Magnusevangeliet

Jag skulle egentligen skriva om en norsk tjej, men en kompis hade lagt upp en låt på facebook, och skrev om vilka minnen han hade till den låten, och jag har liknande minnen, från gymnasiet.
Skolan hade internat, första året bodde jag med tre kompisar på skolområdet, dom andra två i lägenhet som skolan hade, dom hade två hus brevid varann med lägenheter, två hela hus med nästan bara kompisar. Det var väldigt speciellt, men många gånger hade vi också tråkigt, och hittade på dumma saker, oftast var det att supa som gällde, och hembränt var ju billigt. Jag var ju sen så jag hade min första fylla där, och många efter det. Jag lärde känna massa männsikor ifrån massor med ställen. Jag brukar tänka att jag växte upp där, för jag utvecklades så mycket under den tiden.
Vi bodde i en tätort utanför stan, med gångavstånd till affären och pizzeriorna, även om jag tog bilen oftast. Mina kompisar hemifrån som jag bodde med första året bodde mitt emot mig, nu är det en mil till dom.

Jag var kär i några stycken under hela den tiden. Den första vågade jag knappt prata med, förutom när jag hade druckit en halv liter hembränt, då ringde jag henne och sa att jag älskade henne, fick jag höra efteråt iaf, för jag minns inget. Där finns en slags milstolpe, jag bestämde mig då att inte oroa mig så mycket för det, att inte känna ånger, en del av utvecklingen.

Det som kan kännas tråkigt ibland är att dom som gick på skolan efter oss är mycket bättre på att minnas än vad vi är. Dom lägger ut mängder med bilder. Det kan ju bero på att kameramobiler inte var så vanligt när vi gick där. Nu känner jag mig jättegammal...Nu ska farbror gå och sova...

Föresten så var L den allra första jag tog kort på med en mobil, en liten parantes (stavning/stuvning) 

Här är låten han hade lade upp iaf. Jag kommer ihåg så väl att jag brukade dra på full volym på stereon i introt, och när basen kom ihåg så höll högtalarna på att spricka..

"Söndermarken jagar mig men jag är inte där"