Ensamt på botten
Det där jag skrev sist om att jag skulle ut i helgen, det blev visst inte så mycket av med det, eller, jag ska väl ut, själv och nykter, är ju ändå lite folk där som vore trevligt att träffa. Det var väl tänkt att vi skulle åka ett gäng, men dom flesta kände ingen lust idag. Jag vill inte vara beroende av andra, men praktiskt blir det svårt eftersom behöver skjuts, och så är det ju roligare att åka iväg några fler, även om man träffar andra där.
Igår var det trevligt iaf. En kompis fyllde år och bjöd på lite fest. Men det kändes även lite jobbigt, när jag kom hem. När jag ser mina kompisar med sina flickvänner så blir jag väldigt avundsjuk, särskilt av dom förhållanden som bara varat några månader, för det kan jag känna igen mig i, hur det är att bo ihop har jag ingen aning om.
När jag äntligen kunde släppa L (inte helt förstås) så kände jag efter ett tag en stort tom rumm kände att jag inte hade nån väg, ingen riktnng ingen att gå på eller efter. Jag kan lätt bi intresserad av någon, men jag har väldigt svårt att bli kär.
Sen har jag ju missat en del chanser, eller sumpat rättare sagt. För ca fem år sen skrev jag till en tjej på lunarstorm. Jag tyckte jag hade sett henne ute några gånger när jag hade hälsat på kompisar, och hon verkade ganska så intresserad av mig. I vänbeskrivningen skrev hon :"Magnus, jag vill lära känna sig". Jag försökte ju med, när det aldrig blev av att prata på msn så fick hon mitt nummer. En kväll när hon hade lagt sig så skickade hon en bild på sig själv. Det jag ångar mest var väl att jag tänkte vid minst ett tillfälle "vad är det för fel på henne". En gång när jag var ute me mina kompisar som bodde i den stan så pratade en kompis med henne, och jag stod brevid, och sa inget. Det kändes så konstigt att säga "hej, det är jag från lunar". Det var enda gången vi "träffades". För 6 månader sen blev hon ihop med en kompis till mig, som jag iofs inte träffat på ett år, och nu är dom förlovade, och hon är snyggare än någonsin.
Jag ägnade ca 6 år åt att vara olyckligt kär i två olika tjejer, så känns det ´som jag kommit efter mitt eget liv. Som att det bara är att rota fram några spillror ur askan och försöka att klara sig på det...
Igår var det trevligt iaf. En kompis fyllde år och bjöd på lite fest. Men det kändes även lite jobbigt, när jag kom hem. När jag ser mina kompisar med sina flickvänner så blir jag väldigt avundsjuk, särskilt av dom förhållanden som bara varat några månader, för det kan jag känna igen mig i, hur det är att bo ihop har jag ingen aning om.
När jag äntligen kunde släppa L (inte helt förstås) så kände jag efter ett tag en stort tom rumm kände att jag inte hade nån väg, ingen riktnng ingen att gå på eller efter. Jag kan lätt bi intresserad av någon, men jag har väldigt svårt att bli kär.
Sen har jag ju missat en del chanser, eller sumpat rättare sagt. För ca fem år sen skrev jag till en tjej på lunarstorm. Jag tyckte jag hade sett henne ute några gånger när jag hade hälsat på kompisar, och hon verkade ganska så intresserad av mig. I vänbeskrivningen skrev hon :"Magnus, jag vill lära känna sig". Jag försökte ju med, när det aldrig blev av att prata på msn så fick hon mitt nummer. En kväll när hon hade lagt sig så skickade hon en bild på sig själv. Det jag ångar mest var väl att jag tänkte vid minst ett tillfälle "vad är det för fel på henne". En gång när jag var ute me mina kompisar som bodde i den stan så pratade en kompis med henne, och jag stod brevid, och sa inget. Det kändes så konstigt att säga "hej, det är jag från lunar". Det var enda gången vi "träffades". För 6 månader sen blev hon ihop med en kompis till mig, som jag iofs inte träffat på ett år, och nu är dom förlovade, och hon är snyggare än någonsin.
Jag ägnade ca 6 år åt att vara olyckligt kär i två olika tjejer, så känns det ´som jag kommit efter mitt eget liv. Som att det bara är att rota fram några spillror ur askan och försöka att klara sig på det...
Kommentarer
Trackback
