger på sjukhus också, jag har inte riktigt förstått vad det är, men det har med psyket att göra. Det är inget jag måste prata med nån om, men det hade varit skönt....men för första gången på ett år finns hon inte där för mig...
Det finns massor andra saker jag velat prata om med henne, som idag det hände en grej som jag vart ganska stolt över...men ingen att berätta det för, det finns ju andra, men det är inte alls samma sak..jag ville ju berätta för henne....

Jag var på ett möte ikväll. När jag satt där kändes allt ok, men direkt när jag satte mig i bilen kom den där hemska känslan tillbaka. Det var ett tag sen nu det hände, men nu är den tillbaka. Det är en slags ensamhetskänsla som kommer när jag träffat folk och blir själv igen, och den kommer fort...

Inatt åker hon och hennes kille på semester i en vecka. Så jag måste stå ut i en vecka minst, med mina miljoner frågor.


Ungefär såhär känns det nu:




Ps. Att jag inte är dum i huvet är det finaste jag har hört den här veckan..