Magnusevangeliet

Den frågan har jag aldrig fått i den här bloggen, men jag svarar på den ändå. Ett sätt att sammanfatta hur jag mår, eftersom jag har blivit dålig på att skriva ofta.

Jag mår rätt bra nu. Jag har betat av en del mer eller mindre jobbiga saker ett tag nu, eller en del har egentligen alls varit jobbiga, men det har känts så, men för varje sak jag klarat av så har jag känt mig lite starkare. Det senaste året har jag lärt känna många nya och härliga människor. Tyvärr så bor dom lite längre bort och vi ses nästan bara när det är fest, men många av dom känns som riktiga vänner. Jag kommer ihåg (lite grann) att i Lördags satt vi några stycken vid ett bord, och under tiden kom det och gick lite olika människor, och jag kände dom flesta. Jag är ute mer nu än förut, och på senare tid har även kompisar som känts rätt tråkiga följt med.

Men ibland är det ju inte så bra. Ibland kommer det väldigt starka ensamhetskänslor, ibland känner jag mig vilsen. Jag känner verkligen en stark längtan, efter nått mer, efter nått större. Idag dök det upp en minne i huvet av L och vår sista natt ihop. I samma sekund kom det upp en massa minnen av känslor och saknad och längtan som var så stark att en höll på att knocka mig, det är nästan 2 och en halvt år sen, men jag har aldrig känt så förut, varken förr eller senare, har aldrig varit så nära nån.

Jag saknar det och längtar verkligen att få känna så igen med nån annan, även om jag också är rädd, rädd för att förstöra nått, rädd för att jag inte ska komma henne lika nära som med L, har en massa tankar om det där. Om att jag skulle tro att det inte känns rätt för att jag inte känner mig lika nära, men det behöver ju inte betyda att det inte är rätt, man är väl nära på olika sätt.

Jag känner inte lika starkt för L som jag gjorde för drygt ett år sen, men det är fortfarande mer än vänner, men nu känns det som att jag kan hantera det iaf. Det som är jobbigast är nog att jag ibland tycker att vissa saker är jobbiga och ibland inte, kan ju inte begära att nån ska anpasssa sig efter mig när man inte vet själv hur man klarar av att ta saker.

Jag älskar verkligen L, hon är allra viktigast för mig, men jag vet att hon har det bra med sin kille och att han är jättebra för henne, men jag tänker på ibland hur det kunde ha varit, hur jag kunde ha tittat på henne och tänkt att jag har världens vackraste tjej.
Ett av mina stoltare ögonblick som hennes vän var nog i sommras när hon var ledsen och dom hade bråkat, jag åkte upp till hennes sent på kvällen och tröstade henne, och stöttade henne för att hon skulle göra det rätta. Kort sagt så försökte jag rädda deras förhållande. För egen del kändes det bra att kunna vara ett sånt stöd med tanke på hur det hade varit innan.

Nu blev det ju mer skrivet och jobbiga saker än om att jag mådde bra, men det finns mer att skriva om det dåliga, tycker jag...