Skärp dig.
Efter lite slöbloggläsande och snockande så har jag kommit fram till att den där tjejen jag skrivit med (men inte har hälsat på trots att jag har sett henne flera gånger ute) har en kille på gång, först kändes det inge bra, men inte så mycket pga att jag är intresserad av henne, men det är jag ju, men det känns inte så allvarligt när man inte känner nån, hon är jättesnygg, men det räcker ju inte för att bli kär. Lite undrar jag om jag hade haft en chans med henne i sommras, inte mycket tydde på det, men jag försökte ju heller inte, har nu några såna chanser som jag missat.
Jag har nog kommit fram till att det är mest avundsjuka som gör att det känns jobbigt när det går bra för andra ibland. Hon hade skrivit i sin och hennes kompis blogg att dom skulle mötas halvägs, det tar väl en timme för båda tror jag. Då börjar jag tänka på vem som skulle tänkas ha gjort det för mig..och det är ju ingen..men jag vill ju också ha nån som gör sånt bara för att få träffa mig. Den enda som gjort nått sånt är L, och det betyder massor, men en annan som man kunde bli ihop med vore ju trevligt också.
Försöker att skärpa till mig, inte tänka så mycket på när och hur jag skulle träffa nån. Jag har fått massor med nya kompisar det senaste året, och ett bättre självförtroende, som tyvärr inte är så stabilt.
Här om kvällen när jag skulle sova fick jag en ålderskris. Jag har tänkt att jag ska skaffa en Cheva van till nästa år med bäddsoffa bak, en party/camping bil. Nästa år fyller jag 26, och är alltså närmare 30 än 20. Känns inte alls bra, om man närmar sig 30 så ska man väl ha uppnått i livet, och dte har jag väl, kärriärmässigt iaf, men på det personliga planet känns det sämre. Jag känner att jag håller på att bygga upp mig själv efter år av högstadiemobbning och misslyckad uppfostran. Jag är ju uppfostrad, men inte en i "tro på dig själv anda", och det håller jag på att fixa på egen hand nu, men det känns som att allt kommer för sent, mitt liv är för sent att leva..
